Fem snabba: Åtvidaberg - MFF 0-1
Vi drar en unison suck av lättnad. Malmö FF åker hem från den svåra bortamatchen i Östergötland med tre poäng i bagaget.
Tre poäng
Champagnefotboll? Total kontroll från början till slut? En kristallklar seger? Nja ... knappast, va. Men vi fick de där tre poängen och fortsätter vara ett av fyra lag som slåss om guldet. Och vi ska för all del komma ihåg att Åtvidaberg på Kopparvallen inte är nån lätt match. Det här var ÅFF:s blott tredje förlust hemma i år. Det var förresten en seger som bar doft av topplag i Serie A på åttiotalet: man för inte matchen, har lite allmänt problem med en entusiastisk motståndare - men bärgar trepoängaren via en diskutabel straff i 73:e. Glöm spelet. Minns poängen. Det är vad tabellen gör.
Straffsituationen
Som sagt. Den var lite tveksam. Inte straff, hävdade experterna på Canal Plus (eller vad kanalen nu heter nuförtiden) när Tokelo Rantie gick omkull i straffområdet. Nån filmning var det absolut inte tal om. Däremot förstärks Ranties fall av att hans fot viker sig. Samtidigt vill jag nog tro att det var lite kontakt ändå. Åtvidabergarnas protester var nämligen rätt stillsamma, och Jesper Arvidsson (som var den som sträckte ut benet) tog sig inte ens åt huvudet. Ny straffskytt Ricardinho - om jag räknar rätt vår femte i tävlingsmatcher i år, efter Daniel Larsson, Daniel Andersson, Ranégie och Jiloan. Stensäkert i Fimpens högra hörn. Detta trots att Åtvid-målvakten tydligen har nära nog en femtioprocentig straffräddarstatistik på hemmaplan. Detta påtalades av ÅFF:s brasilianske mittback Da Silva. Ricardinho berättade i segerintervjun med Jonas Dahlqvist efteråt att han fått höra "You're gonna miss, you're gonna miss, you're gonna miss" - fast förmodligen på portugisiska, som påpekas nedan - när han stegade fram.
Inte bara glädje med den här straffen dock. Tokelo Rantie skadade sig så illa att han blev utburen på bår. I skrivande stund vet jag inte hur illa det är med honom.
Omställningslägen
Första halvlek var inget vidare. Åtvidaberg var det bättre laget, vi hade svårt att få till något ordnat spel. Däremot kändes det som om vi hela tiden hade potential att bli farliga. Vi bjöds nämligen på en hel del omställningslägen. Dessvärre förvaltades dessa illa. Antingen fastnade bollen i "gräset" för Daniel Larsson eller så löpte två spelare in på samma yta. Ytterligare andra alternativ var för brant sistapassning eller onödig offsidespringning. Noterbart att vårt första skott på mål dröjde till den 38:e minuten. Men då var det å andra sidan en högkaratig målchans: Rantie hittade Daniel Larsson i djupled, men Fimpen kom snabbt ut och fick skottet på sig.
Andra halvlek
Aggressivare, högre press, mer bollinnehav - andra halvlek började lovande, och vi såg mer bestämda ut. Framförallt var Jiloan drivande, med sina initiativ och sköna auktoritetsutstrålning. Några riktiga heta målchanser skapades emellertid inte förrän i den 64:e minuten, när Ranties vänsterkanon inifrån straffområdet tippades över av Fimpen. Sen kom straffen, just när vårt spel såg ut att stagnera lite igen. Sista kvarten blev den nagelbitare man började frukta direkt efter det att euforin över straffmålet lagt sig. Kristian Bergström hade ett jätteläge men fick inte till skottet, Prodell skarvade just utanför och Jesper Arvidsson var nära att revanschera sig med en bicicleta som smet några decimeter utanför. Vid alla andra tillfällen hamnade bollen förtjänstfullt i Johan Dahlins trygga famn.
David Löfqvists debut
Vårt Parmalån David Löfqvist fick 68 minuter i sin debutmatch. Ingen supersuccé - en viss matchrost sken genom; i inledningen såg Löken ut att vara ovän med bollen och var under hela första halvlek tämligen osynlig på sin vänsterkant. Men han har själv konstaterat att han behöver matcher, så det är inte läge för en sågning - i andra halvlek, när hela laget spelade bättre, visade han en del positivt med ett par fina passningar. I mitten av halvleken tycktes han ha blivit rejält trött, så bytet kändes ganska logiskt.
