Måndag morgon: Supporter- lojal och trogen
Stefan, Stefan, Stefan… Hur kunde du? Nog för att TV3 inte gjort sig kända för att producera trovärdiga och smakfulla program. Nog för att Patrik Sjöberg och hans stab fiskar både lågt och på ytan efter citat som sticker ut. Men ändå… Olympia, Skånes stolthet?
Varför säljer du din hjältestatus så billigt? Varför flörtar du med svikarens spegelbild? Varför har du inte din gamla klubb i åtanke, samma klubb vars nya arena du var med och invigde som hedersgäst?
Antagligen för att det inte är så stor grej för Stefan. Kanske sa han det där om Helsingborgs hemmaplan för att visa att han trivs på sin nya arbetsplats. Kanske ville han markera att han satsar helhjärtat på sitt nya uppdrag. Kanske var det någon som bett honom att formulera sig så. Kanske låg bara orden nära till hands.
Känslor och hjärtan för klubben finns bara hos fansen. För spelare och tränare är klubbarna främst arbetsgivare, ofta en avsats för nästa steg i karriären, uppåt eller nedåt.
Klart Stefan känner tacksamhet och stolthet över åren han spelade i Malmö FF. För genombrottet, proffskontraktet och landslagsplatsen har han den himmelsblå tröjan att tacka. Men, det var i ärlighetens namn nästan 25 år sedan.
Han är nog lika tacksam idag över chansen som de rödblå har gett honom, ett första jobb i tränaryrket. Och om han siktar på en hyfsad allsvensk ledarkarriär, vilka förebilder finns det för honom som varit en och samma klubb trogen? Nanne Bergstrand kanske, men han är i så fall undantaget som bekräftar regeln.
Det är bara hos supportrarna den sanna klubbkänslan finns. När Malmö FF i fjol skickade ut Glasgow Rangers ur Champions League var skottarna bara månader ifrån att tvångsdegraderas, efter år av skötsel utan varken omdöme eller samvete. Till sin hemmapremiär i fjärdedivisionen dök drygt 49 000 åskådare upp.
Sann lojalitet kan inte köpas. Eller säljas.
Den sanna lojaliteten visar alltid vägen, det finns bara en klubb att sätta främst. I med och motgång och så vidare. Men den kan också måla in en i ett hörn, som inför helgens möte mellan toppkonkurrenten Elfsborg och lokalrivalen Helsingborg. Vem skulle man heja på minst? Vilken princip skulle man släppa på? Och hur gör man för att engagera sig i ett önskvärt kryss? Jublar oavbrutet så länge det står 0-0?
Kanske inte så stora frågor, men ändå förbaskat svåra.
Framåt Malmö!
