MFF är också mitt
Himmelriket fick en gästtext av Mikael Cruce, som i dessa dagar av oro passar synnerligen väl. Han skriver om hur han hittade sitt MFF, trots yttre element som ville annat, och vad föreningen betyder för honom.
Min första MFF-match bevittnade jag ifrån en högt belägen plats på gamla stadions södra sitt. MFF tog emot Helsingborg och jag vill minnas att Yksel (Aupa!) satte dit två bollar. Kvällen var magisk, året var 1997 och jag var åtta år.
Min familj var ingen fotbollsfamilj. Vi har haft andra religioner, såsom musik och estetik. Fader vår är, liksom morfar och farfar, präst och familjen är vad man i mina ögon skulle beskriva som medelklass. Uppväxten i byar på landet har dock fört fram fotbollen på agendan, föreningarna där ute är samlingspunkter för byborna. Det blev på något sätt självklart att jag liksom kompisarna började spela fotboll. Förhållandevis snabbt var jag fast, och med glädje inmundigade jag fotbollens gift. I precis rätt ålder kom MFF in. Plötsligt fanns det ett mål att sikta på, en dröm att nå.
År 2000 började MFF:s resa mot de framgångar man nått idag. Superettan, och Zlatans magi, förändrade allt. Malmö hade förändrats, och delvis lämnat den industristadsidentitet som tidigare hade dominerat. Där någonstans föddes det nya MFF. Ett MFF som siktade framåt, men inte glömde sitt ursprung och sin historia. Därigenom spelade föreningen en viktig roll också för staden Malmös identitet. Jag blev detta år MFF:are på riktigt, och jag och min äldre bror övertalade farsan att varje match åka de 3,5 milen in till stadion. Jag tror pappa såg det som ett sätt att umgås med sina söner kring en trevlig gemensam aktivitet. Snart var vi fast.
År 2000 tog sig också Helsingborg till Champions League-gruppspel genom sitt avancemang mot Inter. Jag gick i femte klass, och hela skolan höll HIF och Sven Andersson som sina hjältar. Jag strävade emot, men hade inte verktygen att försöka hävda MFF som det större laget. När så MFF slog HIF i den där cupmatchen hösten 2000 lade sig hela verktygslådan framför mig. Hävdandet blev dock av det mer ödmjuka slaget, då jag själv visste vilken tyngd det innebar att tillhöra den förlorande sidan.
Att förlora ja. Jag vill påstå att en stor del av supporterns aldrig slocknande brand för ett fotbollslag grundar sig i just detta, det destruktiva, det självömkande offret som drivkraft. Exempelvis kan all den frustration en fjortonårig pojke känner, men inte kan uttrycka, hitta en kanal ut genom supporterskapet.
Supporterskapet kan liknas vid livet. Måendet går upp och ner, som under en match eller en säsong, förluster och vinster är en del av vardagen. Men det blir aldrig grått och tråkigt, så länge in- och utflödet av känslor tillåts ta plats. Så länge flödet är ständigt strömmande.
Sedan år 2000 har jag följt MFF oerhört (fast jag knappt vill erkänna det) frekvent, och en del av min identitet måste numera erkännas vara MFF-supporterns. Minnen av glidtacklingar, målfiranden, dofter och ljud sätter mig oundvikligen i en sentimental känslostämning. Jag minns Yngvessons eviga löpande, Jörgens glidtackling, Höilands utflykter, Yksels återkomst, Conny Johanssons tabbe invid stolpen, Rosenbergs utveckling, Zlatans magi, Samba-Eriks briljans och Skoogs avslut, alltid sensuellt insmekta i bortre.
Tunga förluster och ångest har däremot min funktionella hjärna nästan lyckats radera bort.
Nu har jag nått vuxen ålder. I detta blivande, i riktning mot begreppet vuxen, har jag försökt tränga bort MFF som en viktig del av mitt liv. Att vara fotbollssupporter slår inte så högt bland den omgivning jag rört mig i. Lund, staden jag tillbringat min ungdom i, är ingen arbetarstad, inte heller någon fotbollsstad. Där lägger man sin tid på utbildningen, karriären och festen. Lund är halva mitt jag, och fantastiskt på många sätt.
Malmö är den andra halvan, den mer melankoliska, sorgsna och genuina sidan av mig. Jag har numera accepterat att mitt jag är delat. Att jag är fotbollssupporter trots det normsystem jag lever mitt liv utifrån. Trots det förlöjligande av supporterskapet jag rent rationellt ägnar mig åt. Jag skrattar ofta åt mitt engagemang i MFF. Men slutar ändå aldrig att ta giftet, att insupa religionen, att ge mig hän till de känsloyttringar livet och fotbollen möjliggör. För vad är livet? I mina ögon är livet en regntung höstförlust på bortaplan, men också en solig 6-0-seger hemma. Det viktiga är att ta vara på dem båda.
Just nu antar jag dock att vi alla önskar oss ett magiskt 2013, och säkrar det guld vi är värda. Vi är värda det eftersom vi klarat oss genom de nästintill depressiva stunder vi genomlidit genom åren. För att vi stod där på BP hemma 2009. För att ni led AIK borta 1999 och 2012. Vi insöp ångest, låt oss härefter insupa eufori.
Guldet ska hem!
