Måndag morgon: Avgå inte! Agera!
Egentligen, förlusten på Borås Arena var väl ingen skräll. Och att IFK Göteborg någon gång skulle ta sig samman var väl ingen överraskning? Och att kryssa mot ett gäng taggade nykomlingar i tidig poängnöd har väl hänt förr?
Det finns en känd sportfloskel om att alla andra lag tänder till extra när de ställs mot det regerande mästarlaget. I praktiken borde det innebära att i samma ögonblick som man blir bäst blir motståndarna ännu bättre. Det skulle ju i så fall vara en förklaring till varför ingen längre vinner Allsvenskan två år i följd.
Men det är väl knappast därför, den allmänna uppfattningen pekar snarare på att svenska mästarlag tenderar att ganska omgående förlora sina bästa spelare till mer penningstinna ligor som de i Holland, Turkiet eller Danmark. Satsa hårt, vinn guld och därefter börja om från början är den mest realistiska framgångskedjan för svenska fotbollslag.
Men hela vintern har vi kunnat läsa om hur Malmö FFs gyllene trupp skulle förbli intakt in i 2011. Det har pratats mer hoppfullt om kontraktsförlängningar än längtande om supervärvningar, och det har hållit. Malmö FF har samma spelare till sitt förfogande som under det bejublade fjolåret.
Ändå är det just nu bara en fadd kopia som uppträder på plan. Egentligen, förlusten på Borås Arena var väl ingen skräll. Och att IFK Göteborg någon gång skulle ta sig samman var väl ingen överraskning? Och att kryssa mot ett gäng taggade nykomlingar i tidig poängnöd har väl hänt förr?
Visst, de senaste tre omgångarna är inte det värsta som någonsin hänt. Men i år är MFF mästare. I år är det år då MFF har chansen att bli det där topplaget och den där etablerade klubben, både i Sverige och internationellt.
Igår spelade ett lag med brist på energi, fantasi, självförtroende sin tredje raka match utan att göra mål. Ytterligare poäng rann iväg mot ett motstånd som inte borde vara övermäktigt. I tabellen står det klart att MFF har sämre målskillnad än både Norrköping och GAIS. Mästarna från Malmö, var är ni?
Vi har sett det förr, Malmö FF är inte det första segertåget som spårar ur. I Allsvenskan är det mer eller mindre praxis. Tyvärr.
Att skylla allt på Roland Nilsson och FC Köpenhamns rekrytering är nog att göra det lätt för sig. Om laget hade fortsatt att även efter den fjärde omgången vinna med uddamålet trots hackande spel hade Nilsson inte ifrågasatts lika starkt. Men när resultaten nu uteblir blir situationen ohållbar.
Ledningen har tidigare pratat om att målsättningen inte ska vara att vinna ett guld, utan att etablera en vinnarkultur: En miljö och nivå där man håller sig i toppen kontinuerligt. Och när alla lyckade värvningar och utblommade talanger stannade kvar, då vågade man faktiskt tro att något stort var på gång.
Efter 0-0 mot Syrianska, får onekligen vinnarkulturen sig en törn. Håglöst, tempofattigt och 11 spelare som verkade vänta på att någon annan skulle sätta fart. Någon som vill haussa CL-kval idag?
2010 var under många stunder fantastiskt. Först och främst för att Malmö FF i perioder spelade en lika effektiv som underhållande fotboll. Man minns också att talanger som Pekalski och Hamad fick sina genombrott, juniorer som Alex Nilsson och Dardan Rexhepi tog chansen och blev matchhjältar. Tidigare ifrågasatta och kritiserade herrar som Figueiredo och Vinzents gav svar på tal och ess som Daniel Andersson och Johan Dahlin levererade, gång på gång.
Inför 2011 stannade alla spelare, men inte tränarna. Först försvann Pep, kort därefter skrev Roland Nilsson på för den danska storklubben. Någonting känns galet här, hur kunde det gå så fort? Vart tog etablerandet av ett slagkraftigt lag och vinnarkultur vägen? Tränarna borde väl utgöra en ganska tung byggsten? Fanns de inte alls med i framtidsplanerna? Och framförallt, vad var i så fall reservplanen eller de alternativa lösningarna?
Roland Nilsson har i media pratat om att han vill nå en så snar lösning som möjligt. Fansen skriker efter en förändring. Spelarna verkar också vara i behov av att något händer, för det är onekligen inte 2010 längre.
Avgå inte, agera! Framåt Malmö!
