Måndag Morgon: Ulrich är inte en legendar, men...
"I stort sett, kanske något hårdraget även om det är svårt att komma på något annat så här på rak arm: det enda bra Sören Åkeby gjorde i Malmö FF var att ta med sig Ulrich från Danmark."
Man ska vara försiktig med orden, så att de inte missbrukas. Det är så lätt att slänga ur sig epitet som hjälte, fantastisk, magisk och så vidare. Några månader efter att vi benämnt någon med dessa substantiv och adjektiv kan hans insats på planen helt ha glömts bort till förmån för nya mål, räddningar eller klacksparkar.
Därför ska jag inte benämna Ulrich Vinzents som en himmelsblå legendar. Han är inte där uppe på toppen tillsammans med Bosse, Daniel och några till. Det hör till att det ska vara trångt på den platsen, annars urvattnas ordet, betydelsen. Däremot är Ulrich, som med åren fått epitetet Gammeldansken, en spelare som många av oss kommer att minnas länge.
MFF kommer inte att förlänga hans kontrakt, så blev det bestämt i veckan. Det låg i luften efter värvningen av Mathias Concha. Hade fotboll spelats av nostalgiska skäl eller där de mest sympatiska får plats hade Ulrich fått ett flerårskontrakt i näven av Per Ågren, men så är inte verkligheten. Ska inte heller vara. Detta måste vara en av gångerna som vår sportchef inte tycker att jobbet är det roligaste i världen; att säga till trotjänare att de inte längre får vara med kan inte vara annat än tungt och trist.
För Ulrich ville verkligen stanna i MFF.
Det var i februari under USA-lägret (eller som vi på Himmelriket föredrog att kalla det: Camp Sjöko) som jag satt och pratade med Ulrich till en intervju, när han avslöjade att han inte alls såg 2012 som slutpunkten på sin aktiva karriär i MFF, tvärtom skulle han inte ha något emot en förlängning. Han sa då att han tyckte fotboll fortfarande var väldigt roligt, att hans kropp kändes fräsch och att han nästan aldrig är skadad.
Kanske borde han ha lagt till ett peppar, peppar ta i trä när han sa det sistnämnda. För det var några dagar senare under samma läger som han fick känningar i ena låret och efter det tycks det som att han har pendlat mellan att spela och rehaba. Hade inte Florida-känningarna kommit hade kanske aldrig Miiko testats som högerback och givits ett tålamod för att lyckas; då hade dansken kanske suttit i orubbat bo. Och fått ett kontrakt även för 2013.
Klyschorna står i givakt, men ibland är de bra att ta till:
Om inte om hade funnits.
Den enes bröd, den andres död.
En olycka kommer sällan ensam.
I stort sett, kanske något hårdraget även om det är svårt att komma på något annat så här på rak arm: det enda bra Sören Åkeby gjorde i Malmö FF var att ta med sig Ulrich från Danmark. Sen dag ett har han spelat på sin högerbacksposition i ur och skur, i såväl mot- som medgångar, under Sörens, Rolands och Rikards ledning, sällan skadad, lika sällan avstängd. Detta är hans sjunde säsong i Malmö FF. Sju år är en hel evighet där plånboken nästan alltid vinner över klubbhjärtat.
Ulrich har aldrig fått de stora rubrikerna. Han har inte heller sökt dem. Hellre har han låtit andra prata med media, inte av blygsel utan av rent ointresse. Han har aldrig sett någon anledning att framhålla sig själv som person, utan hellre låtit tala på fotbollsplanen.
Emellertid lyckades han inte undvika en del rubriker förra året. MFF mötte Jönköping Södra i Svenska Cupens tredje omgång. I minut 89 fastställde han slutresultatet med sitt 4-0-mål, något som Daniel Andersson efteråt beskrev så här i en intervju med Himmelriket:
”Det var verkligen ett jättefint mål han gjorde. Han avancerade in i mitten med bollen och drog med yttersidan bollen, kanske en 3-4 meter utanför straffområdet, i bortre hörnet.”
Ett sent och rätt betydelselöst mål i en cupmatch hade inte rönt någon uppmärksamhet om det inte hade varit för det faktum att det var blott hans andra, men första i en tävlingsmatch, i Malmö FF. Glädjen och förvåningen blev därefter, vilket tydligt syns på bilden ovan.
Det hör till ovanligheterna att ett foto illustrerar Måndag morgon-krönikor. I dag görs ett undantag. Det är en bild av ren och skär lycka, en bild av själva essensen till varför människor spelar fotboll – och följer den från sidan. Jag har haft bilden som bakgrund på min dators skrivbord sen maj förra året; det går inte att bli på annat än gott humör när jag sätter mig vid laptopen.
Än större uppmärksamhet hade han fått om hans skott i slutet av hemmamatchen mot Dinamo Zagreb hade gått in. Bara en omöjlig räddning från den kroatiske målvakten hindrade MFF från att ta sig till Champions League och göra Ulrich till Man of the Match. Då skulle han nog ändå ha betraktats som en legendar…
Vi ska vara tacksamma att vi har fått ha Ulrich i vårt lag. Hans betydelse för guldet 2010 ska inte underskattas; hans, Aubynns och Daniel Anderssons rutin (och kvaliteter nota bene) var ovärderlig i ett annars ungt lag.
Ulrich kanske inte är en legendar, men han är definitivt en spelare som vi är många som har mycket att tacka för. Det är – faktiskt – nästan lika fint det. Och än är det ju inte slut. Trots allt har han kontrakt året ut. Om han inte lämnar för en dansk (?) klubb i förtid - hade det inte varit vackert om han hade fått kröna sin karriär med ett nytt allsvenskt guld?
Tack Ulrich för allt!.
