Inför premiären: Måtte vi klara 0-0
Premiär! Förtjusningen är skräckblandad, men åtminstone skönt att kunna lägga allt tjafs (och, för all del, all tystnad) om icke-förlängda kontrakt och annat jobbigt åt sidan och fokusera på något som inte nödvändigtvis är roligare, men åtminstone viktigare: Match.
Medan vi nu väntar på avspark passar väl inget bättre än att blicka tillbaks på tidigare premiärer.
Med tanke på att det liksom finns något löftesrikt över det hela – våren, kulan i luften, ett blad vänds - vill man ju gärna minnas forna säsongsstarter som festliga tillställningar. Sant är emellertid att vår premiärmatchstabellrad från innevarande sekel är tämligen medioker. 2000-2010 har vi tre vunna, sex oavgjorda och två förluster. Efter 2003 har vi lyckats vinna en enda premiär – 2009, när Miljan på Rambergsvallen knoppade in sitt hittills enda allsvenska mål och gav oss segern mot Häcken. De andra segrarna är kassaskåpssäkra 2-0 mot Örebro 2003 (Chanko och Markus Rosenberg målskyttar) och så Zlatans på förhand utlovade bombnedslag mot AIK 2001, där han firar det 2-0 mål han dunkat in från ingen vinkel alls med utsträckta armar och ett White Man’s Overbite i bästa Finlandsfärjediskodansgolvs-stil.
2002 och 2005 är seriestarter vi helst glömmer. Blivande seriesegrarna Djurgården blev för svåra det första av dessa båda år, och Afonsos sublima frispark räckte inte 2005. Två Göteborgsarketypiskt inbufflade skräpmål från Selakovic och Mild gav de så kallade Kamraterna segern.
Till detta ställs under 2000-talet idel kryss – mot GAIS, IFK Göteborg, Elfsborg, Häcken, Hammarby och … Gunnilse.
Rotar vi ännu ett årtionde tillbaks kan följande premiärer vara värda att återvända till:
1993. Motståndare var ett Brage som tycktes ha genomfört all försäsongsträning och -matchning i moonboots. Slutresultatet mot denna närmast obegripligt usla motståndare skrevs till 7-0, vilket var i grov underkant. Vi kostade på oss att missa en straff och Fredrik Dahlström gjorde två mål. Då förstår ni överlägsenheten.
1995. En mycket ung, men redan skallig, Mattias Thylander blev bisarr tvåmålsskytt mot Degerfors på Stora Valla. Sen blev han utvisad. Vilket dock inte hindrade Jörgen Pettersson att fastställa slutresultatet till 3-0.
1999. Ja, för inte innebär epitetet ”minnesvärt” enbart nostalgiska suckar av vällust? Vår mest ångestoida säsong någonsin inleddes i typisk stil: Mats Lilienberg rakade in en stolpretur i matchinledningen. Sen gjorde Västra Frölunda (japp, de var ett lag vi kunde förlora mot på den tiden) två mål. Underlägen reste vi oss sällan från det året. Nu så här i retrospekt känner jag ändå att 1999 var en värdefull erfarenhet. När vi ifjol förlorade mot exempelvis Mjällby var det trösterikt att påminna sig själv om att det kunde varit värre. Det kunde varit år 1999.
Rubriken då? Vad är det för trams? Skulle vi vara nöjda med 0-0 mot Trelleborg!? Tja, kanske inte. Men betänk att detta är premiärresultatet som under 2000-talet inneburit ett riktigt lyckligt säsongsslut. Visst, det kändes nesligt att inleda med ett kryss mot Gunnilse i Superettan 2000. Men hem till allsvenskan kom vi till slut.
De andra mållösa premiärerna under 2000-talet härstammar från 2004 och 2010.
Ni förstår. 0-0. Det kan inte bli bättre: Detta premiärresultat är ett förebud om rättvisa.