Måndag morgon: Det är rätt tradigt nu
Ny bortaförlust igår. Ännu en nolla i målprotokollet. Ytterligare bemanningsproblem efter två röda kort. Allt detta mot GAIS...
Måndag morgon. Ny vecka, nya tag. Eftersom de flesta antingen har massor att ta igen på jobb efter midsommarhelgen alternativt är fullt upptagna med att maximera sin semester ska jag gå rakt på sak.
Det är rätt tradigt nu.
Ny bortaförlust igår. Ännu en nolla i målprotokollet. Ytterligare bemanningsproblem efter två röda kort. Allt detta mot GAIS… Japp, det stämmer. Mot GAIS!
För knappt en vecka sedan var det lite gladare. Rikard Norling fick äntligen anledning att jubla över sin första himmelsblåa vinst när Kalmar besegrades med 2-0. Jag, mitt nöt, satt på en kursgård mitt i ingenstans och missade matchen som av Svt Text beskrevs som ”galet underhållande”.
(Jag ställer mig lite frågande till den formuleringen. För de som inte var där, vad har man missat när en match har varit ”galet underhållande”? Jag har tidigare sett galet bra fotbollsmatcher, galet dåliga fotbollsmatcher och galet spännande fotbollsmatcher. Men ”galet underhållande”? Sjöng spelarna samtidigt som de dribblade? Körde domaren med såpbubblor istället för visselpipa? Kom bägge lagen att slopa straffområdeslinjerna och körde istället med en klassisk siste-man? Nej, ”galet underhållande” låter mer som ett jippo, en fars eller ett Robert Wells-spektakel. Nåja, det här var bara en parentes.)
Kort därpå, ny hemmamatch mot Gefle och 0-0. Jag, fortfarande samma nöt på samma kursgård drabbades av en svårdefinierad deja-vu. Hade det med de uteblivna målen att göra? Var det en påminnelse om den senaste baksmällesäsongen 2005? Eller var det just grejen med att missa en 0-0-match mot Gefle som kändes obehagligt bekant?
Så ja, jag erkänner. Jag missade två matcher på raken. Jag, en ideellt skrivande supporter. Jag, den person som ansvarar för att det finns en Malmö FF-halsduk uppsatt på O´learys i Motala. Jag, som senast (och sent) i fredags kväll försökte förklara för ett gäng 60-åriga östgötar att Motala AIF är utan tvekan störst i regionen, då laget till skillnad från både Norrköping och Åtvidaberg kan skryta med allsvensk plusstatistik mot Malmö FF.
Kanske är det på grund av sådana som mig som resultaten uteblir? Hur ska ett lag kunna dominera om deras supportrar inte är blint lojala och 100% dedikerade? Kanske är allt mitt fel?
Nåväl, skadan skulle i så fall repareras på söndagen och matchen mot GAIS.
Tjenare.
Det skulle inte bli så här. Innan säsongen drog igång hette det att Malmö skulle varken försvara sitt guld eller kämpa för att återupprepa triumfen. Malmö skulle befästa sin status som ett allsvenskt topplag. Malmö skulle inte förstärka eller föryngra, Malmö skulle ta hand om och förädla det man hittills hade byggt upp.
2011 skulle inte handla om tränarbyten. Det skulle absolut inte handla om huliganer, brott eller straff. 2011 skulle inte handla om skador och formsvackor. Det skulle inte heller handla om att ställa allt hopp till juniorer. 2011 skulle inte handla om ett Europaspel som säsongens enda räddning, särskilt inte innan det ens börjat. Det skulle definitivt inte handla om en uppvisningsmatch mot Milan, inte ens om Han kliver in på plan. 2011 skulle bli det år då Malmö befäste sin status som ett allsvenskt topplag.
Jag kan trots semester, solsken och löning tyvärr inte låta bli att fälla den bittraste kommentar jag kan.
Jag är inte arg. Jag är besviken.
