Måndag morgon: Så synd att det schabblades i somras
"Jag tror att den här tre månader långa skolan har varit tuff – och utvecklande. Därför känns det så onödigt att chanserna till Europaspel nästa år har schabblats bort i år."
Köpenhamn. Jag sitter i Terminal A på Kastrup och ser hur ett plan från Air France landar i skymningen. Det är fredag och jag är på väg upp till Stockholm för att hälsa på vänner. Det är bara en timme sen mitt och Ulfs flyg från Kharkiv, via Kiev, landade och allt jag tänker på är att a) jag vill vara framme och b) att jag inte ska sätta på datorn och skriva en text på hela helgen och c) hur synd det är att Malmö FF inte ska spela tävlingsmatcher i Europa nästa år.
Framför allt tänker jag på det sistnämnda.
MFF gjorde sin bästa insats i årets Europa League i torsdags. Laget följde Rikard Norlings matchplan, men individuella misstag, en egen ineffektivitet och ett motståndarlags effektivitet sänkte Malmö. Metalist var bättre och förtjänade helt klart segern, men så är detta också ett lag av hög europeisk klass. Att förlora på sättet Malmö gjorde gör att det kommer undan med hedern i behåll.
Känslan inför matchen, hos både spelare och ledare, var att detta skulle bli roligt. Ingen verkade skrämmas av det faktum att några veckor tidigare hade i stort sett samma elva spelare blivit överkörda, fått så många knockar att om det hade varit en boxningsmatch hade domaren brutit. Det hade varit naturligt om de känt sig slagna på förhand, att det visat räddhågsenhet och att det hellre hade velat avverka november hemma i Malmö med lattjoträning i väntan på decembersemestern.
Men de lär sig. De suger åt sig kunskap. De vill lära sig, suga åt sig kunskap. De ser att laget, i alla fall periodvis, kan mäta sig med riktigt bra lag i Europa, i länder som med europeiska mått mätt är raka motsatsen till tryggheten i Sverige. Tryggheten som innebär att du kan dricka kranvattnet, att taxibilar har säkerhetsbälten, och att matcher börjar klockan 19.00 i stället för mitt i natten. Den enda trygghet som fanns på Metalist Stadium var den som kom från några tusen polismän utanför arenan, men just den tryggheten kan vara nog så skrämmande. De står där av någon anledning.
Cirka 15 000 åskådare förde matchen igenom ett väldigt liv och skapade en atmosfär som om de var dubbelt så många. Det var häftigt att uppleva, men någonstans under ytan bubblade det som från en vulkan. Passion kan lätt gå över i oroligheter, vilket det syntes enstaka tecken på. Detta verkade inte bekomma de himmelsblå spelarna. De verkade i stället njuta av situationen, och efteråt var besvikelsen påtaglig att laget hade förlorat.
Det ska vara besviket efter en förlust, men få utomstående hade trott på ens en siffermässigt liten förlust för Malmö. Ett oavgjort resultat hade varit, som jag skrev dagen innan matchen, som en liten lottovinst. Jag gillar starkt att spelarna inte var nöjda med en hedersam förlust.
Detta, och jag vet att det är två matcher kvar, har varit en lärorik resa. Egna misstag har slagit tillbaka på ett sätt som i Allsvenskan hade varit nästan otänkbart. Framåt får laget inte många chanser, det gäller att vara fokuserad hela tiden när de väl dyker upp. Jag tror att den här tre månader långa skolan har varit tuff – och utvecklande. Därför känns det så onödigt att chanserna till Europaspel nästa år har schabblats bort i år.
Till 2013 undrar jag hur många spelare som är kvar i detta lag. Risken finns att nästintill alla har försvunnit, frivilligt eller ofrivilligt. Det är den svenska visan, att alltid, alltid, alltid behöva börja om. Det samma får MFF göra nästa år. Igen. Nu när laget äntligen visade kvaliteter känns det så synd, så väldigt synd. Det hade varit intressant att se vad Malmö FF hade kunnat åstadkomma i Europa 2012.
