Måndag morgon: En drömgräns och magvändande dagar
"Ett tungt huvud, men också med världens bredaste leende. Det ska väl inte ens Svenska Fotbollförbundet kunna göra något åt, tänker jag. Men man vet aldrig."
Uppenbarligen är det inte meningen att jag ska få kommentera Svenska Fotbollförbundets dom, via sin disciplinnämnd, mot Malmö FF och Helsingborgs IF. I fredags, när beslutet kom, skrev jag en text som växte ut till ett monster fyllt av invektiv mot allt och alla, SvFF såväl som supportrarna som brände bengalerna och de sjuka människorna som fick för sig att ta med en docka med in på Olympia. Det var bara att skrota den efter att hämtat andan och läst igenom, samt rådgivit med chefred. Ulf Nilsson.
Så i stället satte jag mig i går förmiddag, eftersom mitt liv ändå inte duger något till en matchdag, och skrev en krönika, till måndag morgon. Den blev rätt okey, jag hade gjort mitt arbete väl med att kolla upp fakta som man ska, och allt annat som sig bör. Svordomarna var lagda åt sidan och de ärekränkande omdömena var strukna. Då brakade Windows ihop. En datorkunnig människa kan säkert hitta texten, men de färdigheterna har inte jag.
Så jag lånade en annan laptop och här sitter jag nu och håller tummarna för att allt ska gå bra samtidigt som jag kör pekfingervalsen. MFF vann i går, Elfsborg förlorade och pulsen var nog på en nivå som inte riktigt var tillfredsställande. Men jag kommer till det…
För jag börjar med att utmana ödet och kommenterar domen från SvFF.
Ingenting med SvFF borde egentligen förvåna en människa längre. Ändå sitter jag här och förundras över den brist på komptens och moralisk kompass, men med en stor tunna av likgiltighet, som de styrande i fotbollens högsta organ uppvisar. När Johan Sterner, Disciplinnämndens ordförande, till Sydsvenskan förklarar att ”jag kan inte dra mig till minnes att vi har dömt ut något högre straff om det inte har rört sig om planstormningar” läser jag in samma stolthet hos honom som jag minns hos Nottingham Forests ordförande i slutet av 70-talet, när han deklarerade att Trevor Francis var värvad och därmed var 1 miljon pund-gränsen passerad.
Med 100 000 i utdömda böter till en enskild klubb har SvFF slagit sitt eget rekord. Det tog några år, men till slut lyckades man. Kassakistan, som de vägrar berätta vad den används till, fylls på, medan Malmö FF:s blödande ekonomi nu behöver ännu större plåster.
Att varken Johan Sterner eller någon annan hos SvFF nämner det faktum att inget straff alls utdömdes för dödshoten mot Simon Thern bevisar bara än en gång att något måste förändras i grunden. Det här är likgiltigheten och den uteblivna moraliska kompassen kommer in.
En gång om året hålls det så kallade representantmötet, där SvFF och Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF), träffas och, i korthet, lägger upp riktlinjer och ser över tävlingsbestämmelserna som alla elitklubbar har att rätta sig efter. Jag tar för givet att Malmö FF här tar upp det absurda i fredagens beslut/dom och tillsammans med andra klubbar jobbar för en förändring. Slår näven i bordet, med kraft. Förklarar att detta är ohållbart, med emfas. För det här kan inte fortgå, att SvFF genom sin på papperet fristående disciplinnämnd dömer ut 100 000-tals kronor med bägge hjärnhalvorna avstängda.
Om det inte hade varit för det faktum att det är så mycket pengar som min klubb ska ut med så hade jag skrattat högt åt de styrande i SvFF och tänkt att de skämtar med oss.
***
Sista kvarten i mötet mellan Kalmar och MFF stod jag upp och ömsom blundade och ömsom tänkte att hjärtinfarkten var nära förestående. Jag tror att jag inte var ensam om detta.
Några timmar senare stod jag i exakt samma position framför exakt samma teve med samma höga hjärtfrekvens i slutet av matchen Norrköping – Elfsborg. Det slutade till slut väl i bägge matcherna; åh, detta underbara i att jubla för full hals.
Hade det inte varit för att Mjällby inte hade någon målvakt i lördagens möte med Häcken, hade Malmö FF kunnat leda årets Allsvenska, med tre omgångar kvar. Det trodde jag inte för bara någon knapp månad sen efter förlusten hemma mot IFK Göteborg. Eller när Allsvenskan tog EM-semester i våras.
Det är alltid så lätt att dra till med överdrifter, men jag kan inte minnas när det senast var fyra lag inom tre poängs avstånd, där alla har en högst reell chans att ta hem guldet. Så jag skriver det: Tidernas allsvenska slutstrid, och sen får väl några historiker slå mig på fingrarna med årtal långt tillbaka i tiden.
Och inte går det går att sia hur det kommer att gå heller. Det känns helt omöjligt. Jag hade räknat ut AIK, men efter en högst stabil och rättvis seger mot svåra IFK Göteborg, visade det sig vara en felräkning.
MFF har på papperet två lätta matcher framöver, Elfsborg har också det, Häcken ska möta AIK och AIK ska möta Häcken och MFF. Det vänder sig nästan i magen på mig av spänning, samtidigt som det är detta man andas och lever för.
Det enda jag med säkerhet vet, är att om två veckor, måndagen den femte november, så kommer jag att vakna i Stockholm. Jag hoppas att det är med ett tungt huvud efter ett firande som börjat på Råsunda. Ett tungt huvud, men också med världens bredaste leende. Det ska väl inte ens Svenska Fotbollförbundet kunna göra något åt, tänker jag. Men man vet aldrig.
***
Men först, Djurgården på fredag. 20 000 på Stadion skulle vara till stor hjälp för både laget och MFF:s ekonomi. Det ska väl inte ens Svenska Fotbollförbundet kunna göra något åt, tänker jag.
Men, som sagt, man vet aldrig. Man vet verkligen aldrig.
