Inför Malmö FF - IFK Göteborg
I morgon kväll är det dags för en svensk fotbollsklassiker igen. Skador stör hemmalaget och i bortalaget finns där några spelare att se upp med. Klockan 20.00 på Stadion: Malmö FF - IFK Göteborg.
Utan att förringa andra lag finns det två giganter inom svensk fotboll och dessa är Malmö FF och IFK Göteborg.
Och jag tycker inte om det sistnämnda laget.
Det handlar inte om hat, så använd inte mitt namn som ursäkt för att ge er ut och slåss. Det handlar inte heller så mycket om nutida rivalitet, för de senaste åren har de bägge lagen inte kämpat i toppen tillsammans; inte sedan 2004 har både MFF och IFK varit inblandade i en guldstrid samtidigt.
Det handlar om känslor som byggts upp under årens lopp, som innefattar så oändligt mycket mer än Peter Ijehs övergång; det handlar om historisk konkurrens med medaljer, guld, europeiska framgångar som bara dessa bägge klubbar kan skryta med.
Vi har alla sådana lag, tror jag. Äldre än undertecknad kanske har Öster, IFK Norrköping eller IFK Malmö. Nuförtiden: HIF.
Sådana lag ska man vara rädda om. De är nödvändiga, för förutom när MFF vinner finns det inget bättre än när IFK/HIF/Öster (skriv in ditt eget lag: …) förlorar. Därför är årets allsvenska en fröjd, med MFF i toppen och IFK i botten. Låt det förbli så. Lite lagom i botten har ingen göteborgare dött av.
Är IFK Göteborg anno 2011 en gåta? Det hette inför både förra och den här säsongen att de på papperet har ett lag som ska slåss om guldet. Förra året gick det sådär. I år också (minst sagt) än så länge. Det påminner mig om när MFF ”på papperet” hade lag för toppen i slutet av 90-talet. Bevisligen hade någon skrivit fel namn, för till slut åkte vi ur Allsvenskan och även om man kan göra det lätt för sig och skylla på tränarna (då: Roland Andersson, nu: Jonas Olsson) finns det rätt mycket som talar för att även spelarnas kvalitet spelar roll i sammanhanget.
Fast där finns kvalitet. Tobias Hysén är den spelare jag hade plockat först om jag hade fått välja en valfri spelare från vår serie. Han har sådana kvaliteter att han ensam kan hålla kvar ett lag i en match. Att han fortfarande spelar i Sverige är ett underbetyg åt hans agent eller det egna psyket.
Sen finns där Sebastian Eriksson som jag också gillar, eftersom jag alltid haft en förkärlek för spelare som honom, Daniel Andersson, Hasse Mattisson. Jörgen Ohlsson. Underskattade. Hårt jobbande. Med bättre teknik än man kan tro. Sebastian hade jag inte heller tackat nej till.
Men resten då? Inte längre jätteungt, inte längre jättespännande. Mer att bevisa. Håller man på IFK kanske detta tolkas som hets, och må så vara i så fall, men handen på hjärtat – vad har de blåvita spelarna presterat på rätt länge?
Som svensk mästare är det väldigt lätt att slå sig för bröstet, peka på den egna truppen och ropa halleluja. Så då gör jag det. För den är fortfarande både jätteung och jättespännande. Frågan är bara om den är på topp.
Efter förra matchen mot Elfsborg restes en del frågor som tidigare mest varit små tvivel. Förlust i Borås är något man kan räkna få räkna med för Elfsborg är ett bra lag. Problemet är att vårt lag, förutom en bit i första halvlek, aldrig var riktigt med i matchen. Det går att skylla på skador, och det hade Elfsborg också gjort om de hade förlorat i söndags för de hade minst lika många borta som MFF. Det går att prata om tätt spelschema, men det är lika för alla lag, och förra året led vi inte av det, tvärtom.
Jag vet inte om det är Rolles vara eller inte vara som, trots att spelarna menar motsatsen, ligger där och skaver. Något är det. Egentligen ska man inte klaga efter 12 av 15 poäng, men det finns vissa tvivel inför morgondagens match. För i ärlighetens namn har spelet inte varit lika lysande som förra året. Där är något som fattas. Är det äntligen dags att plocka fram guldspelet? Jag hoppas det.
Vinstrecept? MFF-försvaret får hålla många ögon på Tobias Hysén. Se till att vinna mittfältet. Sätta chanserna. Spika igen.
Då kommer det att bli en njutbar himmelsblåvit afton i morgon måndag.
Och min egen Lex Luthor får sätta sig på bussen hem norrut och se hur avståndet i maratontabellen krymper allt mer. Hur den ökar i den allsvenska diton.
***
I Malmö FF:s trupp är glädjande nog Ivo Pekalski tillbaka. Om han spelar från start eller om han är aktuell för ett inhopp är en fråga som Roland Nilsson säkert har svaret på, även om han inte lär besvara den i dag. Det gäller att skynda långsamt med Ivo.
Tyvärr står Guillermo Molins över även den här matchen. Ännu värre är att det är ett stort frågetecken för Dusan Melicharek, som på lördagens träning fick en blödning i vaden. Han har förtjänstfullt ersatt Johan Dahlin under dennes skadefrånvaro. Så förtjänstfullt att han blev framröstad till april månads spelare av Himmelrikets redaktion.
Med både Johan och Dusan borta kommer Dejan Garaca i så fall att ta platsen mellan stolparna. Inget ont om honom, men förutom orutinen har han inte mycket träning tillsammans med det övriga laget i år. Det finns risk för att det infinner sig en viss osäkerhet honom och backarna emellan. Detta är inte det optimala inför en svår hemmamatch, men som Leif GW Perssons karaktär Lars Martin Johansson säger: ”Det är bara att gilla läget."
Trolig startelva:
Dusan/Dejan
Ulrich – Halsti – Daniel A – Ricardinho
Jiloan – Wilton – Jeff – Durmaz
Agon – Daniel L
***
Jag avslutar med visdomsord från målvaktstränare Jonnie Fedel (sagt till mff.se):
”Jag har full respekt för dem (IFK Göteborg). Det spelar ingen roll var de ligger i serien, det är en värdig motståndare. Men det är en motståndare som ska ha däng, svårare än så är det inte.”
