Fem snabba: MFF - GIF Sundsvall 2-0
Vi fick vänta till den 87:e minuten, men till sist kom målen. MFF hakar på Elfsborg.
Sista halvtimmen
Vi tar det bästa först: slutet. När Tokelo Rantie byttes in i den 62:a minuten vaknade publikmonstret till. Det morrade av förväntan och skrek ut sin målhunger. Egentligen lade vi ett orimligt tryck på axlarna på en ödmjuk yngling från Sydafrika ... men trots att han inte satte något omedelbart avtryck var det som om hela laget rycktes upp och fick den injektion man så väl behövde. Vi tog över helt: Thern fick genom ett skott som touchade försvarsben och nästan ställde Berglund i målet. Wilton direktsköt mot krysset, Berglund var där. Ranégie nickade, Berglund enhandsräddade. Men till sist blev han överlistad, Berglund. Målen kom. När vi nu pratar om Tokelo Ranties allsvenska debut, låt oss heller inte glömma ett bra inhopp från Simon Thern. Och även om Alex och Daniel Larsson inte riktigt kom till ska det också tas till protokollet att de slet och löpte.
Chockstart på andra
Tom Prahl var inte nöjd i den numera traditionella pausintervjun. Det var mycket riktigt en temposvag första halvlek där vi inte riktigt verkade vara på tårna, och gärna vände hemåt och lugnade ner istället för att försöka vända och/eller sätta fart på spelet. Full fart direkt från start i andra alltså? Jotack. Men det var Sundsvall som trampade gasen i botten. Giffarna vaskade fram två högklassiga målchanser under de första minuterna. Först vände Emil Forsberg bort Pontus i straffområdet och kom helt fri från straffpunkten. Mirakelräddning av Johan. Pontus blev liggande skadad, men bollen slogs inte ut (ingen skugga över Sundsvall här dock - vi hade möjlighet att göra det först, men lät bli), kom tillbaks och plötsligt var Fredrik Holster precis lika fri. Skottet krutades över. I början av andra halvlek räddades vi av norrländsk ineffektivitet. Och, förstås, av Johan Dahlin.
Föll på eget grepp?
I första halvlek hade Sundsvall sällan allvarliga problem med vårt anfallsspel. Första kvarten av andra var helt och hållet deras. De vann alla dueller, rullade ut oss och kom till avslut. Därför känns det lite märkligt att de så tydligt drog ner på tempot. Simon Helgs långinkast krävde minutlånga förberedelser. Spelarna som byttes ut rörde sig mot sidlinjen som vore de katolska påvar sista veckan i livet (det vill säga extremt långsamt). Berglund fumlade och sölade utstuderat vid ut- och frisparkar. Lite tråkigt att se, eftersom Sundsvall numera verkar förneka sitt Joel Cedergren-arv och faktiskt, i sina bästa stunder, är ett spelande lag. Men Åkeby tog ut de kreativa krafterna Forsberg och Holster, och när norrlänningarna hade ett till synes lojt och lite förvirrat Malmö i brygga valde de att själv stiga ur förarsätet och återge initiativet till oss.
Miikos första
Ett ganska väl valt tillfälle att göra sitt första mål i ljusblå tröja: 1-0 i 87:e i en fasansfullt viktig match. Dessutom kändes det lite som Miiko fick sätta den med lite av sitt paradnummer - ett skruvat vänsterskott mot bortre. Om ordet "förlösande" någonsin behöver beskrivas med ett fotbollskanalen.se-klipp, så finns det nu.
Bustersagan Rantie
Som sagt: efter hattricket mot Sandviken fanns det vissa förväntningar på Tokelo Rantie. På nåt vis dallrade luften av saga-med-lyckligt-slut-stämning - en sån där där föraning man inte riktigt vågar tro på, eftersom det känns som om det vore för bra för att bli sant. Men man får väl säga att Rantie med sitt 2-0-mål, där han mycket tjusigt slog knut på Robert Lundström och skickade in bollen i bortre burgaveln, gav oss precis det de-fick-varann-och-hittade-skatten-och-hunden-fick-valpar-slut vi drömt om. Hoppas det bara var första kapitlet i Rantie-sagan. Och så ser jag fram emot att någon kreativ person funderar ut hans sång.
