Måndag morgon: Brott och straff
Hur ska vi motverka att en enda person i stundens hetta inte kan hantera sitt humör? Hur ska vi stoppa att en enda individ får för sig att testa var gränsen går? Enkelt, det kommer vi aldrig att kunna. Så bräckligt är samhället i allmänhet, och fotbollsarenan i synnerhet.
Det har gått en vecka nu. Malmö FF har fått en ny tränare och gått vidare i cupen. Europa har kunnat kora Barcelona till kontinentens stolthet och Stenmark har vunnit SVT:s Mästarnas Mästare.
Ändå har det handlat om något helt annat de senaste dagarna. I morgonsoffor, på löpsedlar och på diskussionsforum har ämnet varit något helt annat än vinnare. Snarare tvärtom, snacket har handlat om förlorarna i kampen mot läktarvåldet.
Varenda journalist, politiker och bloggare har markerat sitt förakt och tagit avstånd från tisdagens scener i Malmö. Nog så viktigt, men i längden också förstås helt verkningslöst. Hur ett framgångsrikt arbete mot våldsamma och hotfulla krafter ska bedrivas på och utanför läktarna är vad den efterföljande debatten handlat om. Det är svåra frågor, alldeles för svåra för att den här krönikan ska kunna erbjuda några smarta lösningar.
Det verkar stå klart att det finns grupperingar kring de flesta klubbar som utgör ett hot mot säkerhet, ordning och spelschema. Däri ligger farorna, de är måltavlorna för polisen och föreningarna.
Men, i tisdags var det i praktiken bara en kille som förstörde för väldigt många. Hur ska vi kunna skydda oss mot att en ensam kille aldrig mer får en riktigt dålig idé? Hur ska vi motverka att en enda person i stundens hetta inte kan hantera sitt humör? Hur ska vi stoppa att en enda individ får för sig att testa var gränsen går? Enkelt, det kommer vi aldrig att kunna. Så bräckligt är samhället i allmänhet, och fotbollsarenan i synnerhet.
Den värsta ilskan och avskyn har lagt sig nu. För några dagar sedan frossade även jag i filmklipp och foton där han hängdes ut. Han, idioten. Han, packet. Han, huliganen.
När jag läste om att Malmö FF skulle göra juridiska ansträngningar för att göra denne 18-åring ersättningsskyldig njöt jag. När nyheterna om att hans föräldrahem hemsöktes av förbaskade fotbollsfans tyckte jag innerst inne att det var rätt åt honom.
Men rättvisa och fällande domar är inte allt. Vad hjälper det mig och mitt lag att en malmögrabb är konkursmässig redan innan han tagit studenten? Vilken värld blir bättre av att ännu en människa inte vågar sig utanför dörren?
Jag har alltid tyckt det varit ett svårt ämne, det här med bestraffning. Kanske för att jag inte ens försökte fuska mig igenom Dostojevskis Brott och straff på gymnasiet. Kanske för att jag inte har gjort lumpen och stött på fenomenet kompanistryk. Kanske för att jag själv så sällan vågat mig närma den gräns som kallas för brott?
I staden där jag bor vet jag att brandkåren gjorde en satsning efter en längre tid av problem med tonåringar som på bus satte eld på containrar och busskurer. När någon ung pyroman åkte fast fick de ett par studiedagar på brandstationen.
Första dagen började med en presentation av ynglingen: Kära kollegor, det här är Patrik och han har eldat upp soptunnor. Han ska vara med oss ett par dagar. Så, nu fikar vi!
Jag kan tänka mig hur avlägsen kicken och överlägsenheten måste ha varit i den stunden, för en vilsen tonåring som säkert bara velat ”testa lite”. Där, när han ensam fick stå till svars med hela sin uppenbarelse istället för att föraktfullt buntas ihop med likasinnade.
Skulle Malmö FF kunna göra något liknande? Istället för att gå den vanliga vägen med tillträdesförbud och bötesbelopp, tilldela den skyldige en plats i A-truppen under en vecka? Att låta den som orsakat spel inför tomma läktare stå i muren när Wilton tränar frisparkar? Hur tuff är en huligan när han får ordern att markera Daniel Andersson vid en hörnvariant? Hur tufft är det att bryta regler när man trots otaliga försök inte kan ta sig ur mittpunkten i kvadraten?
Och när man har gett allt, när man är så slutkörd att man inte ens orkar bäva inför morgondagen, hur lockande är en planstormning när man dessutom måste hjälpa Folkesson att tvätta dagens använda fotbollsstrumpor? Vore det inte konstigt om man inte ändrar på sitt beteende och värderingar, när man förstår för vem man förstör?
Det är förstås en naiv idé, säkert praktiskt ogenomförbar. Jag har väl sett för många Disney-filmer… Men ändå, jag skulle gärna se den prövas.
Efter en sådan vecka skulle jag med uppriktigt intresse gärna ställa frågan till den vilsne våldsverkaren om hur det känns. Jag tror att de flesta skulle lyssna noga på svaret.