Måndag morgon: Från en 33-åring till en annan
I min värld är att springa ett motionslopp om året och därefter belöna sig själv med en köttbit och några starköl ett sätt att hålla sig i form. I hans värld gäller det att komma rätt in i höjddueller mot folk som knappt var födda när Dahlin och Brolin slog ut England ur EM 1992.
Återigen är det höst. Återigen utspelas en allsvensk slutstrid och ännu en födelsedag närmar sig… Jag blir 33 i år. Inget särskilt med det. Bara en årsdag i mängden som varken innebär några nya förmåner eller nya ansvar. Lite kul med ”dubbelsiffran”, men, ärligt talat, det kändes mer spännande att fylla 11. Eller 22, för all del.
Jag antar att jag är på ett ganska normalt ställe i livet för en 33-åring. Utbildningstiden är avklarad och en vettig anställning är erövrad. Hus? Check. Bil? Kryss i rutan. Familj? Nåja, inte riktigt än men i vinter är tillökning beräknad.
Det känns bra. Det känns piggt. Det känns vuxet. Det känns som att man har kommit en bit men ändå har väldigt mycket kvar, och så verkar de flesta 33-åringar jag pratar med känna.
Men den lätta självbelåtenheten över att vara mitt i livet stämmer antagligen inte in på alla av årgång 1977. Ta Daniel Andersson till exempel. Även om han och jag är jämnåriga så lever vi troligen i två helt skilda världar.
I min värld är att springa ett motionslopp om året och därefter belöna sig själv med en köttbit och några starköl ett sätt att hålla sig i form. I hans värld gäller det att komma rätt in i höjddueller mot folk som knappt var födda när Dahlin och Brolin slog ut England ur EM 1992.
I min värld är en dålig dag på jobbet något som ingen annan märker. I hans värld lägger 10 000-tals åskådare märke till varje litet ingripande. I min värld har födelsedagarna slutat spela roll. I hans värld är 33 stycken ljus på tårtan en klar påminnelse om att pensionen närmar sig.
Jag, som känner mig för gammal för att använda smileys men tillräckligt ung för att betrakta Ivo Pekalski som en fadersgestalt, har svårt att sätta mig in i sitsen där stunden för summering och avslut står inför dörren.
Hur känner Daniel? Att få bära kaptensbindeln i ett guldaspirerande Malmö FF, är det fortfarande det samma som att leva drömmen? Eller bär han på ånger över att inte alltid ha fattat rätt beslut? Skulle han ha stannat längre i Italien? Hade det kanske varit värt ansträngningen att trappa ner med att böka några säsonger i en penningstinn arabisk liga? Eller avsluta i USA, som jämngamle Fredrik Ljungberg?
Sidled hit, sidled dit. Folk de snackar en massa skit.
Ja, det gör de och har gjort ända sedan ett mycket blekt svenskt landslag inte tog sig vidare från gruppspelet i ett mästerskap 2000. Då behövdes en syndabock. Denne någon fick bli Daniel. Tugget om sidleds-passningar och fantasilöshet har förföljt mannen genom hela karriären. Pappa Roy var en försvarsgigant, storebror var en mittbacksbjässe. Men Daniel har fått finna sig i att bli kallad tradig.
Och ja, jag ska erkänna. Jag gav också vika. Jag minns Anderssons comeback i Allsvenskan, hans första match i den himmelsblå tröjan år 2004. Han fick ett bra skottläge strax utanför straffområdet, träffade snett och chansen gick om intet. En kollektiv suck drogs inne på sportbaren och jag hörde mig själv muttra: Han är tillbaka.
Hur har han orkat? Ständig hackkyckling i folkmun, ständigt ifrågasatt av experter. När han så gör det omöjliga och ersätter Tobias Linderoth i EM 2008 utan anmärkning, då försvinner hans prestation i skymundan av att resten av laget underpresterar. När han med råge överbevisar alla som tvivlat på lämpligheten att spela honom som mittback, då snackas det mer om det nykomponerade succémittfältet.
När ingen längre har någon anledning att ifrågasätta om hans rutin och erfarenheter gör honom till en kvalificerad lagkapten, då pratas det hellre om unga och häftiga namn som Rexhepi, Mehmeti och Durmaz.
Allsvenska hemvändare är ofta trötta och sargade i kroppen efter en lång utlandskarriär. De tar ett sista kontrakt för att få erövra en sista kyss av hjältedyrkan samtidigt som de kan planera för sin framtid. Andra kommer hem efter att ha hamnat i en internationell återvändsgränd och är i behov av speltid och friskt själförtroende.
Inget av det här stämmer in på Daniel Andersson. Efter fyra år i serie A (inte Holland, Danmark eller Norge) kom han tillbaka till Malmö och var med om det senaste guldet. Nu är han inne på sin sjunde raka säsong och ett nytt guld är inom räckhåll.
Sju raka säsonger? Med dagens allsvenska mått är det en evighet. Daniel är något som vi supportrar knappt vågar drömma om, en lojal klasspelare som man kan räkna med år efter år. En trotjänare som har bestämt sig för att vara MFF trogen. Det känns nästan omodernt, overkligt och… Alldeles fantastiskt.
Ikväll är det omstart och ny match mot Kalmar. Vilken match i ordningen det är för Daniel Andersson spelar ingen roll. Någon spelare kommer att utmärka sig och få rubrikerna i morgondagens tidningar. Det kommer antagligen inte vara Daniel. Men helt säker kommer han att vara given i matchen därpå. Och nästa. Och nästa igen.
Jag önskar jag kunde backa bandet och se till att jag höll truten den där sommardagen för drygt sex år sedan. Idag, när även jag är lite äldre och lite klokare är det lätt att konstatera hur det egentligen ligger till.
Han var aldrig borta.