Jörgen Pettersson i stor intervju med Himmelriket: "Bollen ska in i mål"
Himmelriket har träffat Malmö FF:s anfallstränare Jörgen Pettersson för ett längre samtal. Han berättar bland annat om varför vi inte ska ha för höga förväntningar på spelare som varit borta ett tag, vad anfallarna tränar på och hur han hade stått sig som avslutare i dag.
”Bollen ska in i mål.”
– För att bollen ska in i mål.
Jörgen Pettersson skrattar högt åt sin egen korta mening. Jag har bett honom förklara varför Malmö FF behöver en anfallstränare. Han vidareutvecklar svaret efter sitt skratt. Individuell träning är eftersatt i svensk fotboll, kollektiv träning behövs visserligen också, men för att spelarna ska bli bättre behöver de praktisera på träning vad de ska göra på matcher.
Han säger så, men jag kan inte låta bli att tänka på att det han först svarade, är essensen av vad allt handlar om. Bollen ska in i mål.
Det är egentligen inget att skratta åt.
Jörgen Pettersson vet hur man gör mål. Som firad allsvensk stjärna lämnade han Malmö FF redan som 19-åring för att flytta till Tyskland och Borussia Mönchengladbach. Då hade han gjort över 30 mål på cirka 60 matcher, och under de kommande sju åren (i Borussia och FC Kaiserslautern) fortsatte han på den inslagna vägen. Der Schweden-bomber blev hans smeknamn. Det känns som om rätt man har hamnat på rätt plats; var det något Malmö FF förra säsongen hade svårt för var det att göra många mål.
Det är inte många år sen som en allsvensk försäsong bestod till stora delar av att springa i parker och uppför berg. Fotboll betraktades som en uthållighetssport i första hand. Man kan lugnt påstå att det har hänt en del.
– Det gäller att ta nya steg hela tiden för att inte svensk fotboll ska stå still, håller Jörgen med om. Förr var det ut i parken och spring med dig, nu är det mycket mer träning med bollen vid fötterna. Så ja, det är mycket som har förändrats.
Är fotbollen konservativ?
– Hur menar du?
Dels tänker jag på den här, kan vi kalla det för omstruktureringen när det gäller träning, men också på hur rädd fotbollen verkar vara för att ta till tekniska hjälpmedel. Senast i helgen kom diskussionen upp igen efter Milans bortdömda mål mot Juventus.
– Jag har blandade känslor där. Gör man ett mål som blir bortdömt vill man förstås att det ska godkännas, eller hur? Men samtidigt så tillhör det fotbollen lite kan jag tycka, att… Det är detsamma med det här att det inte längre kanske ska vara inkast, utan att man ska skjuta bollen i stället. Det är möjligt att det skulle vara utvecklande för fotbollen, men samtidigt är det lite sportens tjusning när det inte förändras för mycket.
Men skulle ett ”Milanmål” drabba MFF i slutet av serien skulle du bli vansinnig, eller hur?
– Så är det. Jag har blandade känslor som sagt.
”Vi är duktiga på att lyssna på varandra.”
Åter till Jörgens tränarroll. Det var i höstas som Malmös tränare Rikard Norling tog kontakt med Jörgen Pettersson och frågade om denne kunde tänka sig att bli ansvarig för MFF:s forwards. Jörgen blev nyfiken, och åkte till det första mötet med Rikard.
– Han berättade om sina idéer och det kändes klockrent direkt. Jag ville höra honom berätta hur han tänkte rent fotbollsfilosofiskt, och det visade sig vara exakt den fotbollen som jag också står för. Vi hade ytterligare ett möte och sen tackade jag ja, och det var väl inte direkt så att jag behövde fundera på det väldigt länge.
Är ni så lika i ert fotbollstänk som det framstår?
– Oh, ja. Absolut. Det är, hur ska jag ska säga, grunden för vårt samarbete. Att vi ser på fotbollen på samma sätt måste vi göra, men det får å andra sidan inte stå i vägen för olika åsikter. Och det har vi ibland, men jag upplever det som att vi är duktiga på att lyssna på varandra. Det är ett givande och tagande hela tiden, för det är ju till exempel inte säkert att jag alltid har rätt i det jag tycker.
Var det lång planering inför försäsongen? Det var väl inte bara att komma till första träningen och fundera ut övningar till den där och då, eller hur?
– Det var mycket att träffa spelarna innan säsongen drog igång, för att kolla lite vad de behövde träna på, hur laget spelar, vilka positioner behöver de träna på, men också att visa dem att de ska komma till oss tränare och ha synpunkter på vad de själva upplever sig behöva träna på. Sen får man bygga övningar utifrån detta. Det gäller att ha fantasi också. Samtidigt har jag en rejäl övningsbank att ta ur.
Hur lång framförhållning har du? Vet du till exempel hur träningen om tre veckor kommer att se ut?
– Jag vet bara att vi tränar då (skratt). Vi har ett par träningar framåt planerade kan man säga, då vi har koll på vad vi ska göra. Längre än så blir svårt, för det kan komma upp skador och sjukdomar och sånt. Innehållet i träningen har vi bestämt några veckor framåt, men inte på detaljnivå.
”Att göra mål är lite av en färskvara.”
Solen skiner över den perfekta gräsmattan på IMG-anläggningen i Bradenton. Det är tidig eftermiddag i början av februari i år, och MFF har just spelat 1-1 mot DC United. Framför mig står Jörgen Pettersson och visar inte med en min vad han tycker om resultatet. Jag visar inte heller med en min vad jag tycker om att stå och prata anfallsfotboll med en man som så starkt präglade mitt himmelsblå intresse i början av 90-talet.
Fast inombords upplever jag känslor som är svåra att sätta ord på. Jag tänker på hur jag stod på Malmö Stadion 1994 och såg hur Jörgen gjorde ett fantastiskt mål mot IFK Göteborg. Jag minns hur jag skrek rakt ut, tillsammans med så många andra i den stora publiken. Jag tänker på att jag då – förstås - inte hade en aning om att jag knappt 18 år senare skulle diskutera bland andra Alex Nilssons avslut i en match mot ett amerikanskt lag i Florida, USA, med en man som var en av mina favoritspelare. Hur skulle jag ens ha kunnat tänka den tanken?
Jag är kanske inte starstruck, men jag inser däremot hur privilegierad jag är som får stå där, i värmen, i shorts, med svetten rinnande nerför ryggen, och lyssna på vad Jörgen säger.
Alex Nilsson fyllde för övrigt två år den dagen, 23 oktober 1994. Han kan inte ha några minnen av den matchen som jag så väl minns, men han vet förstås vem Jörgen Pettersson är sen tidigare. För en 19-åring som Alex måste det vara fantastiskt att få chansen att lära av en som vet, en som har varit med.
Om Alex och de andra unga anfallarna i laget kände sig slagna av stjärnglansen när Jörgen steg in första gången vet jag inte, men jag undrar om det är lättare för Jörgen att ta hand om en anfallstrupp bestående av framför allt yngre spelare, än om det hade handlat om 30+:are som varit några vändor ute i Europa.
– Nej, absolut inte. Det handlar om två grejer: att utveckla spelare och att göra dem effektivare framför mål. Hade det funnits en namnkunnig 30+-spelare, hade jag inte haft några problem med det. Det kvittar om du är 18 eller 30, hela tiden måste du träna för att bli bättre.
Du ska hitta verktygen för att de ska bli effektivare, oavsett ålder…
– Att göra mål är lite av en färskvara. Tajmingen är jätteviktig för en avslutare. Är du borta två veckor från träningen, är den tajmingen väck. Då måste man gnugga ordentligt på träningarna för att få tillbaka den. Det kvittar om du heter Ronaldo eller nåt annat, det är tajming, tajming, tajming.
Du menar att det går så fort att bli lite sämre framför mål?
– Absolut. Det syns så tydligt när de kommer tillbaka från sina semestrar, det är som natt och dag. Jag vet själv hur det var vid inläggsövningar till exempel och bollen kom; det var inte som det skulle kan man lugnt säga. Så går det några veckor och sen hittar man känslan igen. Det är en färskvara. Tränar du inte varje dag så blir det inte bättre heller.
Med det i åtanke, det innebär då onekligen att man som utomstående har för stora förhoppningar på en anfallare som kommer tillbaka till spel efter några veckors skadefrånvaro.
– Precis. Man vet att den här killen är jävligt bra och att han gör mycket mål. Man vet om det. Fast efter att ha varit borta kanske tre-fyra veckor har han inte tajmingen riktigt i sina löpningar, utan det är sånt han får träna upp. För vissa kanske det tar en månad, för andra en vecka. Forwards blir ju mätta i mål. Det finns olika sorters anfallare. Vissa kan göra sina 10 mål, men så har de lika många assists. Sen finns de som är iskalla på matcherna, men de gör ändå 20 mål per säsong.
Om en spelare har varit borta några veckor och är lagets stora stjärna, ska han då matchas in för att hitta tajmingen?
– Ja, jag tror att matchning är det viktigaste.
Även om han inte gör tillräckligt bra ifrån sig med kanske ett sänkt självförtroende som följd?
– Det är viktigt att man har en bra dialog med spelarna hela tiden. Det är också en grej som har blivit modern, om jag får uttrycka mig så. Förr snackade man knappt med tränaren. Rätt sällan i alla fall. I dag pratar man med spelarna, man visar bilder och videos från matcher, vad som var bra och vad som var mindre bra. Man låter dem vara med och bestämma, till viss del i alla fall. Gör man det, så underlättar man för spelaren att bibehålla ett självförtroende.
”Skyll hellre på mig än på dem.”
Det låter som om mycket av din träning med anfallarna handlar om att förbättra detaljer.
– Detaljerna är vad som är viktigt. Alltifrån till hur man möter bollen, till hur man löper. Alla kan möta en boll, men frågan är hur du möter den effektivt så att det blir farligt för motståndarna. Och där pratar vi mycket detaljer, som kroppsvinklar och allt vad det är.
Som vilken hundradel du sticker ifrån din försvarare?
– Så är det. Om vi tar Daniel Larsson som exempel; han har sprungit på sitt sätt i 20 år och så kommer jag in och vill att han ska springa på ett annat sätt. Där ska man veta att det är inte så enkelt för honom. Man ska inte gå in och ändra för mycket, det ska man inte, men däremot kan jag gå in och ändra detaljer som kan göra stor skillnad. Går jag in och gör för stora ändringar kan det vara ett helvete för spelaren.
Det kan skapa osäkerhet?
– Exakt. Jag vill att en anfallare ska placera bollen, med en bredsida till exempel. Mathias (Ranégie) dunkar in bollen hur som helst varje gång, då ska jag inte säga till honom att börja bredsida. I stället kan jag hjälpa honom med andra små detaljer i sitt spel för att bli ännu effektivare. Så jag får vara försiktig samtidigt, när jag jobbar med dem.
Jörgen Pettersson har haft många tränare genom åren: Viggo Jensen, Rolf Zetterlund, Andreas Brehme och Hans Backe bara för att nämna några. Han säger att han har tagit idéer från många av dem som han har stött på. Den som jag får intrycket av att ha betytt mest för honom är Hans Bongartz, som han hade under en kort tid i Borussia Mönchengladbach. Denne ville spela fotboll längs marken, vilket var något som passade Jörgen synnerligen väl.
– Och Andreas Brehme, som jag hade i Kaiserslautern, vill gärna ha inläggsspel, vilket jag också tyckte om. Man får ta med sig lite av varje från alla.
Hade några av de här lagen du var i renodlade anfallstränare?
– Man kan säga att vi anfallare hade egen träning, även om vi inte hade en egen tränare. Vi fick hålla oss för oss själva och följde instruktioner som vi hade fått innan. Det var väl där jag fick upp ögonen för detta. Målvakterna har alltid haft en egen tränare, varför ska inte forwards ha sin? De ska fånga boll, vi ska göra mål. Det är lika viktigt. Och då gäller det att vara specialist på det.
Allsvenskan ligger en månad bort. Hur långt har spelarna kommit?
– Fysiskt är vi väldigt långt fram. Vi känns oerhört starka. Vi är just nu inne i en tung period, och där är en hel del tunga ben vilket väl lite syntes mot Odense senast.
Och dina idéer, hur långt tycker du att du har kommit där?
– Vi blandar och ger. Vi försöker spela bollen var vi än är på banan och försöker dominera spelet. Ibland går det jättebra, ibland hackar det lite. Anfallarna visar goda intentioner tycker jag. Det är djupledsspelet som vi måste ha igång bättre, plus att vi måste bli hetare när det kommer inläggslägen. Annars tycker jag att vi jobbar på bra, även om vi inte är där vi vill vara ännu.
Du sa innan att anfallare mäts i antalet mål de gör. När säsongen är slut, ska vi då mäta dig också utifrån hur många mål MFF har gjort?
(Skratt) – Ja, det får man gärna göra. Man kan säga som så, att gör de inte mål så skyll hellre på mig än på dem. Det har jag inga problem med.
Hur stor är den här utmaningen för dig personligen?
– Den är stor givetvis. Sen är det inte bara att trycka på en knapp. Bara för att man har en anfallstränare så blir det automatiskt mål. Det handlar ju också om de som ska spela fram till målen, och de som spelar matcherna som anfallare.
Daniel Larsson sa i en intervju med Himmelriket härförleden att allt inte bara hänger på avslutarna, utan de måste ha bollar att arbeta med också.
– Ja, så är det ju. Det börjar ju där nerifrån. Du kan vara hur bra anfallare som helst, men får du inga bollar är du död. Men… vi hoppas på det bästa.
”Mitt hjärta är ljusblått.”
29 augusti 1993 gjorde Jörgen Pettersson allsvensk debut. Han kom in med en knapp kvart kvar att spela av matchen Trelleborg – Malmö FF på Vångavallen. Han löste av Anders Andersson. I matchen därpå, två veckor senare, fick han för första gången vara med från start. AIK stod för motståndet på Malmö Stadion. Jörgen Ohlsson gjorde 1-0 i 56 minuten. Fyra minuter senare var det dags för Jörgen Pettersson att sätta 2-0, vilket också stod sig matchen ut.
– Ska jag välja ett enda minne från min spelarkarriär i MFF blir det den matchen och det målet. Jag har många fina minnen efter det, men det är alltid nåt speciellt med debuten. Dessutom gick det väldigt bra för mig personligen i den matchen.
Knappt 2000 åskådare var på plats och såg Jörgens mål. Det känns som en helt annan planet, en helt annan era. Och med dagens publiksiffror när MFF spelar hemma är det förstås det också. En annan tid.
– Allsvenskan är mycket större i dag, säger Jörgen. Intresset är helt annorlunda mot när jag spelade, vilket inte minst märks på medieintresset och supportrarna. Det är extremt mycket större mot då.
Skiljer det sig något att vara spelare då mot nu tror du?
– Även om det var professionellt på den tiden också, har allt stramats åt nu. Allt har blivit många snäpp vassare och bättre. Man tränar inte längre bara för att man ska träna, utan man tränar på det man behöver. Då var det tvunget att göra nånting, så är det inte i dag. I dag ska det vara effektivt, att det ger nånting på matcherna också.
Du är nu tillbaka där du en gång började. Beskriv hur det känns?
– Som jag alltid har sagt: mitt hjärta är ljusblått. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Så det är fantastiskt kul att få komma tillbaka som tränare. Det som jag gjorde som spelare i Malmö, det var då det. Nu är jag här som tränare; det är två historier kan man säga.
På Himmelrikets forum och på andra ställen läser man att en del tycker det vore roligt om MFF skulle leda med 5-0 och du fick komma in i slutet av matchen. För många vore det en höjdare att de dig spela igen.
– Ha ha ha, är det så?
Ja. Hur hade du stått dig på planen i dag?
– Faktum är att när vi är en man kort på träningarna, så är jag med och spelar. Och man har gjort några mål faktiskt. Man kan väl säga så här – rent fotbollsmässigt tror jag att jag håller en ganska bra nivå fortfarande. Men sen är det detta med tempot; det kan jag inte hålla. Så är det ju.
Så ställa dig i straffområdet alltså?
– Precis, ställ mig där, och så in med bollen bara.
***
Källa: Jon Nordströms fantastiska statistiksida som ni hittar här.
