MFF - Elfsborg 1-0: Serien lever
En jämn seriefinal slutade med en oerhört viktig Malmöseger. Mathias Ranégies nickmål blev matchens enda.
Träningsmatcher oräknade - i allsvenska sammanhang är Swedbank Stadion uppenbarligen inte någon Elfsborgsk favoritarena. Efter 0-5 2009, 0-1 2010 och 1-2 2011 (med Elfsborgs siffror först) kom idag den fjärde raka förlusten för boråsarna.
Men låt oss först och främst konstatera att Elfsborg är det överlägset bästa lag som besökt Swedbank Stadion hittills i år. Det kom i och för sig inte som någon överraskning, med tanke på att laget var - och fortfarande är - överlägsna serieledare. Noterbart är också att dagens Elfsborg känns väldigt annorlunda mot det hejdlöst anfallande lag vi mötte, och slog med 3-2, i en träningsmatch i mars. Nu höll de gulsvarta mer fokus på försvarsspel, att ligga rätt i positionerna och sedan kontraslå.
Dock fanns det en del som talade emot Elfsborg idag, förutom motståndet då förstås. Stefan Ishizaki saknades på grund av skada, och så var det ju detta att de vunnit sju matcher i rad. Utan att ha några som helst statistiska belägg känns det som att segersviter sällan blir längre än så. Sju, det är liksom nån sorts magisk gräns. Det intalade i alla fall jag mig själv på väg till matchen.
Malmö hade gjort två förändringar i startelvan jämfört med Göteborgsmatchen. Wilton gick som bekant av skadad då - han lär knappast spela mot Sundsvall heller - och ersattes då som nu av Daniel Larsson. På mitten fick Simon Thern sällskap av Ivo, vars höft mäktade med 90 minuter idag.
Matchen
Vi började bäst. Elfsborgs inledning var avvaktande och tillbakadragen; vi tilläts hålla i bollen. Och faktiskt var det riktigt nära ett ledningsmål redan efter drygt tre minuter. Thern stressade fram bollen till Jiloan nere vid högra hörnflaggan och Anders Svensson tvingades fälla honom. Miikos efterföljande frispark nickskarvade Jon Jönsson mot eget mål, men norrmannen Höie reflexräddade. Bara några minuter senare satte ett bra Daniel Larsson-inspel Jimmy i läge, men felträff och långt utanför.
Allteftersom minuterna gick var tendensen att Elfsborg åt sig in i matchen, med allt fler långa passningssekvenser. Efter en kvart stack Jimmy upp med en kanon strax ovanför krysset. Mitten av halvleken förrycktes av ett par otäcka hopskallningar. Först ut var Mathias Ranégie och Jon Jönsson. Båda blev liggande, men Ranégie ruskade på sig och kom på fötter. Jon blev däremot utrullad på bår - såg inget vidare ut, men han satt sedan på bänken matchen genom, så förmodligen och förhoppningsvis ingen större fara. Ett byte tvingades Elfsborg hursomhelst till. Andreas Augustsson ersatte. Minuterna därefter dunkade Miiko och Niklas Hult pannorna i varandra - inte värre än att båda kunde fortsätta dock.
Halvlekens största tillbud kom i den 33:e minuten, då ett inlägg från Jiloan sånär nådde Ranégie. Istället tippade Höie bollen i ribban och ut. Annars hade vi en del problem i slutet av den första halvleken. Miiko blev varnad för en sulorna-uppåt-sträck-tackling på Hult, och även Ricardinho fick syna gult efter att ha råkat peta Johan Larsson i ansiktet. Den andra varningen kändes lite billig, och eftersom Martin Hansson kort därefter dömde hörna när Amadou Jawo själv hade ut bollen över kortlinjen kan man väl kanske säga att vi i publiken inte var alldeles stormförtjusta över domar-Hanssons prestationer just där och då. Nu vet jag att vi ska hålla oss för goda att gnälla över domaren, och att när vi ändå gör det på de här sidorna genast får en massa kommentarer om hur osportsliga vi är. Men låt mig i alla fall få konstatera att den gode Hansson, under några minuter där, hade lite otur när han tänkte. Inte minst med tanke på att han struntade i att varna Lasse Nilsson när denne försökte filma till sig en straff just innan Jiloans ribbträff och att ett par avblåsningar mot Ranégie såg ut som vanliga dueller (åtminstone från min synvinkel långt långt långt bort). Dock skyndar jag mig att tillägga att Martin Hansson stod för en oklanderlig domarinsats under hela andra halvlek.
För att då sammanfatta, en jämn och tät halvlek. Sällan välspelad, ibland hafsig och lite strukturlös. Känslan var att Elfsborg hade lite mer lugn, ro och säkerhet i passningsspelet, men att de samtidigt var tämligen uddlösa och kanske lite för nöjda med att bara hålla i bollen. När vi anföll var vi betydligt vassare, kom till fler avslut, men hade också svårt att nagla fast bollen på boråsarnas planhalva. Miiko och Jiloan hade en hel del problem med den lille Niklas Hult på sin kant, och vi fick inte med varken Thern eller Durmaz i spelet riktigt så mycket som man hade önskat.
Tendenserna höll i sig i andra halvlek, men vi började återigen ganska bra när Jimmy Durmaz nästan omedelbart fixade frispark just utanför straffområdet. Och så började Mathias Ranégie ta ett allt tydligare grepp om det kungadöme som är hans - nämligen luftrummet. MR hade vunnit färre dueller än vad man är van vid under första halvlek, men i andra halvlek började han agera kejsare på allvar. I 53:e minuten nickskarvade han sublimt fram bollen mot en djupledslöpande Thern, som drog till på volley. Tyvärr felträff och en bra bit utanför.
Elfsborg drog även de på sig sin första och enda varning under den inledande tiominutersperioden. Amadou Jawo sprang omkull Johan Dahlin och fick syna gult.
Lite ställningskrigsstämning inträdde. Så, enter Mathias Ranégie. Ja, sannerligen ... varför inte?
Thern fångade upp en boll nere vid vänstra hörnflaggan och rullade tillbaks till Ricardinho, som måttade och skickade in den mot målområdet. Ranégie skakade av sig sin bevakning, steg majestätiskt till väders och styrde in bollen i närheten av den paralyserade Höies vänstra kryss. Ett nytt makalöst mål av vår centertank. Och jag vet ju att de fanns de som tvivlade på honom ... fast i denna stund vet jag att de allihop är jätteglada över att de hade fel.
1-0-målet frälste oss i minut 62. Några minuter senare satsade även Elfsborg på ökad luftstyrka, då Lennartsson tog av Jawo och satte in den imponerande långe David Elm. Det betalade sig nästan direkt, då ett inlägg från vänsterkanten gick över huvudet på Pontus Jansson och nådde Elm. Daniel Andersson lyckades dock störa honom så att nicken gick utanför. Elfsborgs klart bästa chans dittills.
I 73:e minuten gjorde vi vårt första byte. Thern ut och Friberg in. Erik gjorde ett klart godkänt inhopp - gott jobb och överlag bra passningsspel, även om en boll i djupet mot Daniel Larsson kunde blivit riktigt farlig om den hade varit bättre slagen (nu gick den ut över sidlinjen).
Vi fick även se Elfsborgs framtidsman Viktor Claesson under slutkvarten. Han ersatte Johan Larsson.
Vi vaskade fram ett par avslut till, men inte oväntat slutforcerade Elfsborg. Första hjärtsnörpet inträffade i 83:e minuten, då en fruktansvärd felpass, just utanför eget straffområde, från Ricardinho nådde Oscar Hiljemark. Han stegade fram och krutade bollen just över.
Malmö gjorde ett par byten till. Durmaz gick av och ersattes av Alex, och Jasmin kom in istället för Daniel Larsson.
Sista ordinarie matchminuten såg en härlig hörnsekvens med Ranégie. På sitt lite till synes nonchalanta sätt höll han i bollen nere vid hörnflaggan och lirkade sen upp den via Jörgensens benskydd ut till hörna. Ljuvligt att skåda.
Men om 90:e minuten var en feelgood-komedi var de tre övertidsminuterna en fasansfull skräckfilm. I 92:a nådde ett långt inlägg en fri David Elm vid bortre stolpen. Nick ner i marken - och upp i Johan Dahlins famn. Och det sista som hände i matchen var att Anders Svensson lurade Alex med en patenterad tvåfotare och sen drog iväg ett skott som passerade typ två millimeter utanför Johans högra kryss.
Men slut tog det, och vi krympte därmed Elfsborgs försprång till blott tre poäng. Vi ska emellertid veta att de har en match till godo - det där irriterande att vår omgång 11-match tidigarelades innebär att de kan öka till sex pinnar igen när de möter Sundsvall på måndag.
Och som sagt, tendensmässigt liknade den andra halvleken den första. Det hela går egentligen att sammanfatta väldigt kort: Ingen sprakande tillställning, Elfsborgs passningsspel något mer vårdat än vårt, men vi var genomgående betydligt vassare - vilket väl också bevisas av våra sju avslut på mål mot deras två.
Annat värt att notera:
När det efter match var tacka-klacken-dags linkade Jimmy in lindad om låret. Inget allvarligt, hoppas jag.
De två gula korten som innebär avstängningar på båda våra ytterbackar i nästa match mot Sundsvall på torsdag. Tur då att Ulrich är spelklar igen (han satt på bänken idag). Och ska vi tro på Halsti som vikarie på andra kanten?
Jag ser på livescore.se att vi vinner bollinnehavet med 53-47. Siffror som överraskar mig - Elfsborg var riktigt bra på att rulla runt och hålla i bollen.
Hade jag varit Guligan, vilket jag icke är, hade jag stört mig på diskussionen kring att laget bara kan vinna på konstgräs. Just nu säger kanske statistiken att det är så, men de kommer att ta poäng på naturgräs också. Helt säkert.
Pontus växer. Riktigt stabil, och liksom, för att använda ett Tom Prahl-ord, rejäl idag. Och att Daniel Andersson bredvid honom också var i princip fläckfri behöver väl knappast påpekas.
En match som påminner en hel del om Elfsborgsmötet hemma 2010: tämligen jämnt, inte särskilt många heta målchanser, och vi vinner på ett nickmål inskallat i andra halvlek. Känns alltid bra att kunna dra paralleller till 2010.
Till sist, min stolsgranne kunde berätta att vi idag missade en rekordchans. Hade vi gjort två mål eller mer hade det inneburit att vi gjort så många mål åtta matcher i rad. Och det hade varit tangerat rekord.
Jag vet inte vad ni säger, men jag kan leva med att vi missade det rekordet.
Serien lever, och vi med den.
