Strasbourg - Toulouse1 - 1
Malmö FF - Mjällby AIF 1-1 - En känsla av vemod
Trygga pappa har fasats ut, glade lillebror har flyttat till Turkiet och igår lämnade starke storebror MFF-familjen för nya äventyr i Italien. Vi står kvar sorgsna, lite vilsna och lite svagare. Kvällarna blir allt mörkare och jag känner vemod. Inte ens en sprallig utbytesstudent från Sydafrika kan ändra på det.
"I must be a sad sad boy" sjöng Curtis Mayfield en gång i tiden och om ni förväntar en torr, saklig rapport från MFF-Mjällby blir ni kanske besvikna, för jag är i ett vemod som kommer att genomsyra den här texten.
Det blev lite för mycket som sammanföll idag.
En lätt tomhet efter en glad festkväll med härliga släktingar igår, den första septemberdagen, insikten om att vi inom någon månad förlorat tre stöttepelare i Malmö FF:s startelva och så den tappade ledningen hemma på Stadion idag.
Med den där lite tunga känslan i bröstet redan från början hann jag trots allt jaga upp en liten upphetsning av att se våra vesslesnabba och fantasifulla anfallare i första halvlek.
I 13:e minuten löpte Daniel Larsson på en fin djupledare, vände upp kontrollerat och serverade vår underbare lille Tiki Rantie som vackert stötte in 1-0.
MFF fortsatte att skapa chanser, till största delen på grund av dessa två kvicksilver som visade att det går att skapa chanser även om man saknar en tung targetspelare.
I 34:e minuten spelade Daniel Larsson återigen fram Rantie till ett bra läge där nyförvärvet sköt i utsidan av burgaveln, någon minut senare kom Simon Thern fri med Asper som kom snabbt ut och skar av och i slutskedet av halvleken blev Rantie sopren med Mjällbykeepern men chippade tätt utanför.
Precis innan hade klassforwarden Mustafa El-Kabir bytts ut på grund av skada till förmån för gamle MFF-pågen Marcus Pode.
MFF gick till pausvila med 1-0, vilket enligt all erfarenhet inte betyder ett jota när listerlänningarna står för motståndet. Men trots allt, min sinnesstämning var tillfälligt ljusare och ett visst hopp fanns i hjärtat om att vi skulle kunna knyta ihop säcken i andra halvlek.
Sammanfattar man första halvlek kan man väl konstatera att våra forwards, visserligen utan den perfekta effektiviteten, gjorde ett inspirerat arbete, att mittfältet var ganska blekt och att backlinjen inte sattes på några större prov. Mjällby skapade inte mycket, men Pär Ericsson såg pigg ut och visade att han skulle kunna hugga om väl tillfälle uppenbarade sig. Men min känsla var nog att MFF skulle kunna hålla ihop det här. Så fel jag fick.
I början av andra halvlek visade dock MFF:s unga mittbackar offensiv styrka då Filip Helander vann en nickduell och fick fram bollen till Pontus Jansson som med en bra nick tvingade Mattias Asper till en kvalificerad räddning och kanske infann sig en känsla i MFF att det här var vår match.
Tyvärr innebar detta att vissa spelare drabbades av viss nonchalans och trots ett samlat försvar kunde Mjällbys skicklige Haris Radetinac skoja bort en totalt ofokuserad Ricardinho och rulla in bollen framför mål där Pär Ericsson kunde löpa in mellan tre sovande MFF-spelare och enkelt styra in 1-1.
Uselt agerande av MFF och tyvärr matchavgörande.
Mjällby kom igång efter målet och det började se riktigt jobbigt ut.
Men mitt i Mjällbys uppryckning skapade MFF tre heta chanser inom tre minuter.
Ricardinho spelade fram Daniel Larsson som styrde bollen utanför, Rantie lurade ner både Asper och ett par Mjällbybackar men fick total snedträff när han skulle sätta dit bollen i tomt mål och Daniel Larsson sköt över i bra läge, men förutom ett tungt skott från Miiko Albornoz kom MFF aldrig närmare en seger. Mjällby och vasse Pär Ericsson fortsatte att hota, men inte heller listerlänningarna lyckades göra fler mål.
Matchen slutade snöpligt 1-1 och guldet känns rätt avlägset. Det är den här typen av matcher som måste vinnas om det skall gå att slå Elfsborg och formtoppade Häcken i slutspurten.
Så det var med stort vemod jag reflekterade över att lagets öde den senaste tiden.
Vår fadersfigur, Daniel Andersson, har fasat ut sig själv, lagets spjuver och fantasifulle lillebror Jimmy Durmaz sökt lyckan i Turkiet och lagets tuffa, starka storebror Mathias Ranégie fått ett toppjobb i Italien.
Kvar står resten av familjen och söker efter sin identitet. Inte blir det lättare att navet som får allt att rulla på inte kunde delta idag. Wilton och Ivo, dessa pådrivare som ser till att allt trots allt ordnar sig till det bästa. Det känns så tomt just nu.
Kan andra kliva fram och ta ansvar?
Vi får hjälpas åt att skapa trygghet och glädje igen.
Vi får be till högre makter att Ivo Pekalski blir frisk, att Wilton och Hamad tar ledaransvar, att Rantie fortsätter att leverera och att Daniel Larsson får till avsluten.
Kanske kan vi då komma igen och utmana, men i kväll känns det väldigt tungt.
Vemod var ordet.
