Måndag morgon: Om harmonin
"Det är förstås att ta i i överkant, men jag skriver det ändå för jag tror att ni förstår vad jag menar med liknelsen: dagens spelare är villiga att dö för varandra ute på gräsmattan. De är det för att de gillar varandra, de vill se andra och sig själva lyckas, och de vet att de måste samarbeta för att nå ända fram."
Jag tänker på vad Jiloan Hamad sa till mig när jag intervjuade honom häromdagen: ”Det är en miljö som vi har skapat som är riktigt bra.” Han sa det med anledning av att Simon Thern, som den nykomling i truppen han är, skällde på sina medspelare för att de vid något tillfälle inte rörde på sig tillräckligt i matchen mot D.C. United.
Inte bara går Simon i pappa Jonas fotspår (mumma för en nostalgiker); tar för sig och visar vad han vill. Han tar för sig trots att han knappt ens hunnit lära sig alla namnen i laget. Så kort tid har han varit i MFF. Men miljön, som Jille pratar om, tillåter Simon att höras, att ge kritik. Det tyder på att det finns harmoni i laget. En trygghet, om man så vill.
Harmoni kan vara en förbannelse. Den kan få spelare att krama sönder varandra och älska att hänga över en kopp kaffe tillsammans och tycka att de är tillräckligt bra. Harmoni kan göra att ett lag underpresterar. En del menar att en trupp inte ska vara harmonisk just av den anledningen. En del säger att harmoni sänkte förra årets lag.
Jag tror det är skitsnack. Den harmoni som finns i Malmö FF i dag existerar på planen och i omklädningsrummet, också utanför fotbollen säkert. Och den skapar en trygghet att våga kritisera när det inte går bra, för alla vet att den som kritiserar gör det för att lyfta de andra. Till högre höjder, till bättre resultat. Redan 2010 fanns harmonin och den var en bidragande orsak till guldet.
Att Malmö FF delvis misslyckades förra året beror inte på att det var ett harmoniskt lag, utan att där fanns så mycket annat som gick fel.
När man har möjlighet, som jag den här dryga veckan i Florida, att se laget så tätt tillsammans, stå vid sidlinjen och följa träningar, se matcherna på så nära håll att spelarnas svettdroppar träffar tangentbordet på datorn, höra vad som sägs, se dem valsa runt i och utanför isbadet - när man får den chansen; det märks att det är en väl sammansvetsad trupp.
Det är förstås att ta i i överkant, men jag skriver det ändå för jag tror att ni förstår vad jag menar med liknelsen: dagens spelare är villiga att dö för varandra ute på gräsmattan. De är det för att de gillar varandra, de vill se andra och sig själva lyckas, och de vet att de måste samarbeta för att nå ända fram.
Åter till Jille. Som den unga stjärna han är kunde han lätt bli skrämd av att ett annat ungt stjärnskott kommer till MFF. Som stjäl rubrikerna och glansen på planen. Han hade kunnat bli det. Men han väljer att se det positiva, att Simon blir ett tillskott, mot vägen till framgång.
Vem som ska ha mest beröm för detta tror jag inte går att svara på med några korta rader, det är antagligen en kombination av hårt arbete att finna rätta sortens karaktärer till laget och dugliga ledare. Minns Hans Gren. Jag gillade honom som person, han hade en torr humor som tilltalade mig. Men många har vittnat om hans auktoritära sätt mot truppen. Han skrämde en del, pekade med hela handen. Jämfört med Rikard Norlings mjuka sätt, vänliga sätt, men med bibehållen auktoritet är det en himmelsvid skillnad.
Auktoritär är inte detsamma som auktoritet, bara för att orden stavas nästan likadant.
Norlings, och de andra ledarnas, sätt att se på spelarna som människor gör att de kan växa. Och när det blir för flamsigt, eller om någon inte lyssnar tillräckligt är en höjd röst inte något som utesluts. Som det naturligtvis ska vara. Men harmonin störs inte. Som det också ska vara. Den ska dagens lag vara väldigt rädd om. För - det är ju den tiden på året då det är dags att hypa laget - harmonin kan göra att detta kan bli ett väldigt, väldigt trevligt år. Det känns så.
