Dagar av glädje - en säsong av minnen
Gästskribenten Fredrik Alfredsson minns mål och händelser från säsongen som gått: "Lite senare samma eftermiddag slogs jag med kamera och block i högsta hugg mot ösregn och snålblåst på en löpartävling, för att nås av beskedet att AIK bjudits på ytterligare ett mål."
Tankarna och känslorna som har snurrat runt, samt fortfarande snurrar, de senaste dagarna är så många att det är svårt att greppa dem. De många ljuvliga stunderna som har upplevts sedan guldhelgens start går in i varandra och det är svårt att veta var man ska börja. Hur summerar man något som är för stort och abstrakt för att greppa och för magiskt, underbart och vackert för att egentligen kunna vara sant? Jag vet inte, men jag ska göra ett försök. Och oavsett hur det går kommer den här krönikan att genomsyras av lycka.
Att följa en kronologisk ordning är ingen idé, minnesbilderna far runt och vägrar att lägga sig till rätta. Så låt oss börja den här summeringen och tankestormen någonstans i mitten, när allt hade börjat lägga sig lite men ens inre ändå var ett sjungande, gungande himmelsblått hav.
Strax före klockan nio i söndags kväll klev jag av ett tämligen folktomt tåg på Knutpunkten i Helsingborg. Det hade kunnat vara en att de tyngsta fotbollsmässiga stunderna i mitt liv. Staden kunde ha bubblat av glädjeyra och varit försatt i total eufori. Men så var nu inte fallet. Det var så tyst, det var så tomt. Skadeglatt frestades jag att inför mig själva låtsas vara ovetande och ställde mig frågan: Var är sången? Var är bucklan? Jo, kvar i Malmö förstås!
Detta för att därefter med de lättaste av lätta steg studsa de fåtalet hundra meterna hem till lägenheten. Det kunde ha varit en mardrömsvandring, en vandring som kunde ha kantats av firande Helsingborgare. Men nu var det i stället den skönaste promenad som undertecknad någonsin har gått. Ibland är det fantastiskt att bo i “fel” stad.
Malmö är Skånes lag, Malmö är Skånes lag…
När man tänker tillbaka på en säsong, oavsettom det gäller ens eget fotbollsspelande eller MFF:s, tycker jag alltid att man minns sekvenser och händelser som inte är de mest givna. Förutom självklara MFF-minnen som guldmatchen och den underbara derbysegern tidigare i höstas dyker ett antal andra fragment av matcher upp, bilder som finns där bak i minnesbanken. Inte sällan de med viss negativ klang, gärna från matcher som man har tvingats gå miste om och som dessutom gick åt helvete.
Jag minns till exempel hur jag höll på att flyttstäda vår andrahandslägenhet här i Helsingborg samtidigt som radiosporten rapporterade från Borås Arena i våras. Wilton missade straff, MFF tappade ledning och städningen kändes inte direkt enklare av de förlorade poängen. Men samtidigt kände man då en viss tillfredsställelse över en poäng borta mot Elfsborg. En inställning som kom att sopas undan senare under säsongen när det verkligen gick upp för mig att guldet var realistiskt och bara trepoängare räknades.
Jag minns även hur jag som sommarjobbande Ölandsbladet-journalist var på väg norrut på Öland och tvingades höra Lasse Granqvist vråla ut att AIK fått straff på Råsunda. Lite senare samma eftermiddag slogs jag med kamera och block i högsta hugg mot ösregn och snålblåst på en löpartävling, för att nås av beskedet att AIK bjudits på ytterligare ett mål. Så var den lördagen förstörd och regnmolnen såg om möjligt än mer mörka ut.
Samtidigt kommer jag förstås väldigt väl ihåg det sena 1-0-målet mot Elfsborg, som fick min älskade sambo att tappa humöret då glädjeyttringarna blev högljudda från min sida. Denna sambo förlovade jag mig förövrigt med i Köpenhamn samma dag som MFF slog Trelleborg med 2-0 på Swedbank Stadion och när det resultatet nådde mig via mobilen blev dagen om möjligt än bättre.
Sedan ska vi förstås inte glömma det skönaste målet i år i mina ögon: Jeffreys 1-0-nick borta mot BP. Visst var målen i söndags mål som tog oss ända in i kaklet, men Jeffreys var ännu mer förlösande. Fram till den 59:e minuten på Grimsta satt jag och mådde, utan överdrift, fysiskt illa av nervositet. Det var utan tvekan säsongen - ja hela supporterlivets - värsta minuter. Tack Gud och tack Jeff för det så obeskrivligt förlösande målet, som banade väg för den magiska säsongsavslutningen.
Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Malmö igen!
Så många minnen och såväl angenäma sompåfrestande stunder. Och då har vi bara på ytan berört den stora höjdpunkten i form av guldmatchen. Om enbart söndagen och de upplevelser som den förde med sig skulle man kunna skriva en hel bok.
För egen del började den med en tågresa från “fiendeland” ner till Malmö i god tid före avspark. Att promenera genom staden i det strålande höstvädret och få andas in den luft som fylldes av himmelsblå förväntningar var som balsam för själen. Konstigt nog kändes ingen nervositet av alls just då, det var som lugnet före stormen.
Resten av eftermiddagen blev sedan till en stor gott och blandat-påse fylld med olika känslor. När guldsöndagen ska summeras landar allting i ord som magiskt, fantastiskt, obeskrivligt. Egentligen räcker orden knappt till för att förklara upplevelsen. Men vägen dit kantades av en rad olika känslotillstånd åtminstone hos mig: Förväntan - enorm glädje - tomhet - total lycka - uppsluppen glädje - stolthet och harmoni. Så skulle min känslobana se ut om någon psykolog skulle få för sig att analysera mitt inre tillstånd från söndag eftermiddag och till skrivande stund.
Den enorma glädjen är förstås naturlig. MFF:s mål, slutminuterna och slutsignalen framkallade ett glädjerus som jag aldrig tidigare har uppnått. Men tomhetskänslan var däremot oväntad. Kände någon av er likadant? När fansen forsade in på planen likt en vild vårflod och euforin översvämmade stadion kände jag helt plötsligt något konstigt: “jaha, är det slut nu då?”. Den tomheten förbyttes dock snabbt i lycka när jag knallade ner på planen och tog del av firandet. Att stå nere gräset och blicka upp mot läktarna som fortfarande befolkades av mängder med supportrar var i det närmaste surrealistiskt. Ord räcker som sagt inte till, även om jag krampaktigt försöker gestalta det hela med hjälp av tangenterna.
Under de följande timmarna och sedermera dagarna handlade allt enbart om glädje och stolthet. Och kommer så att göra ett antal dagar framåt, garanterat.
Att promenera de få meterna från arenan till busshållplatsen, sätta sig på en buss fylld av glada MFF:are, åka till stationen, bänka sig på tåget mot Helsingborg, ringa hem till Smålandsskogarna och höra pappa säga “ja, nu är du förstås lycklig” för att därefter kliva av på perrongen i Helsingborg med ett enormt leende på läpparna - kan det blir bättre? Knappast! Åtminstone inte för mig, det måste ha varit klimax när det handlar om inre välmående.
Måndagsmorgonen var inte mycket sämre den. Eller resten av dagen. Eller tisdagen. Eller onsdagen. Varje dag sedan den stund då guldet säkrades har varit ljuvlig. Uppsluppen glädje nämnde jag nyss och bättre än så kan inte mitt inre tillstånd beskrivas. Det blandat med en enorm stolthet har fyllt mina känslokanaler och ligger där och värmer, varje gång som man läser om guldet, ser videor från firandet eller återupplever slutminuterna från Mjällbymatchen.
De senaste dagarna har satt sig i minnet och kommer att finnas kvar där under resten av min levnadstid. Det är bara att lyfta på hatten och säga tack MFF, tack för söndagen den 7 november 2010 som för alltid kommer att vara en av de bästa dagarna i mitt liv.
Hoppa om du älskar Malmö!
