Måndag morgon: Cancan
"Jag är inte så politiskt korrekt att jag inte kan uppskatta en gnutta skadeglädje. Att le i mjugg är underskattat. Fast, som sagt, den egna glädjen är så mycket större."
I lördags kväll, efter Gais oväntade seger, dansade jag cancan med min spegelbild, och min spegelbild sa med ett grin: Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Den hade fel. Glädjen över egna framgångar är större än den över andras misslyckanden. För det var inte framför allt åt Helsingborgs förlust jag förlustade mig, det var möjligheterna till 3 poängs försprång för mitt eget lag som jag rörde mig i otakt.
Jag är inte så politiskt korrekt att jag inte kan uppskatta en gnutta skadeglädje. Att le i mjugg är underskattat. Fast, som sagt, den egna glädjen är så mycket större.
Tidernas guldrace skrivs det om. Jag vet inte om det är sant. Vi har så lätt att leva i nuet och glömma. Så sent som för bara ett år sen stod kampen mellan Göteborg och Stockholm, mellan antagonisterna IFK och AIK, där det avgjordes i sista matchen. Dessutom lagen emellan på Gamla Ullevi. Jag vill minnas att det då också talades om ”tidernas”. För att inte tala om 2004 då HBK, MFF och IFK inför den näst sista omgången alla kunde vinna Lennart Johanssons Pokal.
Men oavsett, för oss som håller på MFF och HIF är det kanske ändå tidernas guldrace. Det är en ständig anspänning för alla som håller på endera lagen. Det går inte att slappna av: drömmar nattetid handlar om gräsmattor och 22 män i smutsiga kläder; dagdrömmar om guld utspelas på kvällen den sjunde november. Livet börjar på bokstaven F och slutar på otboll.
Elva grönsvarta spelare från den goa staden passade för två dagar sen på att lägga sig i guldracet. Helsingborg har fått mycket befogat beröm för sina kämpainsatser i år. Har MFF lirat (säger man så fortfarande?) fotboll och fått spaltmil av glada tillrop av krönikörer som vanligtvis är mer tillbakalutade i fåtöljen när det kommer till malmöitisk fotboll har HIF kämpat och stökat och varit lite som den fula ankungen i den allsvenska toppen.
I lördags mötte de spelare som kämpade och stökade och var en mycket fulare ankunge än de själva. Vad Gais gjorde mellan cirka 16.00 och 17.55 var en liten bragd. Och Helsingborg hade inget botemedel. Inget alls.
Det var en ren njutning att se.
Igår runt klockan 20.00 tog jag upp Ewa på golvet framför teven och gav henne en dans hon sent ska glömma. Jag såg de himmelsblå spelarnas segerdans, och den var ingenting jämfört med vad som utspelade sig i ett radhus i Varberg. Malmö FF åkte till ett svårt derby där laget hade mycket att vinna men det skulle spelas om det också. I Trelleborg är som bekant en vunnen match mot MFF lika mycket värt som nya miljoner från däckchefen. Att jag svängde runt med min kvinna efter en seger i detta blåsiga näste som ingenting annat vill än att MFF förlorar är… är vaddå? Liksom hur jag ska beskriva årets Malmö FF är jag faktiskt ordlös.
Jag hade mina onda aningar inför matchen. Skulle MFF ta chansen att utöka ledningen i tabellen mer än till målskillnad? Eller skulle den senaste tidens tråkiga bortafacit bita sig fast? Även om IFK besegrades förra söndagen var jag, och många med mig inbillar jag mig, något osäkra på formen.
Det visade sig vara en obefogad osäkerhet. Även om Trelleborg hade en del chanser var Malmö FF ändå ett lag som tydligt gick ut och sa till alla i Helsingborgs kommun att det är vi som vill fira guldet om en månad plus några dagar. 3-0 var kanske i överkant, vi ska inte glömma att spelet i andra halvlek präglades av stress och felbeslut, men 3-0 är alltid 3-0 och 3-0 gav oss tre poäng.
Det var en minst lika imponerande uppvisning som Gais i lördags gav oss.
Tidernas guldrace kan gå vidare. Fyra matcher kvar. Det är inte avgjort än. Men det ser bra ut. Ja, herregud så bra det ser ut.
