Inför Syrianska FC - Malmö FF
Nu är det dags spela mot Syrianska FC. Ett lag som efter två år i superettan, spelade upp sig till en plats i allsvenskan. Ett lag som är mer än elva man på plan.
Syrianska är även en symbol och en kultur, en liten bit hemma. Det är fascinerande att tänka att när ett gäng arameiska ungdomar, för 34 år sedan, startade en egen fotbollsklubb – så var probabilitetsfaktorn att laget en dag skulle representera ett folk som ett helt landslag relativt liten .
Det är det som fascinerar mig – hur fotbollen förenar. Vi kan ju bara gå 101 år tillbaka i vår egen historia, när grunden för MFF lades. Klubben uppstod ur spelarna och ur spelglädjen. Inte ur åskådare, supportrar, pyroteknik, ledning eller lönecheckar.
Jag tror det är viktigt att spelarna kan hitta tillbaka till vad fotboll ska vara, nämligen roligt. Komma ur det tungspelade och spretiga spel vi stundtals sett lite för mycket av. Med all turbulens runtomkring, både gällande Rollegate och de aldrig sinande bengaldiskussioner, så är det inte särskilt märkligt att det är svårt
att ha alla dobbar i gräset.
Vi har många spelare som kommit fram under senare tid, många ungdomar som är fostrade i föreningen. Men ibland kan stjärnor stiga för snabbt och plötsligt är man king of the world, samtidigt som trycket från supportrar och media och tränare blir hårdare. Prestera! Prestera! Prestera!
Som ni förstår så blir det en ond cirkel. Ja jag vet vad det ska gnällas om nu “men vad faen! Utan mål så vinner man ingen match”. GIVETVIS INTE! Jag vill också se resultat, se 3 poäng efter varje spelad match och kamma hem bucklan redan i femte omgången. Men så är varken liv eller fotboll och det är bara att ta den bajsmackan för vad den är.
Ja, vi har förlorat två matcher. Men å andra sidan så har vi ju skrämt skiten ur motståndet! Hur ofta inleds en säsong med samma styrka som vi har visat i år? Att övriga lag gör allt för att knäcka oss och vinna, det är ju så människan fungerar. Civilt, liksom på plan, så tar jantelagen over och alla är beredda att ge sin förstfödde för att vinna mot guldlaget.
Jag har full tillit till mina ljusblå pojkar. Det är dags att de tar tillbaka vad som är deras, rullar boll på egna villkor och skiter i att bygga spelet runt motståndarna. Om man transfererar det till att ha hund; jag har en liten ögonsten som reagerar starkt på andra hundar som visar aggressivt eller osäkert beteende. För att undvika detta så har jag sicksackat mig fram på våra promenader, gått över gatan för att undvika möte när jag ser att emot oss kommer en hundägare utan
koll. Min man uppmärksammade mig på detta och frågade ”varför?”. Jag menade att det är ju för att inte min hund ska behöva spänna sig eller utsättas för utfall från andra hundar. Min man tittade på mig och sa ”du är 180 cm. Din hund väger 70 kg”.
Det är samma sak för oss. Vi är en elva man stark Grand Danois på plan. Motståndet må vara terrier, tax eller annan valfri hund. Men vi har både styrkan och spelet för att lyckas. I varje match. Vi behöver inte backa eller släppa fram. O jag har en stark känsla av att imorgon så kommer vi få se ett lag som vet vad de vill, var de ska och vad de ska göra.
---------
Ni har väl inte missat Himmelrikets Radiohead? Ett steg närmre total mediamakt.
---------
Ser fram emot att se Jimmys’ spel. Han kommer säkert ge sina släktingar på mittfältet (Sharbel Touma) och i backen (David Durmaz) en hel del huvudvärk.
---------
Truppen ser ut som följer:
Målvakter: Dusan Melicharek och Dejan Garaca.
Försvarare: Daniel Andersson, Pontus Jansson, Ricardinho, Ulrich Vinzents, Markus Halsti, Yago Fernandez.
Mittfältare och Anfallare: Wilton Figueiredo, Jimmy Durmaz, Jiloan Hamad, Jeff Aubynn, Ivo Pekalski, Miljan Mutavdzic, Amin Nazari, Guillermo Molins, Agon Mehmeti, Dardan Rexhepi.