Från Torshavn, för er som ännu är vakna
Ett grått, mulet, tyst men vackert Färöarna. I väntan på match.
För er som ännu är vakna. Här i Torshavn, Färöarnas huvudstad, vägrar solen gå ner. Visserligen är det råttgrått ute, men bakom molnen döljer väl sig solen eftersom här fortfarande är så ljust. Det känns som att det kommer att bli svårt att gå och lägga sig.
Nedanför hotellfönstret vilar hamnen. En turistgrupp gick förbi nyss, med guiden först som sig bör, med en flagga i handen. Som om risken för att de efterföljande pensionärerna skulle gå vilse skulle vara särskilt stor… Annars är här öde. Det är ju söndag och Färöarna är som många andra isolerade öriken religiöst; kyrkorna står på rad och försöker imponera på varandra. Folk beaktar att det är sabbat.
Upp mot bergen anar jag hotellet MFF-truppen ska bo på. Det ligger isolerat bland får och häststigar. Hur man kom på att bygga ett hotell där överstiger mitt förstånd, men det är fint och har fyra stjärnor och alltså en mer än vad vårt Hotell Torshavn har. Och risken för nattliga äventyr är tämligen begränsat, om man inte är fallen åt upplevelser med djur inblandade.
Ett par, hand i hand, vandrar förbi nere på gatan. I övrigt är här fortsatt tyst och öde. I bakgrunden står teven på, det är en film på danska TV2 med John Travolta och James Woods (fast den senare har vid det här laget tagit livet av sin karaktär). Ulf sitter och smuttar på en färöisk öl. Jag märker att det börjar blåsa upp utanför.
Detta är en huvudstad, men ännu har jag inte hört en enda siren från vare sig polis eller ambulans. Men vem skulle komma på tanken att begå ett brott här; vart ska man ta vägen, var ska man gömma sig? Det här känns som en liten stad som aldrig sover, men inte heller någonsin är riktigt vaken. Alla väntar på att något ska hända, och i väntan på att det ska ske tar man en promenad i hamnen. Tittar upp på den gråa himlen. Betraktar den stora fiskeflottan.
Bakom mig muttrar Ulf något om Joey Barton. Jag sitter vid fönstret och skriver detta i skenet av ingenting annat än laptopens ljus och tänker att Ulf och jag är de enda som är vakna i Torshavn. Att det ska spelas en kvalmatch till Champions League om mindre än två dygn känns både avlägset och märkligt; ingenstans syns det reklam för detta, ingen pratar om det, få verkar bry sig. Men här är vackert och om stämningen på tisdag inte blir lika fantastisk som hemma på Stadion (för det kommer den inte att bli med en förväntad publik på kanske 500 åskådare) kan spelare och ledare alltid ta med sig ett dramatiskt landskap och en tystnad som vilar över hela öriket som minnen.
För här är vackert. Oerhört vackert, med vattenfall från bergen som rinner och störtar nerför, med gröna ängar och hagar, får som går överallt, bukter och små fiskebyar där man inte förstår hur någon kan komma på tanken att bo, ännu mer får och ännu mer vatten och grönska – och överallt stillhet. Och tystnad.
Än har det inte mörknat ute. Jag undrar när solen lägger sig här på Färöarna.
