Måndag Morgon - Ta det lugnt, det är ju inte MFF!
Att välja trevligt umgänge med vänner som inte är fotbollsintresserade i stället för att se Sverige göra en platt figur i Kiev var inte dumt, sanna mina ord. Jag var en av få i bekantskapskretsen som inte såg ut som en blöt hund klockan 23 i fredags efter Sveriges debacle i EM.
Att följa ett fotbollslag är sannerligen ingen lek för den inbitne supportern.
Förväntningarna är allt som oftast naiva och allt för högt ställda.
Vi har alla varit med om det och smärtan när fiaskot är ett faktum är inte att leka med.
För mig har det skett flera gånger med mitt MFF och man blir aldrig härdad.
Men landslaget har aldrig varit mitt lag.
Inte ens 1994 när vi kunde njuta av Thern, Patrik, Schwarz, Dahlin och Ljung som tongivande i startelvan kunde jag njuta fullt ut.
Jag irriterade mig på julgransfoten Kåmark, den desorienterade maratonlöparen Mild, den genuint osympatiske Ravelli.
De var fiendens spelare som jag utan att tveka häcklade och buade ut så fort de satte foten på Stadion. Varför skulle dessa figurer nu stöttas av mig?
För vårt svenska ursprung? Jag har inte ett uns nationalism i kroppen, så knappast.
Det enda jag verkligen gillar när landslaget spelar i mästerskap, vilket handen på hjärtat varit imponerande ofta, är att klimatet på stan ändras. Fler tar sig ut på restauranger och barer och möts i trevligt umgänge.
Men själva laget? Nej, låt det gå bra för mina Malmöpågar så får det gå som det går i övrigt.
Därför var det inte så svårt för mig att tacka ja när en av mina bästa vänner bjöd på födelsedagsmiddag på en pub som inte visade Sverige - England i fredags.
Puben brevid däremot var späckad av förväntansfulla landslagssupportrar och medan vi satt och avnjöt en underbar kväll kunde jag med avmätt distans följa ljuden av besvikelse - hopp - lycka - förtvivlan.
Tro inget annat än att jag ömmade för de supportrar som kom ut för att röka eller gå hem efter slutsignalen, men jag var djupt tacksam över att jag inte var en av dem.
Det var inte mitt MFF som slagits ut, utan ett löst sammansatt gäng av Zlatan, några andra före detta MFF-spelare, ett gäng halvdana proffs från diverse bedrövliga klubbursprung och sist men inte minst den ack så irriterande Anders Svensson.
Jag hade givetvis firat opportunistiskt om Sverige hade lyckats bra i EM, till och med med hjärta om Zlatan hade varit hjälte i varenda match, men så blev det ju inte.
Och jag kan leva med det.
Det enda som verkligen svider är tanken på alla de som på allvar älskar det här landslaget och som har satsat hela semesterkassan (kanske förra årets också) för att bo på en vidrig camping i Ukraina och sedan tvingas ta den här besvikelsen på plats. De är värda all respekt och jag lider verkligen med dom.
För egen del ser jag fram emot hur MFF ska tackla transferfönstret och om det faller väl ut, hur vi jagar ifatt Elfsborg och vinner den där underbara serien som kallas allsvenskan.
Skiter det sig så kommer det att göra ont på riktigt, så jag är glad att jag inte tvingades deppa i fredags.
När det gäller EM håller jag en tumme för Roy Hodgson, men jag tror på Tyskland.
