GIF Sundsvall – MFF 1-1: Kryss i Norrland
Malmö FF fick nöja sig med oavgjort på Norrporten Arena. Och som matchen såg ut kan vi inte vara alltför missnöjda med det.
GIF Sundsvall må tillbringa en del av sina säsonger i Superettan, men detta är en av tradition svår bortamatch för Malmö FF. Som Petter Jonsson noterade i sin Inför-artikel på Sundsvalls Svenska Fans-sida har vi faktiskt inte vunnit här på hela 2000-talet. Sex gånger hade vi mötts innan idag, vilket slutat i fyra förluster och blott två oavgjorda. Inte ens guldåret 2004 ändade det lyckligt här – trots tidigt ledningsmål av Daniel Majstorovic fick vi stryk med 3-2.
Det hjälpte inte heller att vi för första gången i år kom till match sargade både av skador och avstängningar. Ricardinho och Albornoz sonade sina vars tre gula kort, medan Wilton, Friberg, Daniel Andersson (känningar i låret), Amin och Lewicki alla var indisponibla på grund av olika sorters blessyrer. Dessutom fick Ranégie gå ut efter en halvtimme – mer om det nedan.
Hursomhelst innebar detta en till tre fjärdedelar nykomponerad backlinje: Pontus Jansson fick idag sällskap av Ulrich, Jasmin och Halsti. Jasmins första start sedan tidigt 2010, alltså. Mittfält och anfall som väntat: Jiloan, Thern, Ivo och Durmaz bakom Daniel Larsson och Ranégie. Och med så många spelare borta satt vi med en bänk bestående av idel nittiotalister: Noring, Alex, Dardan, Simon Kroon, Helander, Stenström och Marcus Haglind Sangré.
Matchen
Innan avspark sa Sören Åkeby (som alltså tränar Sundsvall nuförtiden) att han hoppades få se sina spelare vinna närkamper. Det fick han. För vår inledning var ängslig och passiv, Sundsvall kopplade grepp, vann alla andrabollar och rullade helt enkelt ut oss.
Ändå hade det kunnat börja på bästa tänkbara sätt. I fjärde minuten snodde Ivo bollen av Skulason och skickade elegant fram Daniel Larsson, som helt fri yttersideschippade bollen ett par decimeter utanför. Men annars var det Sundsvall för mest hela slanten (61-39 i bollinnehav efter en kvart), så ledningsmålet i den sextonde minuten kändes ganska logiskt. En djupledsboll skar tämligen lättvindigt mellan Jasmin och Halsti – här såg det ut lite som om Jasmin fastnade i plastgräset – och nådde en fri Roger Risholt, som enkelt kunde rulla bollen i sidled till Johan Eklund som i sin tur rakade in den i tom bur. Bara några minuter senare kunde det gått illa igen, men den gången fastnade Eklunds nick på Pontus Jansson.
Så Sundsvall drog sig inte alls tillbaks efter sitt ledningsmål, utan fortsatte kontrollera matchen med eftertryck. Återigen såg det ut som om vi hade problem med det konstgjorda underlaget – många spelare, särskilt Mathias Ranégie, halkade omkring och bollen rann allt som oftast iväg. Den förre Hammarbyaren Simon Helg gjorde lite som han ville på sin vänsterkant; bröt ofta in och oroade.
Inte kändes livet ljusare när Mathias Ranégie, som visserligen inte alls kommit till sin rätt, tvingades bryta efter en dryg halvtimme. Han gick ut, fick knäet lindat och ersattes av Alex. Just dessförinnan hade vi i alla fall sett tendenser till en bättring, när en bra kombination mellan Jimmy Durmaz och Daniel Larsson satte Simon Thern i läge. Avslutet gick en bit över.
Sista tio minuterna av första halvlek lyckades vi åtminstone äta oss in lite grann i matchen. Vi höll i bollen lite bättre, Sundsvall kom inte till avslut lika ofta (även om Eklund med en nick just utanför var nära igen i den 39:e minuten). Men de heta chanserna lyste med sin frånvaro.
Jag antog i Sex och jävligt offside häromdan lite lagom knipslugt att vi, med våra extra vilodagar, skulle vara fräschare än våra motståndare. Om det var så märktes det i alla fall inte. Det var ingen alls bra halvlek. Inte mycket ordnat spel, mycket bolltapp, enkla långbollar som rann ner till en ohotad motståndarmålvakt och generöst bortskänkta ytor för Sundsvall att spela på. I rättvisans namn ska det också påpekas att Giffarna inte längre är blott ett tjongargäng – de försöker spela boll, och gjorde det långa stunder helt OK. Avslutsstatistiken sade pinsamma 6-2 i Sundsvallsfavör – varav, än värre, 5-0 på mål.
Godkänt för Pontus, Ivo och Dahlin (chanslös på målet), men i övrigt såg det segt ut. De många rockaderna i laget ursäktar väl till viss del, men Norling konstaterade i pausintervjun att man ”skällt lite på varandra” och sen försökt vara kreativa.
Uppryckning i andra då? Nja. Visserligen började vi äga bollen allt mer, men den befann sig oftast på egen planhalva eller runt mittlinjen. En arketypisk sekvens kändes det som om vi fick uppleva direkt i början av halvleken: Pontus försökte fixa hörna och träffade Sundsvallsbacken med bollen – som studsade tillbaks på Pontus och ut över sidlinjen. Och sen, momentet efter, vände målskytten Eklund bort två Malmöspelare med en korpfint i ultrarapid. Vi var liksom inte riktigt där.
Men slutgnällt för en stund. Allt var trots allt inte nattsvart. Även om matchen var tempofattig kändes Sundsvall tamare och vi förmådde, allt efter som minuterna tickade på, skapa en del anfall. Jimmy Durmaz lyckades inte alls i första halvlek, men var nu allt aktivare. Och minsann, utdelningen kom i den 58:e minuten. En djupledslyra från Thern nådde Daniel Larsson, som sprang ihop med Oscar Berglund i målet just innanför straffområdet. Båda föll, det såg ut som om Berglund drog med sig Daniel i fallet, och just som jag skulle börja gasta om straff stegade Alex Nilsson fram och bombade in bollen på halvvolley. Faktiskt vårt första avslut på mål, och återigen ett kvitto på Alex’ måltjuvskvaliteter. 1-1 innebar lite momentum för oss. Det såg under några minuter ut som om vi skulle ta över rejält (även om Johan Eklund återigen oroade – han hakade fast i Jasmin Sudic och bad om straff, men hade lagt sig väl lättvindigt och fick istället syna det gula kortet) och skapade en del nästan-lägen och chansyngel.
Dessvärre varade vårt övertag inte särskilt länge. Nästa feta chans blev istället Sundsvalls. Kevin Walker drog i den 68:e minuten iväg ett skott som passerade just över krysset.
Matchkvaliteten sjönk igen. Vi hade mest boll och var nära genombrott ett par gånger, men Sundsvall sjönk ner och tillät inte att några riktiga tillfällen kreerades. Mot slutet fick vi se gamle Malmöbekantingen Daniel Sliper på plan (han bytte av den slocknade Simon Helg), och Alex gjorde i den 87:e minuten en Altobelli-i-VM-finalen-1982. Med det menar jag dessvärre inte ett mål till, utan syftar på att han blev inbytt och utbytt i samma match. In kom Dardan, som nästan omedelbart var inblandad i ett hyfsat anfall. Ett inlägg från Jiloan orsakade viss förvirring i Sundsvallsförsvaret, men Dardan blev avblåst för knuff.
Det mest minnesvärda från slutminuterna inträffade istället när Ivo skallade ihop med den inbytte anfallaren Dibba. Knäpptyst på läktarna, förutom en skånsk röst som hördes gasta ”KOM IGEN IVO! KÖTTA DOM NU!!”. Dessbättre ingen fara med någon av spelarna.
Alex, som såklart ska ha en eloge för målet och för att han försökte matchen genom, sammanfattade det rätt bra i intervjun efteråt: ”Vi gör ingen bra match idag”, sa han då.
1-1, och vi kan knappast klaga på att det var orättvist. För att se det hela positivt lyckades vi rycka upp oss i andra halvlek och få in en boll. Vidare håller vi fast vid andraplatsen och är med 22 poäng faktiskt bara en pinne sämre än vid motsvarande tid guldåret 2004.
Men visst hade man hoppats på mer; en sista urladdning så här innan sommaruppehållet.
Och det är inte vidare roligt att konstatera att vi hade blott tre avslut på mål. Av dessa gick ett in, de andra två var mer eller mindre ofarliga.
Elfsborg vann såklart igen och är nu åtta pinnar före oss. Det är en hel ocean av poäng. Det vore fel att säga att loppet är kört … men det ska nog till ett smärre motorhaveri i knalleland för att inte guldet ska hamna där.
