Himmelrikets Fotbollsgala - mittfältaren: "Ovissheten var jobbig"
Himmelrikets läsare röstade fram Jiloan Hamad till årets mittfältare i Malmö FF. I en lång intervju berättar han om att ta steget in på det centrala mittfältet, om seriösa bud från europeiska klubbar och varför han blir irriterad när Guillermo Molins proffsflytt kommer på tal.
Det är inte många män som fått mig att gråta. Jiloan Hamad är emellertid en av dem. Eller – kanske inte så mycket han som person utan vad hans mål hemma på Stadion mot Glasgow Rangers betydde. När den ryska domaren äntligen blåste av matchen den där sommarkvällen upptäckte jag att tårar långsamt rann nerför mina kinder. Glädjetårar. Tårar av lättnad. De sista 10 minuterna av matchen hade varit en pärs: "Jilles" mål betydde avancemang i Champions League-kvalet, men ett enda skotskt mål hade förändrat förutsättningarna radikalt. Nu, vi var vidare. Stadion kokade.
Jag ringer ”Jille” och berättar att han har blivit årets mittfältare, framröstad av Himmelrikets läsare (”åh, tack så mycket”), och frågar vad han själv minns från de där sista 10 minuterna av matchen efter hans mål.
– Redan när vi låg under med 1-0 var publiktrycket helt sjukt, nästan som en extas. När vi gjorde 1-1 blev det bara ännu värre. Eller bättre för vår del, menar jag. Vi hade hela arenan med oss och det stödet hjälpte oss jättemycket och gjorde oss självsäkra. Det var som att vi inte kunde misslyckas.
Dessutom blev han alltså matchhjälte tack vare ett vackert mål på halvvolley, rakt upp i krysset. Vilket fick de engelska kommentatorerna att ta till superlativen, om både målet i sig och ”Jille” som spelare. Hans viktigaste någonsin, undrar jag.
– Det är helt klart ett av de viktigaste. Jag har haft turen att få göra en del sådana mål, men tack vare detta blev vi klara för Europa så naturligtvis rankar jag det högt.
”Jille” föddes i Azerbajdzjan och via Ryssland kom han till Örebro som liten pojk. I slutet av 2007 skrev han kontrakt med Malmö FF efter att på sommaren ha provtränat med klubben. Som fjunig tonåring blev han alltså himmelsblå.
Nu är han en av lagets stjärnor och det ryktas ideligen att europeiska klubbar följer varje steg han tar. Det är en, ursäkta franskan, jävla resa han har gjort. ”Jille” håller med.
– Verkligen. Jag minns när jag kom till Malmö och tyckte allting var så stort. Det var alltifrån stadion till hur spelarna kom med sina snygga bilar till träningarna. På sommaren 2007 bodde jag två veckor på hotell Ibis, och redan där började jag fantisera om att Malmö skulle bli mitt hem, det är här jag ska bo, det är här jag ska köra min bil genom staden och känna att Malmö FF är min klubb. Och så känns det nu. Det har varit en otrolig resa med fyra underbara år. Jag trivs skitbra.
Samtidigt har det varit mycket prat om att du ska lämna.
– Ja, det har det. Men jag kan ärligt säga att det enda jag har i tankarna just nu är Malmö, och ingenting annat.
Har du fått några seriösa bud, eller varifrån kommer ryktena?
– Jag fick några seriösa bud innan jag förlängde mitt kontrakt. Min agent berättade att där var klubbar som var konkreta, men det kändes inte hundra och dessutom ville jag själv förlänga mitt kontrakt med Malmö. Hade jag inte gjort det hade jag ju kunnat gå nu, men jag valde att förlänga också för min egen skull. Du vet, en del av det var att jag ville ge tillbaka till klubben, men dessutom kände jag att jag har mycket mer att ge här. Jag tittade på klipp och bilder nyligen från 2009 och 2008 och jag är en helt annan person nu, jag har lärt mig så mycket. Nästa år, känns det som, kommer att bli ett väldigt viktigt år för mig: jag vill bevisa hur bra jag är. Och då ser jag ingen anledning till att ha bråttom iväg. Jag är här nu, jag får spela, jag är med i U21-landslaget, jag har det bra och MFF är det enda som finns för tillfället.
– Det är mycket rykten och spekulationer hela tiden. Jag har fått frågor om detta och vad jag har svarat då är att ”självklart vill man ut”. Då har det blivit skriverier att han vill lämna, att han har tankarna på annat håll. Men fråga vilken fotbollsspelare som helst hur han gör om det kommer ett riktigt intressant bud från en klubb ute i Europa – självklart vill man testa. Det är så jag har svarat, och sen har det misstolkats.
Kan du berätta vilka klubbar som kom med seriösa bud?
– Det var i England. Mer än så vill jag inte säga.
Hur tror du ditt liv hade sett ut i dag om Örebro SK hade värvat dig i stället för MFF, och du således hade blivit kvar i hemstaden?
– Jag kan säga direkt att jag inte hade haft samma underbara liv som jag har nu. Det är svårt att matcha vad jag har fått vara med om under de här fyra åren. Malmö är Sveriges bästa och finaste klubb, det är bara att se på helheten.
När ”Jille” har varit skadefri i år har han spelat. Sedan Guillermo Molins lämnade MFF för belgiska Anderlecht är han självskriven som högermittfältare. Han berättar att han egentligen bara har varit helt nöjd med sin form nu här på slutet av säsongen.
Dumt nog, säger han, spelade han i början av den allsvenska säsongen trots att han hade smärtor. Detta följdes av en period när det helt enkelt inte gick längre, utan han fick vila och köra rehab.
– När jag sen var tillbaka i somras var vi inne i ett hårt matchande, där det aldrig fanns tid att träna. Dessutom fick jag spela på ovana positioner och det blev aldrig någon rytm, om du förstår. Men jag har lärt mig mycket av det här, och tycker ändå att avslutningen av säsongen har varit bra.
Han tar upp det själv när vi är inne på ämnena Guillermo Molins och form. Säger att han vill göra klart för alla att han inte har blivit en sämre fotbollsspelare efter att ”Guille” lämnade. En del menar att ”Jille” och Jimmy Durmaz har blivit mer bekväma fotbollsspelare sedan konkurrensen lättade. Detta är rent och skärt skitsnack, säger han.
– Det ligger ingen som helst sanning i det. Oavsett om där finns en spelare som kommer bakifrån och vill ha min plats eller om det bara är jag som är aktuell för att spela, kommer jag alltid att ge allt.
Du tror inte det finns något alls i påståendet att konkurrensen har minskat och att du och Jimmy kan ha blivit några procent bekvämare?
– Jag förstår att folk tänker så, men samtidigt påverkar det inte min prestation. Jag ger alltid hundra procent på träningar och matcher. För egen del känner jag att jag hela tiden vill bli en bättre fotbollsspelare och då spelar det ingen roll om jag har konkurrens om platsen eller inte.
Kan det vara så att en del spelare behöver pressen på sig att hela tiden prestera, medan andra blir tryggare i sitt spel om de vet att de får spela, även om de inte gör en alltid perfekt insats?
– Ja, så är det. Vissa spelare behöver definitivt den pressen på sig, men… Jag vet inte hur jag ska förklara detta så att det inte missförstås: jag blir lugn när jag vet att jag kommer att få spela och presterar då bättre. Jag fattar att konkurrens är bra, och det är inte så att jag lider om där finns någon att slåss om en plats med. Är det en konkurrenssituation kommer jag att göra allt för att jag ska få spela och inte han den andre. Så egentligen kvittar det för mig, men vad jag är trött på, är att läsa och höra att jag skulle bli en sämre fotbollsspelare om där inte är någon som flåsar mig i nacken.
Inför varje säsong skriver ”Jille” ner personliga mål. Första gången han nämnde dessa i media var i en intervju jag gjorde med honom 2 januari, 2009. Då berättade han att hans mål för 2008 hade varit att få debutera i Allsvenskan, vilket han lyckades med.
När det i år var ”Jilles” tur att bli intervjuad till serien 16 guld, 16 spelare, 16 frågor förklarade han att målen för 2010 hade varit att spela fler matcher än året innan i Allsvenskan samt att ta en ordinarie plats i U21-landslaget. Även detta klarade han av.
Nu berättar han att han det absoluta målet för i år var att ta en ordinarie plats i Malmö FF.
– Som vi pratade om nyss: jag vill inte tvivla, utan jag vill åka till en samling och tänka på att göra en bra match, i stället för att fundera på om jag ska spela eller inte. Den där ovissheten, att inte veta om jag fick spela eller inte, var jobbig. Dessutom hade jag som målsättning att göra fler mål i Allsvenskan, men där misslyckades jag. Det blev bara tre stycken.
Precis som 2010, men om du räknar mål per match klarar du ditt mål.
– Hur menar du?
2010 spelade du 27 matcher i Allsvenskan och i år bara 20. Du har alltså ett högre målsnitt i år än i fjor.
– Aha, du menar så. Det var inte riktigt som jag tänkte i och för sig. Mitt mål var att göra sju-åtta mål i år. Jag gjorde många i Forward och det är en grej som jag hela tiden har velat förbättra i Malmö. Det är naturligtvis svårare i Allsvenskan än i division 1, och min spelstil har blivit mer att kombinera mig fram och assistera till mål. Men hela tiden har jag i bakhuvudet att jag måste förbättra mitt eget målskytte. Och bli en bättre poängspelare. Det är något jag ska jobba ännu hårdare med till nästa år.
Du är inte sugen på att göra en Jeffrey Aubynn?
– En vad?
Ta steget in på det centrala mittfältet och…
– Aha, du menar så. Det är faktiskt många som frågat mig om just detta, för de tror att min spelstil skulle passa på mitten. Alltså, det hade varit kul. Jag har testat på träning och då har det gått bra. Det är upp till Rikard – vill han att jag ska spela där så spelar jag där. Helt klart är jag öppen för det, det hade varit en rolig utmaning.
Ja, vi ska väl inte ta Rikards jobb ifrån honom, men du har speeden, speluppfattningen och säkerheten med bollen som är fina verktyg för en innermittfältare.
– Absolut. Jag tror faktiskt att jag hade kunnat göra bra ifrån mig på den positionen. Dessutom hade det varit bra för min egen utveckling att spela en del där. Samtidigt, det är inget jag går och tänker på. Inner eller ytter, bara jag får spela så.
***
Av cirka 100 röstande blev procentutfallet följande:
Jiloan Hamad: 45
Ivo Pekalski: 34
Wilton Figueiredo: 21