Jasmin Sudic: "Det är mycket snack men lite verkstad"
I en öppenhjärtig intervju berättar MFF:s mittback Jasmin Sudic om sin uppväxt på det omskrivna bostadsområdet Seved i Malmö.
Matchuret pekar på 90:e spelade minuter i hemmamatchen mot Syrianska FC. Malmö FF har precis ökat på sin ledning till 2-0 efter ännu ett drömmål signerat av Jimmy Durmaz. Vid sidlinjen står spelaren med nummer tre på ryggen och väntar på att få komma in på planen. Det har gått två år sedan han spelade sin senaste allsvenska match. Med två genomgångna korsbandsoperationer och lika många år av rehabilitering bakom sig är han äntligen tillbaka. Han får ett varmt välkomnande av publiken när speakern annonserar bytet. - “Jasmin Sudic knäcker alla ben, käkar barn och dricker fotogen”, ekar sången över Malmö Stadion.
En skön känsla för Jasmin som längtat efter att få spela inför de fantastiska supportrarna ända sedan den där olycksaliga aprildagen två år tidigare då han under ett träningspass slet av korsbandet i sitt högra knä. Deras stöd har varit betydelsefullt och när han haft det kämpigt har han tagit fram och läst de hundratals hälsningar han fick i ett kommentarfält till en text på Himmelriket efter sin skada.
Efterlängtad allsvensk comeback i matchen mot Syrianska.
Jasmin började spela fotboll i Heleneholm när han var 7 år. Ingen har tidigare spelat fotboll i hans familj och hans far som tyckte skolan skulle prioriteras var tveksam till det i början. När han såg hur mycket hans son brann för fotbollen gav han dock med sig. Efter Heleneholm blev det spel i Olympic och FC Malmö innan han som 14-åring kom till MFF. Den allsvenska debuten skedde på bortaplan mot Hammarby 2008. På sin 18-årsdag några veckor senare skrev han på ett fyraårskontrakt med Malmö FF. Året därpå fick han sitt stora genombrott och spelade 18 allsvenska matcher från start.
Efter att ha fått större delen av 2010 års säsong spolierad på grund av sin knäskada såg han fram emot att få göra en efterlängtad comeback under fjolåret. Men istället gick korsbandet sönder på nytt och han tvingades än en gång lägga sig på operationsbordet. Något som förmodligen knäckt de flesta spelare.
- Jag har haft vänner som slutat med fotbollen för att de inte orkat ta sig tillbaka efter skador och jag har läst om hur folk tvivlat på mig. Men själv har jag aldrig ens tänkt tanken att ge upp eller funderat i banor om att jag kanske inte skulle klara av att ta mig tillbaka. Visst har det stundtals varit tufft och jag har vetat att det skulle ta tid. Men jag har hela tiden varit säker på att jag skulle fixa det.
- För att peppa mig själv har jag tittat mycket på fotbollsmatcher. Jag har alla matcher från 2009 och 2010 när jag spelade inspelat här hemma och har kollat på alla de matcherna under de här två åren. För att kunna se hur bra jag var när jag var 18 år och för att förstå att det inte ska vara några problem att ta mig tillbaka till allsvenskan som 21-åring.
Många spelare som kommer tillbaka efter knäskador brukar omedvetet vara försiktiga med att gå in i dueller av rädsla för att bli skadade igen. Med Jasmin Sudic finns dock inga tveksamheter. Hans tuffa spelstil har inte förändrats av hans skador och han går in och smäller på i närkamperna precis som tidigare.
- Mina skador har ju inte uppkommit genom att jag fått någon smäll så jag känner inte att jag har något att oroa mig för där, säger han.
Det är svårt att inte låta sig imponeras av Jasmin Sudic som visar upp en mental styrka av sällan skådat slag. När jag inför intervjun pratar med en av hans vänner tror denne att hans uppväxt i ett av Malmös mest beryktade och omskrivna områden är en del i detta. Det påminner en del om Zlatans uppväxt ute på Rosengård menar han.
- Det ligger nog något i det. Jag kommer från ett område där det händer mycket skit och där man fått lära sig att stå på sig för att klara sig. Man måste vara stark och inte ta skit från någon för gör man det blir man trampad på. Det här har jag alldeles säkert haft nytta av både under min karriär och när jag gått skadad, säger “Jasko” som han kallas av sina vänner.
Han är född i Bosnien den 24:e november 1990, i en by som heter Bosanski Novi. På grund av kriget tvingades familjen lämna landet när Jasmin bara var ett och ett halvt år. Själv minns han inget av det men berättar att hans föräldrar hade en tuff period under kriget och att framförallt hans pappa gått igenom en del där nere. De första åren i Sverige bodde man i småländska Vaggeryd, men bara något år efter ankomsten flyttade man söderut, närmare bestämt till Malmö, Sofielund och Rasmusgatan. Han minns att det gick bra i början då fadern arbetade, men när denne inte klarade av att arbeta längre och blev förtidspensionerad fick familjen det tufft ekonomiskt.
Seved, som den delen av Sofielund där han växt upp brukar kallas, beskriver han som ett bortglömt område som inte någon verkar bry sig om.
- Kommer man hit så möts man av en syn som gör att man tror det varit krig, det ligger skräp precis överallt. För ungdomarna som bor här finns det absolut ingenting att göra. Skulle du komma hit skulle du se att det enda som finns här är en massa gator, bilar, kiosker och små arabiska butiker. Barnen och ungdomarna har inget att sysselsätta sig med och det enda de gör är att gå runt på gatorna och umgås med folk.
Han fortsätter:
- På Rosengård finns ändå MKB som håller rent och ställer upp för sina hyresgäster och boende. Behöver de en liten fotbollsplan så får de det. För oss på Sofielund finns ingenting. Kollar man runt i Malmö 2012 så finns det konstgräsplaner överallt, men här finns ingenstans för barnen att spela fotboll. Det finns ett torg, Sevedsplan, där man tryckt in en basketkorg bakom träden för att det ska se ut som att de gjort något. Det är mycket snack från politikernas sida men lite verkstad.
Vackert "klotter" på Seved.
Det märks att han känner starkt för området och människorna som bor där. Fast han flyttade till egen lägenhet på Nydala för ett år sedan syns han ofta på Sofielund där han blivit en förebild för många ungdomar.
- Jag skulle ju hellre se att de ser upp till någon som uppfunnit något som räddar människor eller gjort något annat viktigt. Men det är klart att det naturligtvis också är viktigt att visa att det går att välja en annan väg.
Den dagen han får möjlighet skulle han gärna, som Zlatan gjort ute på Rosengård, medverka till att ungdomarna på Seved får en egen fotbollsplan där de kan spela fotboll istället för att bara dra runt på gatorna.
- Jag tycker man ska sluta klaga på ungdomarna som bor här ute och försöka hjälpa dem istället. Se till att det finns sysselsättning för dem. Idag kämpar många unga sig igenom skolan eftersom de får höra hur viktigt det är, men de får ändå inga jobb. Jag skulle gärna se att skolan var viktigare än så. De säger att det ska komma in fler poliser, men de är inga byggarbetare som jag ser det.
När man går skadad under en längre tid får man mycket tid att reflektera och inte så sällan perspektiv till olika saker här i livet. För Jasmin har den långa skadeperioden bland annat inneburit att han kommit närmare sin familj som varit oerhört betydelsefull för honom under den tuffa tiden han nu lämnat bakom sig. Utöver föräldrarna inkluderas även tre äldre systrar i familjen.
- Jag har hittat andra värden i livet. Innan kretsade det mesta kring fotbollen. Det var träning, hem och vila som gällde. Nu när jag varit skadad har jag haft mer tid och ork att umgås med familjen. Jag började också tänka lite på framtiden. En dag kanske man har en egen familj och inte bara fotbollen. Det har varit mycket sådana tankar.
Andra som betytt mycket för honom under tiden han varit skadad är hans två närmsta vänner, tillika barndomskamrater, Dennis och Armin. De har ställt upp som taxichaufförer när Jasmin inte själv kunnat köra bil. De har skjutsat honom fram och tillbaka till träningar, till sina föräldrar eller vart han behövt åka. Det är med dessa, samt sin flickvän sedan ett år tillbaka, som han helst spenderar sin lediga tid. Vad de hittar på beror till viss del på vädret. Ibland sitter de hemma och spelar Fifa. Är det fint väder tar de gärna en sväng till stan för en fika. Nu när han bor ensam går han dessutom ut mycket och äter.
- Jag är värdelös på att laga mat, jag gillar chef Ramsey och skulle gärna vilja lära mig. Men det ser inte så ljust ut för tillfället skrattar han.
- Vi får inte glömma Pontus Jansson heller. Han har funnits där för mig hela tiden och stöttat när jag haft det tufft. Han är en skön person som får en att bli på bra humör när man är nere. Han har också ställt upp och kört mig fram och tillbaka till träningarna när det behövts. Vi är bra kompisar och det vore verkligen en dröm att få bilda mittbackspar ihop med honom någon gång i framtiden.
Vi har slagit oss ner i solen på en av Stadions läktare. För bara en stund sedan var det full aktivitet på innerplan då laget genomförde ett träningspass i förmiddagsvärmen. Nu är vi alldeles ensamma. Jag frågar honom hur det egentligen är med hans knä. Detta med anledning av att man emellanåt kan läsa skräckartiklar i media om avbrutna träningar och väntande röntgenundersökningar.
- Det känns bra tycker jag. Det är klart att får jag en smäll så kan jag ibland känna av mitt knä. Det händer även att jag säkrar och hoppar över de tio sista minuterna på träningen för att kunna vara med på nästa pass igen istället för att riskera något. Men det är fullt naturligt. Jag har varit tillbaka i fyra - fem månader nu och visat att jag håller. Jag skulle gärna vilja skippa det där snacket om skador nu och lägga det bakom mig. Men tidningarna ska ju säljas så därför blir det stora rubriker för minsta lilla.
Han blickar ut över Stadion. Jag tycker mig kunna se en längtan i hans ögon efter att få kliva in här igen. Som han säger har han varit tillbaka ett bra tag nu men hittills har han matchats väldigt sparsamt. I våras kunde man läsa i media hur han kände sig redo och siktade på spel redan i premiären. Samtidigt tonade hans tränare Rikard Norling ner förväntningarna och sade sig inte räkna med sin adept på allvar förrän tidigast till hösten och kanske inte förrän till kommande säsong.
- Jag tycker absolut att jag var redo då och att jag kände mig stark i kroppen, men Rikard tyckte det fanns andra som kunde spela och ville inte riskera något i början. Samtidigt fick jag ändå spela B-lagsmatcher och jag tycker det är lika stor risk oavsett om man spelar i A - eller B-laget. Jag ska ju stoppa mina motståndare och göra vad som krävs oavsett. Men visst jämför jag med hur det känns nu så känner jag mig mycket starkare och märker att jag har gjort stora framsteg under den här tiden.
Jasmin övertygade stort i träningsmatchen mot West Bromwich.
- Nu har det gått ganska lång tid och jag tycker Rikard har fått se vad jag går för och att jag håller den nivå som krävs. I träningsmatchen mot West Bromwich förra veckan så visade jag väl alla att den gamle Jasmin är tillbaka, kanske ännu bättre än tidigare. Det känns skönt att få visa alla som tvivlat och tvekat på mig. Jag hoppas få lite mer speltid framöver så att jag får en chans att komma in i det. Och ser jag ut som jag gör nu utan att ha fått spela speciellt mycket så kan det bara bli bättre, menar han.
För två år sedan när MFF blev svenska mästare fick han finna sig i att sitta på läktaren och se på när lagkamraterna säkrade guldet i den sista omgången mot Mjällby. Den här gången vill han vara med och uppleva det från innerplan. Att guldet ska hem till Malmö igen är inget han ens tvekar om.
