Måndag morgon: Söka inspiration, men inte hitta den (så: God jul)
"Nej, andan faller inte på. Jag ger mig. Allt sådant får vänta. Sådana texter kan faktiskt kvitta en sån här dag."
Tydligen har det infallit några skottdagar, för det är bara fem år sen jag senast satt och skrev en måndags-krönika på julaftonen. Jag mindes den inte förrän jag letade i vårt arkiv. Jag mindes inte ens att det var jag som skrev den. Jag var mest nyfiken på hur Måndag morgon, senast det var julafton, var skriven. Jag sökte inspiration till dagens text.
För det ska erkännas, att skriva krönikor om enkom Malmö FF är förvisso en ynnest, men det kan ha sina svårigheter när det är speluppehåll, när det står annat för dörren, när egentligen inget värt att kommentera händer. Och på julafton, dagen då problem och oro kanske inte behöver dryftas för en gångs skull, vill jag inte skriva om exempelvis årets besvikelser som kontrast till glädjeämnena.
2007 plitade jag ner en text om självförtroende. Jag lyckades få med både Tomten och Kirgizistan i en och samma mening dessutom, vilket jag inte förrän nu har upprepat. Nej, jag tänker inte skriva en parentes med text i blåstil som förkunnar att ni hittar den här, för den är liksom denna om några dagar vare sig aktuell eller särdeles läsvärd. Det har skrivits bättre krönikor på Himmelriket, så kan jag väl säga.
Ämnet då, självförtroendet, eller bristen på detsamma, som MFF tydligen led av vid den tiden; är det något att återanvända? Jag har funderat sen jag läste den fem år gamla krönikan häromdagen, men jag kan inte se att det går. För självförtroende är väl inget som saknas i dagens Malmö FF. Det var inte brist på det som gjorde att vi inte tog hem guldet i år.
Så jag lämnar ämnet, inspirationen jag sökte men inte fann. Jag får fylla texten med annat; något måste ju ut, trots skrivkramp, för är det måndag så är det, och är det måndag så är det krönikedags.
Klockan börjar dra sig mot morgon. Jag skulle egentligen ha skrivit denna text igår, den tjugotredje, men då kläddes granen, glögg dracks och Fazers gröna marmeladkulor (lika traditionstyngda som goda) smakades av, varför datorn fick stå i off-position. Därför sitter jag här nu tidigt, tidigt denna julafton och det är mörkt ute, ingen annan i huset är vaken, inte ens hos de annars så morgonpigga grannarna lyser det i några fönster. Jag ska snart iväg och arbeta sju timmar; jag önskar att det inte vore så.
Där har vi kanske ämnet ändå: jobba. Där finns något att ta tag i, fundera kring. För om några veckor är det dags för spelarna i Malmö FF att åter komma till arbetet. En ny säsong står då för dörren. Några nya ansikten kommer att dyka upp, andra har försvunnit och bara lämnat minnen efter sig som för varje år kommer att blekna. Vi kommer mangrant hoppas på succéer, framgångar, segrar. I dag, framför allt i dag, kan vi önska oss allt det. Sen får vi se vad som händer. Och…
Nej, andan faller inte på. Jag ger mig. Allt sådant får vänta. Sådana texter kan faktiskt kvitta en sån här dag. Jag tror att jag i stället ska ta mig en skinksmörgås, rejält med skånsk stark senap på, innan det är dags att hoppa upp på cykeln. Tända granen också. Det får jag inte glömma.
Jag ser att det faller nederbörd där utanför; jag borde väl egentligen skotta bort nattens snö, men väcker jag inte grannarna då? Tittar i almanackan och ser att det dröjer sex år innan en julafton infaller på en måndag igen. Kanske blir det något mer substantiellt då, kanske blir det inte då en text som lider brist på mycket men inte bokstäver. Fast så länge, det enda som faktiskt gäller i en text denna dag:
God jul till er alla! Jag, och hela redaktionen, önskar er en vacker och fantastisk dag och helg.
