Inför Malmö FF - Trelleborg: Trots SvFF, medalj är målet
Match var tredje dag är vad som gäller för Malmö FF. I morgon kommer Tom Prahl med sitt TFF till Stadion. Bara himmelsblå seger gäller att ha som mål.
Trelleborg hemma. Igen. Senast blev det 4-2, då var det premiär, på papperet bortamatch och hela Allsvenskan låg framför oss, med drömmar om guld, med drömmar om att försvara titeln. Efter den segern radades det upp ett antal vinster, innan det tog stopp.
Kom verkligheten ikapp oss? Rollegate fanns där, spelarkontrakt som hängde i luften, mätta spelare, överdrivet självförtroende som blev svagt självförtroende och till slut, där vi är idag, är vi ett mittenlag. Om än med några hängmatcher. Vi sitter och räknar och ser var vi kan hamna om vi vinner dessa, och visst var det bra att Norrköping igår vann mot GAIS. Och så vidare.
Det viktigaste av allt är att MFF vinner sina egna matcher och sen får vi se hur årets tabell slutar. I morgon alltså: Lilla derbyt. Mot TFF.
Trelleborg har alltid varit ett lag som släppt in få mål, gjort få mål, lag har åkt till Vångavallen och råkat ut för vad vi råkade ut för i Gävle häromveckan. Man tas på sängen. Och förlorar. Sen lämnar de söderslätten och vinner några bortamatcher men förlorar desto fler.
I år släpper TFF in överlägset flest mål i Allsvenskan. Tom Prahl, vår tidigare general, förklarar det med skadebenägna spelare som gör att försvarslinjen aldrig får spela ihop något som kan liknas vid stabilitet. Framåt är man duktigare. Inte så att laget har några spelare som pretenderar på skytteligatiteln, men man gör många mål.
TFF hemma på Stadion de senaste åren har varit trevliga upplevelser för vårt himmelsblå lag. Det har blivit många vinster. Detta spelar emellertid ingen som helst roll i morgon. Varje match är unik heter det, och det går det inte att argumentera emot naturligtvis. Samtidigt är MFF helt klart ett mycket bättre lag än TFF, vilket få kan säga annat om. Även om Malmö haft stora problem i bortaspelet är det på hemmaplan som segrarna radas upp och ser till att vi fortfarande har en chans (om än liten) att nå medaljplats när Allsvenskan summeras i oktober.
I går morse flög laget hem från Holland efter 1-4 i arslet mot Alkmaar. Det var en lektion i snabbt fotbollsspel som verkade överraska MFF-spelarna, trots en liknande upplevelse i Zagreb i juli. Att de är besvikna är självklart. Att de är så besvikna att de som nu får spela (jag ger mig inte in på att tippa en startelva, det känns som en omöjlighet där ingen känns given i med tanke på det hårda spelschemat) inte kommer att prestera tror jag inte ett dugg på. Det finns en styrka i det här laget, på hemmaplan i alla fall, att orka ladda om, att se möjligheterna, att njuta av att spela inför en stor och högljudd himmelsblå publik.
Vi såg det mot GAIS. Vi såg det mot Elfsborg. Den svartsynte kan påstå att det var turliga segrar. Hans motsats kan förklara att tur och otur jämnar ut sig och att det fanns mer än tur inblandat i de bägge segrarna.
Hade det inte varit för Djurgårdens IF, Svenska Fotbollförbundet och Disciplinnämnden hade MFF i dagsläget spelat 23 matcher, haft 37 poäng, legat sexa och haft häng på bronspengen. Nu står laget i stället på 22 matcher, 34 poäng, en åttondeplacering men fortfarande häng på bronspengen. Men då krävs det seger i morgon. Till att börja med.
Sen tar vi en match i taget. Som det heter.
***
Jag har aldrig stämt in i kören ”SvFF – fotbollsmördare” någon gång, jag har alltid ansett att det viktigaste har varit att stötta MFF framför allt. Men när det i morgon troligtvis kommer att skanderas denna ramsa kommer jag att sjunga med. Handläggandet av den avbrutna matchen mellan Malmö FF och Djurgården (den 30 juli!!!) har skötts så inkompetent att det saknar motstycke. Svenska Fotbollförbundet är hycklare.
