Måndag morgon: "Någonstans måste man sätta ner foten"
"Man satte ner foten och sa högt och tydligt att vi vill vinna även i år, och det ska inga skriverier ändra på."
Som supporter till Malmö FF och som skribent på Himmelriket har man i dessa dagar stoff till åtskilliga Måndag morgon-krönikor. Ni känner alla till turerna som varit runt Roland Nilsson och bara där finns det en uppsjö av infallsvinklar. Man kan lugnt påstå att lugnet som var härskande i fjor var som bortblåst.
I stället för att ägna ännu mer Times New Roman åt Rolle-soppan väljer jag emellertid att koncentrera mig på det positiva – matchen i går. Krossen i går. Utklassningen, utspelningen av Trelleborg.
Det var inget annat än en imponerande uppvisning och ett långfinger åt alla som tvivlade på lagets moral och status. Jag sög en stund på det långfingret, för jag erkänner att jag hade mina tvivel hur Malmö FF skulle klara av matchen på bortaplan på hemmamark. Efter att ha sugit en stund njöt jag av uppvisningen som Daniel, Wilton och Johan med flera hade, och lutade mig tillbaka och charmades.
Det var, förutom baklängesmålens tillkomst, mästartakter som visades upp inför en imponerad Stadion- och TV-publik. Det var som att spelarna inte hade gått på semester alls och festat november sönder och samman, utan bara bytt de svettiga tröjorna efter Mjällbymatchen den sjunde november och fortsatt på 2010 års inslagna väg.
Daniel Larsson sa till mig i lördags, angående Vångavallens ”gräsmatta” och flytten av matchen till Stadion, att ”någonstans måste man sätta ner foten”. Han förklarade att det var ett självklart beslut, för det måste vara slut med daltandet med föreningar som inte kan uppvisa en spelbar plan.
Jag lånar Daniels uttryck, någonstans måste man sätta ner foten. För det var exakt vad Roland Nilsson och hans mannar gjorde. Man satte ner foten och talade om för Sverige att laget vill vara med och slåss om guldet även i år. Med eller utan Rolle vid rodret hela vägen. Man satte ner foten och sa högt och tydligt att vi vill vinna även i år, och det ska inga skriverier ändra på.
Eller som Johan Dahlin ropade efter att ha räddat en straff mot IFK Göteborg förra året: Fokus!
En match gör ingen serie, och vi ska nog vara försiktiga att ta ut något i förskott. TFF var verkligen inte särskilt bra och saknade dessutom en hel del ordinarie spelare. Å andra sidan ska vi inte skriva ner gårdagens seger för det. Även med full bemanning är jag säker på att MFF hade rott hem en komfortabel seger; så överlägset var laget om man bortser från sista kvarten i första halvlek.
Vad händer nu då? Naturligtvis tar laget med sig självförtroendet in till den riktiga hemmapremiären om en vecka mot Halmstad BK. Det är viktigt. De tre poängen är ännu viktigare, att starta en serie med vinst skadar sällan. Men absolut viktigast i det långa loppet är att det nu kan infinna sig ett visst lugn runt Roland Nilsson och soppan med FC Köpenhamn.
Jakten på hans ersättare går vidare med oförminskad styrka, men för Rolle som tränare och hans status i truppen och bland supportrar vill jag påstå att detta var en absolut livsviktig seger för resten av säsongen. Och när den bärgades på det sättet tystar det kanske de som ropat högst på att han ska lämna omedelbart.
Som sagt, en match gör ingen serie, men gårdagens match gav laget bästa möjliga start på serien. Och jag tror att Roland Nilsson sov bättre i natt än vad han har gjort på flera veckor.
