Måndag morgon: I kväll är jag blågul framför allt
"I Sverige har vi inte alls samma problem, men för några timmar kan vi njuta och våndas tillsammans oavsett om vi kommer från Rosengård eller Lidingö, heter Cohen eller Svensson, är militant vegan eller älgjägare."
I kväll lägger jag allsvenska rivaliteter åt sidan och blir en svensk supporter. Sverige möter som bekant Ukraina i EM, om någon mer än Amin Nazari nu skulle ha missat det. Och jag tycker att det är hur kul som helst.
Jag kommer att sitta i soffan och skrika av glädje när/om Zlatan eller Hysén gör mål, det spelar ingen roll vem. Mina sympatier ligger förstås hos dem med himmelsblå bakgrund, men om Mellberg, Anders Svensson eller nämnda Hysén skulle göra 1-0 i minut 92 kommer jag inte att bete mig som en tjurig pojke och muttra att han borde ha passat Toivonen i stället.
Jag älskar Malmö FF. Jag gillar det svenska landslaget. Jag har en liknelse om någon står ut med en sådan, jag har använt den tidigare: MFF är som min kvinna, landslaget är som mamma. Min kvinna vill jag krypa ner i sängen med, resa med, skratta med, gråta tillsammans med. Min mamma åker jag och hälsar på när andan faller på. Hon har trots allt fött mig och vi har mycket gemensamt, men likt alla vuxna (eller i alla fall de flesta) har jag klipp navelsträngen och har format mitt eget liv. Min mamma föredras i mindre doser om man så vill, annars kan det bli lite tjatigt.
Det där pirret, om ni förstår, finns bara när det är min kvinna/MFF som är på tapeten.
Så det är med de känslorna jag sätter mig i kväll och slår på teven med chipsen och den engelska alen vid min sida. Jag kommer inte att vara särskilt nervös. Det är inte som när MFF möter Åtvidaberg precis. Eller HIF eller AIK. Men jag kommer att känna en anspänning. Självfallet vill jag att det ska gå bra för Sverige. Ett sånt här mästerskap skapar också en oerhörd vi-känsla, en stark gemenskap. När Sverige spelar sådana här matcher är det så många, så otroligt många, som bryr sig. Det förvandlar vårt land till en fest.
Det pratas fotboll på jobb, på teve, i familjer, bland vänner och okända. Vädret kommer för en gångs skull i andra hand när vi möter människor vi inte känner tillräckligt väl för att prata om annat än moln, skurar och blåst. I stället är det Zlatan, Zlatan, Zlatan och de andra.
Vi behöver sånt här. Fester. När vi enas och glömmer problem. Grekland som är ett land med totalt vidriga sociala, politiska och ekonomiska problem kunde för några timmar glömma bort dessa när landets lag spelade mot Polen i fredags. När de gjorde 1-1 kunde grekerna svepa sin ouzo och le. För några ögonblick var det glädje i stället för oro. Innan vardagen slog till dem med full kraft fick de skratta en stund.
I Sverige har vi inte alls samma problem, men för några timmar kan vi njuta och våndas tillsammans oavsett om vi kommer från Rosengård eller Lidingö, heter Cohen eller Svensson, är militant vegan eller älgjägare.
När jag sitter och skriver denna försenade text hoppas jag förstås på att de med himmelsblå bakgrund kommer att spela allihop, och att de kommer att spela avgörande roller. Men i kväll, som jag skrev ovan, kommer jag att bli lika glad om Tobias Hysén gör mål som om det är Zlatan Ibrahimovic. Just då. Just när målet görs. Då spelar det ingen som helst roll vem det är bara han är svensk.
Sen, efter EM, kan vi återgå till det normala. Då börjar den allsvenska festen. Den är på sätt och vis mer intern. Då har både min mamma och min kvinna slutat bry sig om fotboll igen.
