Himmelrikets Fotbollsgala: Årets anfallare

Efter målvaktspriset går vi nu vidare till andra sidan av planen - Anfallspositionen.

När Mathias Ranegie värvades till MFF sommaren 2011 kom han hit med skyhöga förväntningar. Ranegie hade haft en fantastisk tid i Häcken bakom sig, vilket både gjorde att han ledde skytteligan och att han blev MFF:s dyraste nyförvärv någonsin. Han kom till en klubb som gungade efter Rolle Nilsson-gate, men som hade medaljkrigande och Europaspel framför sig. Första halvåret i den himmelsblå tröjan blev godkänd - Inte så mycket mer. Ranegie gjorde tre mål på sju matcher i serien, och visade att han definitivt kunde mäta sig med motståndarna i Europa League. Men han missade också många upplagda lägen och det var en hel del som muttrade över den långe göteborgaren.

Kunde han inte dominera i en större klubb än Häcken?
Hans floppande i IFK gjorde att det nog var många som funderade kring om Ranegie psyke trots allt var för vegt. För den höga övergångssumman krävdes i princip att han skulle dominera på allsvensk nivå - Så var det inte under första hösten.

2012 skulle Ranegie visa tvivlarna. Efter att ha lämnat återbud till Erik Hamréns Kalle Ankaresor kom Ranegie till säsongen taggad till tänderna och från omgång nummer ett var han Allsvenskans bäste anfallare - möjligen i konkurrens av hans ersättare i Häcken Waris.
Ranegie gjorde mål, agerade target, spelade fram, tog smarta löpningar och vann varenda jäkla duell. Vissa matcher såg det ut som om det inte ens var lönt för försvararna att gå in i duellerna med Ranegie eftersom utgången ändå var så uppenbar.

Ranegie var så pass bra att allt fler talade för att han borde få en riktig chans i landslaget. När den uteblev fick vi i stället se en underhållande Twittermonolog av Ranegie där han väl inte direkt lyfte Hamrén till skyarna. Vår nummer 13 hade för övrigt flera andra mono- och dialoger på Twitter under säsongen. Bland annat hade han härliga kommentarer när det var en rad IFK Göteborgssupportrar som inte direkt uttryckte sin glädje över Ranegies fina vår.

Men det är inte bara Twitter vi kommer minnas honom för. Ranegies vår 2012 gav prov på bland det bästa anfallsspelet vi sett i föreningen. Individuellt sett var han kanske inte riktigt på Afonso Alves nivå, men ser man till helheten och vad han betydde för laget var det i klass med när Niklas Skoog var som bäst - Minst. Ranegie var ett monster och tillsammans med Jimmy Durmaz under långa stunder det enda riktiga hotet offensivt. De två kunde med sina individuella prestationer ofta vinna matcher till oss trots att anfallsspelet som helhet inte riktigt fungerade.

Sen kom augusti och helt plötsligt var Ranegie borta. Udinese visade intresse och från det att affären blev känd i media gick det blixtsnabbt. Styrelsen satte in ett extramöte för att diskutera ärendet, och trots att Udinese inte bjöd riktigt vad MFF hade hoppats på valde man att sälja. Man sålde rimligen främst för att ekonomin är så risig som den är, men också givetvis för att man inte ville ha en missnöjd spelare under hösten. En spelare som trots sin skicklighet förmodligen inte skulle få så många chanser till med tanke på åldern.

Oavsett anledning är det för mig uppenbart att vi sålde guldet där och då. Laget som helhet blev inte speciellt mycket sämre, utan i många matcher visade vi upp ett bättre spel utan Ranegie än med. Det fanns nu inte längre någon superman på topp som man bara kunde slänga iväg bollen på, och det tvingade laget att spela sig fram till lägena istället. Fler tog för sig, och det gjorde att vi sånär räckte hela vägen fram ändå - utan Ranegie.

Det blev dock uppenbart i de två sista matcherna att man behöver en riktigt klassanfallare i laget om man ska vinna. Daniel Larsson led av måltorka mest hela säsongen och Rantie var individuellt sett fantastisk, men skötte det mesta just individuellt vilket gjorde att man inte fick ut riktigt så mycket man hade hoppats. Med Ranegie i laget hade vi kunnat ånga på mot Örebro och AIK även när spelet havererade. Tyvärr saknades han, och det gjorde att guldet blev till en tredjeplats.

Ranegie hamnade i Udinese där han utvecklades enormt på några dagar och plockades in i landslaget. Tiden i Serie A har än så länge kanske inte varit någon succé, men han har hunnit med att göra mål mot Milan och visa att han inte är bortkommen ens på den nivån. Det blir nog några år till ute i Europa för skyttekungen från 2011, men kanske kan vi därefter hoppas att han vänder tillbaka till MFF och fortsätter där han slutade - och då plockar hem ett guld till oss.

Lycka till i Europa tills dess Mathias - Årets anfallare 2012.

-----------------------
Röstningen utföll enligt följande:
Mathias Ranegie: 71 %
Daniel Larsson: 23 %
Tokelo Rantie: 6 %