Måndag Morgon - Om ett avsked
Jag avskyr avsked. Jag snackar inte bara om avsked som när någon går bort eller när ens livs kärlek flyttar 2000 mil till ett annat land för att vara otrogen med en metamfetaminlangare utanför en bar i Albuquerque.
Bara att säga hejdå till någon är jobbigt. Kanske har det att göra med att jag även har problem med att säga stopp. Jag vill ha allt för evigt. Maximera allt, plusmeny, för mycket alkohol, kör för snabbt, extra ost på pizzan och alltid en dribbling för mycket i Fifa 12.
Jag tycker fortfarande att det är tråkigt att säga hejdå när jag är på besök hos mina föräldrar och skall lämna dem. Min mormor brukar komma på besök varje sommar, men för varje sommar ser hon tröttare, äldre och sjukare ut. Det gör ont att säga hejdå till henne och tänka att det kanske kan vara sista gången man håller om henne.
En sak jag lärt mig med tiden är att det är bäst att avsluta saker och ting direkt. Inga utdragna avsked. Ingen extra kram. Ligg inte med varandra om det är slut.
Varför försöker du lura dig själv?
Därför känner jag att det kommer göra väldigt ont att vara med om detta kvasiavslut Daniel Andersson tillkännagett. Daniel är en spelare som tillsammans med Yksel Osmanovski fick mig att börja följa MFF. Egentligen var det mest Yksel, men Daniel och Yksel hängde liksom ihop. Den ena var den tekniska, kaxiga dribblern som banade väg för sådana som Zlatan, den andra var en del av en institution och MFF:s innersta del. Jag brukar tänka att om Yksel inte valt Italien efter MFF och om Fiorentina inte hade konkat när Daniel var på gång dit hade båda varit världstjärnor idag.
Båda kom tillbaka och det med olika resultat. Yksel var inte samma spelartyp längre och försvann rätt ljudlöst inför Roland Nilssons första säsong i MFF. Det var ett riktigt avslut. Han sade hejdå och försvann. Punkt slut.
Daniel kom tillbaka och även om han fick en del kritik var han en stor anledning till att vi inte åkte ur allsvenskan under Åkeby och Rolle Nilssons sämsta år och han var en guldnyckel säsongen 2010. Fast mest av allt har Daniel betett sig som en gentleman och en fantastisk ambassadör för klubben.
Så fort Daniel gav beskedet att han skulle, typ, lägga av som spelare kände jag direkt en extrem saknad. Jag saknar Daniel Andersson. Jag vet att det inte är helt slut än och vi lär väl definitivt se honom på plan mot Alkmaar och Wien, men jag saknar ändå Daniel. Det är inte den saknad man känner när någon varit borta länge, men den obehagliga nästan ångestframkallande känsla man har när man står och kramar om någon man vet att man inte kommer träffa igen. Det känns som när jag håller om min mormor innan hon går genom säkerhetskontrollen på Kastrup.
Fast, det alltså kanske inte är så hemskt med utdragna avsked ändå? Jag hoppas ju alltid få träffa min mormor igen. Så jag ska ändå hoppas att få se Daniel spela nästa år också. Och året därefter.
Vet du vad? Skitsamma! Låt detta avsked ta hur lång tid som helst. Låt detta bli en plusmeny, den där onödiga extra ölen och den vansinnigt korkade dribblingen i Fifa 12. Jag vill inte att Daniel försvinner. Jag tänker hoppas in i det sista.
*********
Snart dags för Camp Fritzl. Vi ska bara köra över holländarna på hemmaplan först.