Måndag morgon: Min rätt att få uttrycka mig är livsviktig
"Att tro att vi fotbollssupportrar agerar likt icke-tänkande varelser, bara för att där finns en svans runt de flesta klubbar som inte behöver minsta lilla provokation för att slåss och paja, är att ta oss på mindre allvar än vad vi är förtjänta av."
Jag vill inte verka lärd på ett endaste vis (för sådant ska man passa sig för) genom att dra upp den franske filosofen och författaren Voltaire i veckans krönika. Jag har bara läst en enda bok, Candide, av honom, och den innehåller bland annat meningen (Optimism) är det vanvett som håller fast vid att allt är gott även när det är ont, vilken jag länge refererade till i mitt supporterskap som pessimist.
Sentensen handlar inte alls om fotboll förstås, men när jag som yngre ville verka just mer lärd än vad jag i själva verket är, såg jag till att applicera den på Malmö FF så fort laget hade förlorat några matcher. Det vill säga när mitt humör låg i botten av förklarliga skäl och pessimism blev till ett habitualtillstånd. Optimism har man inget för, ungefär så.
Varför jag i dag använder fransmannen var för att jag kom att tänka på hans uttryck jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem. Det visade sig efter några sekunder på Google att det inte alls var Voltaire som uttalat denna klokhet, som slängs fram allt som oftast, så ofta att den närmast får betraktas som en klyscha, utan att det är Evelyn Beatrice Hall, som skrev en biografi om Voltaire sådär 150 år efter hans död, som ligger bakom citatet
Hur som helst.
I helgen kom jag hem efter en veckolång resa och upptäckte att min kollega Thomas Lundkvists införtext till förra måndagens match mot Djurgården fått en hel del (minst sagt) uppmärksamhet. Att den fick massiv kritik för innehållet från många håll är helt i sin ordning. Det är jag säker på att Thomas också anser. Sticker man ut hakan som han oftast gör får man vara beredd på verbalt stryk.
Thomas skriver provokativt och med en så stor glimt i ögat att ingen egentligen borde kunna missa den. Ibland blir det hysteriskt roligt, ibland funkar det mindre bra. Så är det med humor.
Men som sagt, tycker någon att den var undermålig, innehöll faktafel eller helt enkelt var en allmänt trist historia så är det helt på sin plats att uttrycka den meningen. Vilket många gjorde. Det är därför vi har kommentarsfälten nedan våra texter. För att komma med positiv eller negativ kritik mot innehållet. Bland annat.
Men jag såg också att folk uppmanade Thomas att aldrig mer skriva något. Han borde mer eller mindre ta sitt pick och pack och lämna Himmelriket och uppsöka närmaste håla, där han kan sitta och trycka tills evigheten övergår i slutet. Då blandar man ihop sak med person, vilket är något helt annat. Även om jag inte vet något om det har drabbat Thomas, så blir det dessutom allt vanligare med rena hot från anonyma mejlkonton: Sluta skriv eller ta konsekvenserna. Näthatet är så starkt, jag vet inte var det kommer ifrån.
Om alla, såväl journalister som icke-journalister (typ vi, men även forumskribenter och insändarförfattare), skulle sluta skriva bara för att det finns folk som anser så, skulle det snart inte finnas mycket kvar att läsa på nätet, eller i tidningar och böcker.
Nästan värre ändå är att jag fick mig berättat att några tog hans text som skrämmande exempel på uppvigling. Det hette att MFF-supportrar nu skulle få det tufft i Stockholm, när DIF-fans skulle komma att ta Thomas ord som förevändning för att ge sig på tillresta himmelsblå. Det där är så korkat så det inte finns.
Dessutom är det kränkande mot alla de djurgårdare som följer sitt lag i vått och torrt, och kanske hatar AIK och tycker illa om MFF och/eller andra lag, men som i grunden bara vill se sitt lag ta tre poäng. Att tro att vi fotbollssupportrar agerar likt icke-tänkande varelser, bara för att där finns en svans runt de flesta klubbar som inte behöver minsta lilla provokation för att slåss och paja, är att ta oss på mindre allvar än vad vi är förtjänta av.
Vi har visserligen ett stort ansvar när vi skriver, och vi ska naturligtvis inte skriva något som går utöver yttrandefrihetens ramar, men ett ännu större ansvar har den enskilda individen. Kan man inte läsa en provokativ text utan att fyllas av känslor som hämnd och vrede, kanske man borde sluta läsa överhuvudtaget. Och söka hjälp i stället.
Skulle vi alla tassa runt och ödmjukt be om ursäkt för varenda rad som kan tänkas vara det minsta stötande; hur vore våra liv då? Hur intressant hade det varit?
Varning för pekoral, och kanske är det också att ta i en aning som Evelyn B Hall gjorde när hon hävdade att hon kunde tänka sig att dö för att någon skulle få uttrycka sig fritt, men ett samhälle som vilar på censur och tillrättalägganden är inte ett samhälle jag tror att någon av oss vill leva i. Min rätt att få uttrycka mig är livsviktig. Liksom din är. Den rätten ska - måste - vi ta för given.
