Fem snabba: IFK Göteborg – Malmö FF 2-2
Kvällens klassikermöte innehöll dramatik på högsta nivå och här har ni mina fem snabba efter matchen.
Lindängens "Rooney"
Lindängens egen Wayne Rooney kommer in och gör det han gör bäst - nämligen mål. Jag unnar Alex mer speltid och jag hoppas att denna önskan infrias snart för från bänken gör han inga mål. Jag älskar Alex inställning på plan och MFF behöver sådana här karaktärsspelare i matcher som står och väger. Målet som Alex krutade in var lika tekniskt fulländat som det var vackert. En vacker nedtagning på högerlåret och sen en vänstervolley med sträckt vrist och bollen går in vid den vänstra stolproten - magnifikt.
Första målet
Äntligen fick Simon Thern göra sitt första mål i MFF tröjan och vilket vackert sådant. En perfekt passning från Hamad som Thern förvaltade på bästa sätt med en kontrollerad bredsida upp i nättaket. Idag tror jag Jonas sitter hemma i soffan och känner sig lite extra stolt över sin son. Vi hoppas få se många fler mål från Simons fötter under säsongen. Det är alltid en speciell känsla när arvet går vidare från en generation till nästa generation på detta fina sätt.
Kung i luften
Mathias Ranégie är inte bara bra offensivt utan han dominerar fullständigt i defensiven på hörnor och frisparkar. Det var nästan så att Göteborgs fasta situationer kändes ofarliga. Det känns nu som att man har börjar utnyttja Mathias kapacitet i luften över hela planen vilket är guld värt i båda riktningar. Det är en trygghet och enorm tillgång att kunna utnyttja en anfallares egenskaper på detta sätt.
Pontus Jansson
Jag led med Pontus när han nickskarvade in målet som gav Göteborg ledningen men ingen skugga ska falla på honom. Alla mittbackar kommer någon gång att göra ett självmål och just på sådana här inläggssituationer är det lätt hänt. Det var bara en rejäl portion otur att det hände just i den här matchen i stället för i en match där vi ledde med 3-0. Pontus kan gå rakryggad ifrån den här situationen för detta var inget han kunde rå över.
Defensiven
MFF släpper in för många mål och jag tycker den här upplagan av MFF fungerar bäst ihop med uttrycket att anfall är bästa försvar. När Norling försöker spela en hybridfotboll mellan anfallsfotboll och defensivfotboll blir det lite pannkaka av det. För mig är det självklart att MFF ska spela det som man gör bäst – anfallsfotboll. Då spelar man med hög och aggressiv press vilket gör att motståndarna inte kan stå och mata långbollar in bakom vår backlinje som idag. Visst, ett sådant spelsätt tar på krafterna men vi har också en bred trupp vilket inte minst Alex visade idag.
