Måndag morgon: Tarzan är nog nöjd i dag
Om 0-0, om stolthet, om Yago, om Tarzan. Om att behöva ändra bortatrenden.
Det finns ett uttryck som heter ”som Fan läser Bibeln”. Efter att ha skrivit Fem snabba efter Gefle – MFF fick jag höra att man aldrig ska skämmas över att hålla på MFF. Detta efter att jag hade skrivit att jag skäms över insatsen. Som sagt, som Fan läser Bibeln. Vill man hitta fel så hittar men dem, oavsett vad. För aldrig att jag skäms över MFF.
Jag ska inte beklaga mig att folk gör just det, beklagar mig, utan det är mest en reflektion. En reflektion för att jag i dag, måndag, i denna text nu skriver att jag är stolt. Jo, jag är stolt över MFF. Men det är jag alltid. Fast i dag är jag också stolt över insatsen mot IFK Göteborg i går. Hade Mathias Ranegie varit kyligare och hade IFK Göteborg haft en mer normal målvakt hade det med största säkerhet slutat med MFF-seger. Och då hade seger nummer 2 på bortaplan i år kommit (ja, jag vet att vi vann på bortaplan mot TFF men det var ändå på hemmaplan).
Efter den rent urusla matchen i torsdags i Gävle var det ett helt annat MFF som kom till spel i går. Vad det beror på? Tre saker: De ordinarie spelarna i MFF var tillbaka, revanschlystnad samt ett ”roligare” motstånd, vilket tyvärr verkar behövas för att rätt attityd ska till.
Nu räckte det ändå inte utan 0-0 innebär att MFF har fortsatt långt upp till platserna som innebär Europaspel (vilket även IFK Göteborg har, men det är å andra sidan endast glädjande).
En icke-förlust mot svåra Göteborg var emellertid viktigt inför torsdagens match i Holland mot AZ Alkmaar. En förlust och dåligt spel i går hade inneburit att de himmelsblå hade satt sig på flyget till veckan med två raka förluster i bagaget, samt ett oroligt självförtroende.
Nu får det bli några dagars vila, och sen är det bara allt att vinna på torsdag. MFF är långt ifrån favoriter, men det var inte klubben heller mot Glasgow Rangers, något som visade sig passa alldeles utmärkt.
Jag skrev ovan om vikten av att de ordinarie spelarna var tillbaka. Jag talar lite emot mig själv där, eftersom den ende som inte skulle ha spelat om alla hade varit hela och friska heter Yago Fernandez, och han var matchens kung tillsammans med Erik Dahlin och Wilton Figueiredo. Innan jag påbörjade den här texten hade jag funderingar på att ägna den hållet och hållet åt portugisen. Inte bara för att han var så bra mot IFK Göteborg, utan för det faktum att han tycks vara Rikard Norlings fjärdealternativ som mittback och när han får chansen (och det mot Tobias Hysén, som inte direkt är Allsvenskans sämsta spelare) gör han det otroligt bra.
Detta tyder på professionalitet från Yago. Det innebär också att Norling har angenäma problem framöver. Ska han peta Yago efter gårdagens fantastiska insats (och hur motiverar han det för denne i så fall) eller ska han satsa på laget med Pontus Jansson bredvid Daniel Andersson, för att han vet att det trots allt bör vara truppens bästa mittbackspar?
För en tränare: angenäma problem. För en som undertecknad med viss konflikträdsla i genmaskinen: mindre angenäma problem. Det är väl en av några hundra anledningar till att jag skriver texter och Rikard Norling leder Sveriges finaste förenings A-lag.
Slutligen. På läktaren satt Stefan ”Tarzan” Dahlin och såg sina bägge söner göra riktigt bra ifrån sig, med lillebror Erik som dominanten på planen. Jag tror han njöt av tillställningen. Jag tror också att 0-0 passade honom rätt bra. Som gammal elitmålvakt ser han nog heller spektakulära räddningar än mål. I alla fall när släkten står där bak.
Fast jag hade förstås gärna sett att Mathias Ranegie via åtminstone ett av sina fyra frilägen hade gjort Erik ledsen. Minst 1-0 hade gjort den här veckans start så mycket bättre och roligare. Trots allt.
***
Ännu mer slutligen: Mathias Ranegie och Daniel Larsson kommer att bli ett grymt anfallspar.
***
Allra mest slutligen: Börja spela med de vita tröjorna utanför Malmö även i Allsvenskan! Även om jag inte är särskilt skrockfull tycker jag att allt är värt att ändra på för att bryta den hemska bortatrenden.