MFF - Gefle 0-0: Det löser sig
Man kan relatera denna match till olika saker. Vissa relaterar den med säsongspremiären 2010 då vi kryssade mot GAIS. Andra kanske kände vibbarna av 2009 med fint spel och stort spelövertag.
Så var det äntligen igång och som så ofta så inleddes säsongen med att man sänktes ner på jorden av den stenhårda påminnelsen om att Allsvenskan trots allt är Allsvenskan. Johan Oremo är Johan Oremo och inte Robinho. Svenska domare är svenska domare och det snöar i april.
MFF är favoriter i Allsvenskan och gick ut för att visa att man är hungriga och precis så bra som man hypats upp till att vara. Den började lovande med en stark press. MFF baserade mycket av sitt spel på spelvändningar och rörelse som öppnade upp för yttermittfältare och ytterbackar som pumpade in inlägg. Det låter bra och det var stundtals ganska bra. Det såg lovande ut med så mycket rörlighet hos alla spelare. Samtidigt kunde man använda en för dagen urstark Ranégie som referenspunkt när det låste sig och så öppnade det ofta upp sig igen. Gefle är extremt välorganiserade, men så fort de utsätts för en mot en situationer i halvfarliga lägen inledder de en press på bollhållaren som MFF ofta spelade sig ur enkelt. Rätt ofta spelade man sig ut till kanterna där man sedan pumpade inlägg. Där mötte man dock svårt motstånd. Gefle är starka i luften och det vi sedan innan, därför kan man förvånas av att MFF så stark pressade på med inlägg. Ranégie är stark i luften, men det är han ganska ensam om i MFF:s offensiv. Därför blir det ofta fruktlöst att pumpa inlägg mot Gefles försvar.
Det blev också som farligast när MFF vågade ge de kreativa offensiva spelarna utrymme att improvisera. När inläggslägen försvann kombinerade sig Hamad, Thern, Durmaz och Larsson ofta till halvlägen och det var när man spelade så som det blev som farligast jämfört med de otaliga inlägg som fastnade på geflar.
Närmast kom Malmö när Ricardinho efter lite flipperspel fick iväg ett skott i stolpen. Strax innan halvlekspaus blev man även tokrånade på en solklar straff när en Gefle-försvarare solklart och medvetet tog med handen i straffområdet.
Andra halvlek var halvleken som tog ned oss på jorden. Man började tappa tålamodet och spelarna började jaga snabba lösningar. Spelvändningarna minskade och istället stångade sig vårt mittfält blodiga mot köttmuren som man tidigare så enkelt dragit isär genom rörelse och snabbt passningsspel. Antalet bollar på Ranégie ökade och passningarna slutade vara distinkta och blev istället desperata. Det gav inget utom möjligheter för Gefle att jobba sig in i matchen. Vi hittade tillbaka till våra spelvändningar när Wilton ersatte den pigga men lite anonyma Simon Thern, men då tappade vi istället hot från mittfältet eftersom Wilton så ofta droppade ner och fördelade bollar samtidigt som Erik Friberg inte är den som hotar i djupet. Kanske hade det varit bättre att byta den supersäkra och intelligenta Erik Friberg mot Wilton istället? Då hade man haft en aningen mer offensiv prägel och olika typer av offensiva alternativ på innermittfältet. Det är ändå hemmaplan och premiär, kanske borde Norling vågat.
Ju mer klockan tickade, desto mer desperata blev spelarna och när desperationen tog över tappade MFF övertaget helt och hållet.
Man kan relatera denna match till olika saker. Vissa relaterar med säsongspremiären 2010 då vi kryssade mot GAIS. Andra kanske kände vibbarna av 2009 med fint spel och stort spelövertag, men uddlöshet.
Jag väljer att tro på det här laget. Det löser sig. De intryck jag tar med dig är den urstarka defensiven, Fribergs dominans på innermittfältet och den offensiva kreativiteten när den tilläts agera utan att bindas till att mata inlägg.
*********************
Busvisslingarna efteråt.
Orka.