Måndag morgon: En sådär god morgon
"Konstigt. Det brukar inte vara så, inte efter tre poäng och två snygga mål. Det brukar inte vara svårt att hitta inspiration efter en vändning och vinst på bortaplan."
Igår efter matchen mot Kalmar och de tv-sända sportprogrammen satte jag mig ner vid datorn för att skriva ner några tankar och reflektioner kring dagens Malmö FF.
Det gick inte. Efter två timmar var dokumentet fortfarande tomt och namnlöst. Det kom inte några väl valda formuleringar, lustiga metaforer eller bredbenta musikreferenser.
Konstigt. Det brukar inte vara så, inte efter tre poäng och två snygga mål. Det brukar inte vara svårt att hitta inspiration efter en vändning och vinst på bortaplan.
Jag antar att det är vittringen som saknas. Moroten, köttstycket eller skatten vid slutet av regnbågen, allt har försvunnit utom räckhåll. SM-guldet och den allsvenska tredjeplatsen är ungefär lika långt borta. Att Malmö FF ska ta sig vidare från gruppspelet i Europa League känns också minst sagt svårt.
Vad ska ett allsvenskt lag ta sig till för att en guldsäsong inte ska följas upp av ett mellanår? Många trodde ju att MFF knäckt ekvationen då de lyckades med att skydda sin trupp från rovlystna agenter och holländska klubbmagneter. Men, nej, det var tydligen inte det heltäckande svaret på frågan.
Borde Malmö istället rensat lite i spelarpersonalen? Låtit det unga Malmö bli ännu yngre och hungrigare och säga adjö men tack för allt till de spelare som passerat 30-strecket? Kanske, men efter matcherna mot Alkmaar, Wien och Zagreb borta var det inte någon som tyckte det fanns för mycket rutin i truppen.
Var det det utdragna och smått infekterade tränarbytet som orsakade MFF:s fall? Försvann allt självförtroende, och all spelövertygelse med Roland Nilsson? Kanske redan med Pep? Nja, matcherna mot Rangers tydde ju på att Rikard Norling kunde med rätta ha högre ambitioner än att vara en vikarierande nödlösning.
Är det så enkelt att de tidiga skadorna på kanske de tyngsta nyckelspelarna Pekalski och Dahlin gjorde ett för stort avtryck? Det vore en rimlig förklaring om det inte varit för att Dusan Melicharek faktiskt varit ett av årets största utropstecken som ändå fått återgå till bänken medan Dahlin ska comebackmatchas i form.
Att Ivo saknades av alla var klart, men kanske ändå mest av Wilton. Samarbetet de emellan gav ordet mittfältsdiamant en bokstavlig betydelse förra året. Klart att mycket gick förlorat när den dynamiska duon splittrades under vårmånaderna. Samtidigt, igår var Miljan Mutavdzic en av planens bästa.
Det är inte svårt att analysera fram den himmelsblå målproduktionen som den stora orsaken till Malmös kräftgång. Samtliga succéanfallare från ifjol har dragits med långa formsvackor. Det känns symptomatiskt att när två mittfältare äntligen sätter varsin pärla i samma match drar de också på sig kort och är avstängda i nästa. Det är dansen vi dansar 2011: Ett steg framåt, två steg bakåt…
Kanske är det en efterhandskonstruktion men det är i två allsvenska matcher som MFF känts piggt och farligt (a la 2010) från första början; hemma mot Helsingborg och Djurgården. Och ja, det hade de ju inte mycket för…
Ledsen om jag drar ner humöret så här på måndagskvisten, kära läsare. Vi får väl försöka att uppskatta och njuta av de godbitar som finns kvar. Både Ukraina och Österrike kan vara fint på hösten, och den där Ranégie borde vara årets värvning.
Så trots allt, efter tre poäng och två snygga mål: God morgon förresten!