Måndag morgon: Vinterstudie
"Jag blundar, stampar och huttrar. Jag tänker att detta är trots allt världsklass, detta är en av världens främsta ligor. En motsvarighet till La Liga eller Premier League."
Ståplats. Träläktare. Elljus.
Så långt känns allt bekant. På parkeringen visade bilens termometer nio minusgrader. Kallt som fasen alltså, även det fullt jämförbart med tvågradig blåst kring Heleneholmsverket.
De få kioskerna på arenan serverar korv, kaffe och värmande glögg. Sortimentet är inte digert, men servicen fungerar. Kön krymper ständigt, och personalen består uppenbarligen av samarbetande familjemedlemmar. När jag tar emot min rykande mugg av en tolvåring i klubbdress känns det som ett pittoreskt julkort från föreningssverige.
Bandy. I min stad är det vad som gäller, jämte speedway. Jag har varit här flera gånger sedan jag flyttade hit. Ändå känns varje besök som första gången.
Det stämmer att det låter fopp-fopp-fopp om bandypublikens applåder. De berömda portföljerna verkar däremot ha passerat sin storhetstid. Jag noterar åtskilliga pluntor och ståltermosar som skickas runt och bjuds ur, men ingen säkerhetsvakt som ingriper. Knutna halsdukar finns det gott om, men inga bengaler.
Matchen har jag svårt att få grepp om. Det går lika fort som i hockey, lika fysiskt som basket och lagen ställer upp som i fotboll. Anfallen börjar från eget mål, precis som man är van vid, men framme vid den sista tredjedelen så vänds allt ut och in. Då kommer det jag normalt kallar försvararen, sistemannen eller mittbacken med fart för att gå på avslut. Det är som att playmakern är en kombination av libero och targetplayer. Märkligt.
Att spelarna rör sig på ett annat sätt än förväntat är en sak. Att bollen inte syns är en annan. Men, det ska erkännas att det är uppfriskande med att varenda hörna resulterar i mål. Att linjemännen (?) törs ge direkt svar på tal när långsidepubliken luftar sin inte alltför konstruktiva kritik skänker också glädje.
I pausen raljerar mina läktargrannar över vilken bedrövlig tillställning det är. Tydligen händer det ingenting på plan. Då visar ändå resultattavlan 4-4.
Jag blundar, stampar och huttrar. Jag tänker att detta är trots allt världsklass, detta är en av världens främsta ligor. En motsvarighet till La Liga eller Premier League. IFK Motala är visserligen inget topplag, men borde ändå vara fullt jämförbara med… Sunderland? Eller möjligen Osasuna.
Det går inte. Jag lyckas inte lura mig. Jag köper en ny tröstglögg och börjar räkna dagar och veckor. Snart är det jul. Sedan mellandagar, nyår och sportlov. Snön smälter, tjälen släpper. Semlor, melodifestivalsmaran och Alla hjärtans dag ska klaras av. Floridaläger, träningsmatcher och… Sedan är det gång igen.
Framåt Malmö!
