Måndag morgon: Ingen vinner
"En gång i tiden var jag också i hans ålder. Jag träffade då en tjej från en grannkommun som kom och hälsade på mig i min första egna lägenhet. Hon sa att hon var 16 år, hon såg ut som 18, men kan ha varit 14."
Den handlar inte alls om det som överskuggat allting annat den senaste veckan, Kris Kristoffersons Nobody wins; tvärtom är det en sång om sorglig kärlek och uppbrott. Den låten var en av höjdpunkterna i en makalös konsert med den 76-åriga countrymannen förra lördagen i S:t Johannes Kyrka, Malmö. Det är så lätt att överdriva för att förstärka vad man är ute efter, men då, runt 20-snåret, när han med den sköraste rösten och gitarren på magen, sjöng It´s over, nobody wins, satt jag på tionde raden och hade gåshud över hela kroppen.
Och trots att han alltså inte alls sjöng om det som på Himmelrikets forum blivit benämnt som elefanten i porslinsbutiken, så maler den där sången i mitt inre om och om och om igen. Ingen vinner. Det finns inga vinnare.
Det är ingen hemlighet att en ung spelare i Malmö FF förra helgen blev anhållen för våldtäkt mot barn, något som senare ändrades till sexuellt utnyttjande av minderårig. Han är nu frisläppt i väntan på rättegång. Ingen behöver fundera länge över hur han mår.
En gång i tiden var jag också i hans ålder. Jag träffade då en tjej från en grannkommun som kom och hälsade på mig i min första egna lägenhet. Hon sa att hon var 16 år, hon såg ut som 18, men kan ha varit 14. Jag vet inte. Funderade jag så mycket på det? Nej, inte då. Jag var ung i sinnet, ung i kroppen, och tänkte egentligen inte alls. Det handlade om att utvecklas till en vuxen man, för jag var bara vuxen på papperet, likt många andra i den åldern.
Vi kom nog inte längre än till hångelstadiet, om än ens dit. Hon var en av de vackraste kvinnor/töser jag hade sett, påminde om Brooke Shields, som ju var många pojkars våta dröm då på 80-talet. Om jag minns rätt slutade vår affär med att hon en dag inte dök upp med SJ-tåget på Varbergs station. Och jag har inte tänkt på henne alls sen dess, jag är rätt säker på att jag är bortglömd hos henne.
Hade det förändrat något i sak om hon hade varit 14,5 år? Ja, i dag hade det gjort det. Men då, med alla hormonerna som rusade runt i kroppen? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Jag önskar att jag hade kunnat ge ett moraliskt riktigt svar, ett förståndigt svar.
Om jag idag, 25 år senare, hade haft en dotter på 14-15 år… Jag har nu inga döttrar, men där finns en flicka på 13 i min närhet som jag älskar rent och innerligt, hon är min systerdotter, så jag tror nog att jag hade kunnat sätta mig in i situationen ändå. Om jag ser bilden framför mig hur en ung man på runt 20 har ett intimt förhållande med henne, ryser jag. Jag önskar honom olycka. Han borde veta bättre. Jag kan se det, utifrån, när det gäller en person som är mig närstående. Det har jag inga problem alls med. Å andra sidan vill jag inte se henne med några pojkar alls än på länge, jag vill att hon ska vara den lilla flickan som hon alltid har varit. Det ligger i sakens natur.
Det är inte konstigt att den unge spelaren blev anmäld. Som förälder är det närmast en plikt att ta ärendet till polisen. Som förälder önskar man att 15-årsgränsen höjs till 25 år, eller i alla fall 18. Ens barn är alltid det, barn. Man vill skydda dem.
Jag ser bara förlorare här. Eller, det var väl fel uttryckt: vinnarna finns bland de människor som sitter hemma framför sina datorer, gottar sig åt andras olyckor, skriver ner sin skadeglädje på olika lags forum. För dem är det rena julafton. Det är synd om dem också. Hur blir man sån, är det ensamhet och brist på vänner? Politisk inkorrekthet läste jag att någon skrev, det är "politisk härlig inkorrekthet" att önska spelaren ett liv och en karriär i spillror. Nej, det är det inte. Det är bara tragiskt.
Men alla andra är förlorare. Flickan. Spelaren. Klubben Malmö FF. Flickans föräldrar. Vi supportrar. Kanske i den ordningen, kanske inte. Jag önskar att jag visste på vilket ben jag står, om det bara är att gå vidare eller att ta aktivt avstånd från spelaren. Och hans fortsättning i Malmö FF. Men jag kan inte, jag har bägge sidorna att titta på. Både den unga, barnsliga Magnus Johansson, och den äldre diton, med aningen mer förstånd och livserfarenhet.
Fast framför allt beroende på att jag inte vet hela historien. Det gör ingen av oss. Inga, eller få, utomstående vet egentligen vad som hände, vi har hört åklagarens anklagelser, men vi har inte hört spelarens eller flickans versioner. Det kan sluta hur som helst. Och som vanligt tänker jag, vi får alla ta ansvar för våra egna handlingar. Det går inte att skylla ifrån sig på annat, andra. Det är väl någonstans där jag landar. Ansvar. Och att ingenting är helt svart eller vitt.
Jag har inte kunnat lyssna på Kris Kristoffersons fantastiska låt sen den här bomben briserade. Men jag hör den konstant, den maler i mitt huvud: Nobody wins.
