Jeffrey Aubynn tackar för sig: "Man kan bli lite nere"
I dag kom beskedet att Jeffrey Aubynn och Malmö FF går skiljda vägar. Himmelriket ringde upp mittfältaren för ett samtal, där han berättar om sin tid i MFF, om spelare som imponerat och vad som händer efter nyår.
Varje onsdag publicerar Himmelriket en topplista som heter Sex och Jävligt offside.
– Mm, det vet jag.
I förrgår placerade jag dig som trea med motiveringen ”Hans kontrakt går ut i år och det hörs inget om det blir förlängning eller om han lämnar. Jag hoppas på det förstnämnda. Han är en perfekt lagspelare och även om hans kropp inte håller för regelbundet matchande gör han sällan någon besviken när han spelar. En av planens bästa i onsdags.”
– Det var snällt skrivet, och trevligt att höra. Tack så mycket.
Visst var det. Så varför i helskotta lyssnade ni inte på mig, du och MFF?
– Om jag ska vara ärlig har mina tankar varit… Det började redan i somras så smått, när jag köpte hus uppe i Göteborgstrakten. Men jag har hela tiden sagt att jag inte vill prata kring det och om det, innan jag hade pratat med Malmö, och ventilerat mina tankar och åsikter. Samt lyssnat på vad de hade att säga om det. I dag satte vi oss ner och pratade. De berättade vad de hade på hjärtat och jag sa vad jag hade på hjärtat och vi kom faktiskt fram till ganska ömsesidigt att det var det bästa att skiljas efter fyra långa år av samarbete.
– Men självklart är det ju så att det blir en separationsångest, det är ofrånkomligt att jag känner det. Nu är det ju slut i Malmö och det kommer över en. Man kan bli lite nere, även om allt har sin tid.
Vad kommer du att minnas framför allt från din tid i Malmö?
– Oj, det är så oerhört mycket. SM-guldet står ju ut naturligtvis. Hela förra året var fantastiskt och det kändes redan på försäsongen att vi skulle göra något stort. Med den revanschlusten och den hungern som fanns i gruppen; jag kommer ihåg att jag fick frågan och jag sa att det känns i hela gruppen att vi vill vinna i år. Och som tur var vann vi ju också, så 2010 är väl det jag kommer att minnas bäst.
Du har varit här i fyra år. Finns det något särskilt du kommer att ta med dig från din tid till dit du flyttar, vart det nu än blir?
– Det kommer jag att göra. Framför allt mina vänner. De är egentligen inga lagkompisar utan vänner, eftersom de är så många som har varit här så många år tillsammans med mig. Då knyter man starka band till varandra. Sen är det också många runt klubben som jag kommer att sakna. Det är självklart också en del av det som blir tråkigt i och med att jag lämnar föreningen och staden.
Inför den här intervjun satt jag och funderade över vad jag minns från din tid här. Första gången jag träffade dig var på Floridalägret 2008 när du var ny i klubben. Sen minns jag dina mål mot Hammarby i den galna 6-3-matchen samma år. Där finns naturligtvis mycket mer, men framför allt kommer jag att tänka på ditt mål borta mot Brommapojkarna förra året.
– Ja, det förstår jag. Det var ett viktigt och förlösande mål, det måste man säga. Och det var fantastiskt att få göra det. Det gör att man känner sig lite mer delaktig när man får vara i händelsernas centrum. Att få spela en avgörande roll som jag gjorde där.
En avgörande roll spelade du ju också en knapp vecka senare i guldmatchen mot Mjällby. Där spelade du från start på innermittfältet, en position som var relativt ny för dig.
– Precis. Det var väl nästan första matchen från start som central mittfältare. Det var häftigt och framför allt nervöst kommer jag ihåg. Hade det bara varit en match i mängden i Allsvenskan så… Men nu var det om guldet, så det var väldigt nervöst.
Det var det?
– Ja du, det var det verkligen.
Hur lång tid tog det innan nervositeten släppte? När kommer man in i det som spelare i en så viktig match?
– Oftast när domaren blåser igång spelet. I alla fall är det så för mig. Då är det fokus på matchen som ska spelas, och det finns ingen tid och utrymme att springa omkring och vara nervös. Men fram till matchen var det rejält jobbigt.
Det var det nog för oss alla skulle jag tro, även vi som inte, av rätt klara anledningar, fick spela utan stå på läktarna eller sitta framför teveapparaterna.
– (Skratt) Det kan jag förstå.
Vilka dagar det var innan den matchen. De var fruktansvärt jobbiga.
– Ja herregud. Som man funderade över olika scenarion, vad som skulle kunna hända och vad som inte fick hända och allt vad det var.
Precis. Och Mjällby som skrevs upp som ett Manchester United nästan.
– Ja ja, ha ha. Så var det ju. Det var onekligen rätt skönt att det gick som det gick sen.
Är där några spelare som du har imponerats av extra mycket under dina år? Du har onekligen spelat med en hel del bra spelare.
– Jag vill egentligen inte säga någon enskild, utan det finns så otroligt talangfulla spelare i Malmö som är duktiga på alla sätt och vis. Men, ändå, en av de bättre jag någonsin spelat med, och då har jag ändå spelat med en del hyfsade killar, är Ricardinho. Jag vill verkligen lyfta fram honom, som jag personligen tycker är för bra för att spela i Allsvenskan.
Vad roligt då att du fick spela tillsammans med honom på innermittfältet i andra halvlek mot Odense i går.
– Ja, precis, det var roligt. Han är en fantastisk kille verkligen. Men där finns så många i laget som är jätteduktiga och som har framtiden för sig.
Som du säger har du spelat med många fina namn, som Toivonen, Skoog, Daniel och Anders Andersson, Jonatan Johansson…
– Ja, du hör ju. Men detta är Malmö, det är många stora spelare som varit här och som kommer att komma hit. Så är det ju.
Om jag vänder på frågan jag ställde tidigare: Vad tror du att dina lagkamrater har imponerats av när det kommer till dig, om jag skulle ringa upp och fråga dem?
– Oj, det var en intressant fråga. Det hade varit kul om du gjorde det och få se vad de hade svarat. Jag hoppas att de anser att jag har varit en bra lagkamrat och en duktig fotbollsspelare som de haft i sitt lag.
Hade jag fått den frågan skulle jag ha svarat att du är en spelare som alltid ger allt, både för dig själv och för laget. Håller du med om det?
– På senare år har det kanske blivit så, det stämmer nog. Det har antagligen med erfarenhet att göra, man får lite andra värderingar när man blir äldre.
Jag håller med dig om det. När du värvades till MFF i januari 2008 sågs du av många supportrar som något av en lyxlirare, en som aldrig stannar länge i en klubb, och många undrade över värvningen. Nu ses du som en mycket populär spelare. Du har genomgått en ordentlig förvandling, eller om det är vi utomstående som fått upp ögonen.
– Det var snällt sagt av dig, och roligt att höra. Men jag hoppas att det är en faktor som har spelat in också, att jag har förändrats som spelare.
Vad händer efter nyår nu då?
– Nja, det enda jag kan säga är att jag har pratat med två allsvenska klubbar. Vad det leder till får vi se. Det viktiga är att det känns rätt, att det blir bra för mig så att säga.
Om jag säger GAIS och Häcken?
– Då säger jag att du är bra på att gissa.
Det är jag?
– Det är du, fast några fler kommentarer än så får du inte (skratt).
Samtidigt vet jag att USA är en gammal dröm du har haft. Har du lagt andra sidan Atlanten åt sidan?
– Helt ärligt känns den drömmen lite avlägsen just nu. Jag har min son i Göteborg och han är fyra år i dag. Det känns inte så lockande att sticka ut faktiskt, då ska det till ett otroligt bra bud för att jag ska lämna Sverige.
Du Jeff, även om du har någon vecka kvar i MFF så vill jag passa på att tacka å alla supportrars vägnar för din tid hos oss.
– Tack själv. Det har varit en otrolig tid jag haft här och tacka alla för allt stöd som jag har fått. Det är med ödmjukhet jag tackar tillbaka ska du veta.
Och så ska det väl bli skönt att slippa ha Himmelriket i hasorna, eller?
– Precis (skratt). Nejdå, det har bara varit roligt att ha med er att göra.