Flexibilitet - nyckeln till framgång
Om man tittar tillbaka, det behöver inte vara längre än 10 år, hade de flesta tränare ett spelsystem som de praktiserade. Nu ser man att allt fler tränare anpassar sig efter spelarmaterialet, motståndet eller skadeläget. Jag ska försöka bena ut lite vad Norling gjort rent taktiskt hittills under säsongen.
Man börjar kunna skönja en trend av att dagens moderna tränare börjar bli mer flexibla och tittar man på ett lag som Juventus, som alltid har varit ett 4-4-2 lag, har de via nye tränaren Antonio Conte använt sig utav 4-4-2, 4-3-3 och 3-5-2 under årets säsong. Trots att det är Contes första år som tränare i klubben leder man Serie A och har spelat en bländande fotboll, detta trots rotationen av spelsystem.
MFF har länge varit starkt förknippat med 4-4-2 men kanske att det är på väg att förändras här också. I de senaste matcherna har Norling valt att spela 4-5-1 i stället för 4-4-2. Många av storlagen i dagens fotboll har alltmer börjat praktisera en större flexibilitet vad gäller spelsystem och jag tror det är bra. Nyckeln tror jag är att man har rätt balans mellan offensiv och defensiv samt att man kan se var truppens styrka ligger för att få ut maximal prestation.
För mig var det därför extra glädjande att Rikard Norling gick över till ett 4-5-1- system mot Djurgården där både Wilton och Thern fick ganska fria tyglar att växelverka på innermittfältet. Norling har förvisso spelat med 4-5-1 tidigare, exempelvis mot Glasgow Rangers, men då ville MFF spela på kontring, mot Djurgården bar man favoritskapet och ville föra spelet.
Norling har sett att Thern och Friberg inte kompletterade varandra inledningsvis i Allsvenskan och satte in Wilton för att täppa igen centralt. Skillnaden i sättet man spelade på mot Glasgow Rangers respektive Djurgården och Syrianska var att mot Rangers borta var Hamad och Durmaz väldigt försiktiga med sina offensiva löpningar, medan man i de två andra matcherna i stort sett har spelat 4-3-3 med Hamad och Durmaz som har flankerat Ranégie i offensiven. Bakom har Thern eller Wilton fyllt på som offensiva mittfältare.
Styrkan med 4-3-3 tycker jag är att man hotar med fler spelare i djupled närmre straffområdet. Hamad och Durmaz har därmed kommit närmre målet och har oftare kunnat gå på avslut. Ranégie får även mer ut av sitt kunnande tycker jag när han får spela ensam central anfallare och slipper dela utrymmet med Larsson. I ett 4-4-2 hamnar Hamad och Durmaz längre ut mot kanterna och det blir endast DL som löper i djupled då Ranégie har fått order att agera i en targetroll. Mathias verkar även själv trivas bättre med hela den centrala ytan för sig själv och att han får mer frihet att välja själv när han ska möta eller gå i djupet.
Jag tror att framtidens tränare måste vara flexibla för det kan finnas många poäng att vinna genom att ha två eller tre system man kan växla mellan. På detta sätt kan man göra ett bekymmersamt skadeläge mindre bekymmersamt och göra laget mer oförutsägbart för motståndarna. Däremot bör man ha ett grundsystem som man alltid utgår ifrån tror jag. I MFF:s fall är detta 4-4-2 som man återgår till när man försvarar.
Låt oss säga att MFF skulle ha samtliga yttrar skadade, då skulle man mycket väl kunna gå över till en 4-2-3-1 formation. Detta känns som ett bättre alternativ än att slänga in spelare som normalt spelar centralt i en obekväm roll som ytter bara för att man ska spela 4-4-2. I försvarsspelet kan man fortsätta spela 4-4-2 (4-4-1-1) men när man anfaller går man över till 4-2-3-1. I samtliga nämnda formationer (4-4-2, 4-5-1, 4-2-3-1) kan man i stort sett försvara på samma sätt som i 4-4-2 men där skillnaden blir mest påtagligt i det offensiva spelet.
Jag tycker det är bra av Norling att han vågar testa lite nya grepp men utan att förändra för mycket på en och samma gång. Spelarna och laget verkar fortfarande känna sig trygga och verkar veta sina roller på plan. Laget är relativt intakt och många av spelarna känner varandra innan och utan på plan och det är säkert en av anledningarna till att man kan utveckla dessa bitar. Kontinuitet i spelartruppen tror jag är betydligt viktigare än kontinuitet av ett och samma spelsystem. Grunden i defensiven känns viktig och den ska man inte peta på i onödan men offensiven erbjuder mer kreativ frihet och kan därför lättare utvecklas och förändras.
