Måndag Morgon: Varför så svårt att fira tillsammans, landslaget?
"Vi stod på Zimbru Stadion i mörkret och såg de blågula spelarna släntra fram just så, vinka rätt ointresserat (förutom Mellberg då) för att sen gå ner i omklädningsrummet."
För ett dygn sen kom jag hem från min första bortaresa som landslagssupporter. Ska sanningen fram var det min första landskamp överhuvudtaget på plats, undantaget en träningsmatch mot Brasilien på Nya Ullevi någon gång på tidigt 80-tal (som jag endast har fragmentariska minnen av). Så det kanske är aningen förmätet att kalla mig för just landslagssupporter. Men Moldavien lockade och när Sverige lottades att möta dess landslag i början av juni bokade Jan-Ove och jag resan dit.
Och det var häftigt. Zimbru Stadion var fullsatt och trots underläge större delen av matchen fick moldavierna (och vi cirka 250 svenskar) det att låta som 30 000 snarare än 10 500. Efteråt fotograferade vi varandra, klappade om varandra och det var så broderligt och mysigt att mycket av glädjen som försvann i samband med MFF-HIF härförleden kom tillbaka. Fotboll var roligt igen. Rättare sagt: att vara fotbollssupporter var roligt igen.
Jag undrar om spelarna och ledarna i det svenska laget märkte något av det i sin iver att få komma bort från detta.
Lika bra att skriva det med en gång – detta är inget gnäll. Det kostade rätt mycket pengar att ta sig till Chisinau, men det var det värt. Ölen var billig, liksom maten. Moldaviens huvudstad är inte något utflyktsmål för nykära, men har sin öststatliga charm med en hel del parker och avenyer. Det är alltså inte synd om oss som var där. Inte det minsta. Så, då var det klarlagt.
Men vi som följer våra lag i Allsvenskan och åker runt och stöttar och sjunger eller bara sitter, vet att efter matchen kommer i de allra flesta fallen spelarna fram till sina supportrar efteråt och visar sin uppskattning. Att vi var där. Inte bara uppskattning kanske. Det är nog framför allt en fråga om vi-känsla. Spelare och supportrar som ett. Delar glädjen vid vinst, delar sorgen och smärtan vid förlust.
För oss himmelsblå är det något alldeles naturligt. Att Daniel och Agon och Wilton och de andra kommer fram till klacken, hoppar om vi älskar, ser lika glada ut som vi några meter bort gör. Vi tackar varandra. Lek med tanken att de efter en storseger går förbi och vinkar förstrött innan de snabbt lämnar planen.
Vi stod på Zimbru Stadion i mörkret och såg de blågula spelarna släntra fram just så, vinka rätt ointresserat (förutom Mellberg då) för att sen gå ner i omklädningsrummet. Jag frågade några personer i min närhet som är på plats så fort Sverige spelar landskamp om det brukar vara så här. De berättade att åtminstone på bortaplan är detta inget märkligt fenomen. Rätt ofta orkar inte ens alla som spelat masa sig fram till supportrarna.
Jag frågade dem om de inte saknar den biten. Som sagt, det handlar inte om att spelarna ska behöva känna tacksamhet. De flesta som var på plats gör det av egen fri vilja förstås - och för att det är en häftig resa. Men samtidigt, vill man inte känna att man kommer landslaget lite närmare? Jo, det höll de här männen med om. Det blir lite snopet när man laddat en hel dag, visserligen inte med sportdryck som spelarna, sjunger och gapar i 90 minuter och när den lilla klicken av svenskar i ”fiendeland” ska hålla ihop efter segern, så tar spelarna sitt pick och pack och lämnar så fort som möjligt.
Vi-känslan är uppenbarligen stark ändå eftersom många åker vart landslaget än ska spela, men jag inbillar mig att det hade kunnat bli något ännu starkare om någon ledare hade tagit Toivonen och Svensson med flera i örat och förklarat att det inte kostar på att åtminstone stanna upp framför de svenska tjejer och killar som är på plats. Det hade inte varit så jobbigt.
Jag kommer att värdesätta det än mer nästa gång Daniel och Agon och Wilton och de andra kommer fram efter matchen, så att vi och de tillsammans kan fira segern. Det är skönare att vara himmelsblå än blågul.
****
Borde förstås skriva något om Rickard Norlings första helg som MFF-tränare, men av förklarliga skäl har jag inte en aning om hur den har varit.