Måndag morgonstund har guld i mun
Dagens Eko förkunnar att Malmö FF är svenska mästare. Då måste det vara sant, jag drömmer inte!
09:30 Vaknar upp i föräldrahemmet efter en god natts sömn utan mardrömmar om Freddy Krueger i Mjällby-tröja. Borde vara stirrig, men känner mig både lugn och positiv. Det är dags. Dagen D. D som i Det stora avgörandet.
09:55 Frukost. Allt är fortfarande under kontroll. Gröten slinker ner och kaffekoppen sitter stadigt i handen.
10:30 Svärfar från Åtvidaberg ringer. Vi önskar varandra lycka till i respektive dramer. Nu händer det något i magtrakten. En litet sting av oro påkallar min uppmärksamhet.
11:10 Ännu ett samtal, denna gång från en Malmövän och tillika Motalabo. Han kollar läget och undrar om jag har biljett. Vi diskuterar vad som är värst, att möta Mjällby eller att sakna Pekalski? När samtalet avslutats har nervositeten tagit överhanden. Hur fasen ska det här gå? Om de inte klarar det, vad finns det då för morgondag? Vem ska jag då kunna prata med? Finns det någon mening med livet?
12:15 Det står nu klart för mig vilket högt spel jag spelar. Sambon har redan morrat med rätta om hur kul det ska bli att vänta på mig halva eftermiddagen för att sedan tillbringa fem mörka timmar i en bil upp till Motala. Innerst inne vet jag att det är OK med henne, att detta är viktigt för mig och jag har ju faktiskt lovat att köra hela vägen. Samtidigt, hur smart och vuxen kommer jag känna mig efter en förlust när vi passerar Mölletofta? Hur härligt är det med fotboll, känslor och engagemang förbi ett frostigt Vaggeryd? Är ett stort silver till någon hjälp när ögonlocken börjar kännas tunga vid Ödeshög? Herregud, det här kan bli den längsta dagen i mitt liv.
13:30 Brorsan anländer med ett leende men framför allt med två matchbiljetter. Söndagsmiddag med den samlade familjen. Mamma har lagat till fläskfilé med rotfrukter och en smarrig sås. Synd att jag inte är hemma så ofta. Synd att vår tredje bror inte är i stan. Synd att jag just nu är på en annan planet. Jag äter, alltså finns jag. Men i övrigt är min kropp i upplösningstillstånd.
14:25 Brorsan och jag snor på oss varsin halsduk och beger oss. Vi konstaterar att vi faktiskt inte gått på en match tillsammans sedan guldet 1994. Visserligen gällde det då ett helt annat lag i en helt annan sport. Ett inte så relevant tecken kanske, men ändå. Ett tecken.
14:35 Uppvärmning, pep-talk och gruppkram hos rumskamrat Österlind. När värden frågar mig om jag är nervös ljuger jag. När värden delger mig sitt förhandstips (7-0 till MFF, Ulrich gör sex och Asper ett självmål) ler jag.
15:15 Promenad till Stadion och insläppet till sektion A. Massor av folk, mängder av poliser men inga oroligheter. Köerna ringlar långa och jag förbannar mig själv för att jag aldrig någonsin varit först på plats, aldrig någonsin.
16:00 Vi är inne!
16: 20 Jag vet inte om det är meningen att den omslutande banderollen ska vecklas ut så pass tidigt men jag ryser. För ett litet ögonblick tar fjärilarna i magen fikapaus och jag känner stolthet och tacksamhet över att vara på plats.
16:30-18:30 Här är det lite… svart. Jag ber om att få återkomma.
18:40 Vi säger samma sak till varandra. Det kändes så… lugnt. Det blev aldrig någon urladdning? Dramatik? Dödsångest? Vi kommer fram till att vi befinner oss i chock.
19:05 Hemma hos föräldrarna igen. Slevar i mig av middagsresterna och det smakar förstås fantastiskt.
19:15 Avfärd mot Motala, staden vid vattnet.
19:40 Blir strax efter Löddeköpinge omkörd av en vit Nissan Micra med inte mindre än fem MFF-flaggor utstuckna genom rutorna. I min iver att använda signalhornet i uppmuntrande syfte lyckas jag istället slå till vindrutetorkarna på högsta hastighet. Jaja, de förstår säkert vad jag menar.
20:04 Jag höjer volymen på bilstereon när Dagens Eko förkunnar att Malmö FF är svenska mästare. Då måste det vara sant, jag drömmer inte!
20:10 Närmar mig det som kallas Sundets pärla och tvekar lite inför hur jag ska bete mig. Ska jag tuta retsamt? Ska jag ta av och göra ett par ärevarv i centrum? Stanna och urinera? Inget av det. Jag gör det som vi alla gjort i år. Jag kör på mot målet och lämnar Helsingborg bakom mig.
20:42 Kaffe vid Skånes Fagerhult. En storväxt man som känns som en Hipp Hipp-karaktär ropar skrattande Iff-Iff efter mig och min halsduk. Jag vet inte om han är glad för min skull eller han bara är nöjd med sin slutsatsförmåga. Jag har inget bättre svar på tal än att be honom köra försiktigt. Han skrattar åt det också.
21:03 Ekot meddelar att Malmö FF idag har erövrat sitt sextonde SM-guld.
21:35 Någon kilometer efter Ljungby slår det mig att jag slog ju tidigare i år vad om att cykla Vätternrundan ifall Malmö skulle ta hem rubbet. Undrar vad en cykel kostar?
21:50 Mottager ett SMS från svärfar: GRATTIS TILL SM-GULDET. SOM ÅFF:ARE ÄR DET BARA SKIT.
22:04 Ekot meddelar att Malmö FF idag vann fotbollsallsvenskan.
22:10 Segermiddag på välkänd hamburgerkedja utanför Värnamo. Passar på att ändra min status på Facebook till: First we take SM-guld, then we take E4an.
22:35 Radion spelar Alice Babs som framför den gammelgamla slagdängan ”Käre John”. Det borde finnas något roligt att säga om det men jag kommer dessvärre inte på något.
23.03 Sveriges Radio konstaterar att Allsvenskan är avgjord och Malmö FF står som slutsegrare.
23:30 Sambon har somnat. Jag sjunger sången om Malmös olika guld för att hålla mig vaken. Alla sexton verserna. Om och om igen…
00:05 Ekot gör ingen besviken ikväll. Ännu en gång får jag höra Ralf kora Larsson, Aubynn och Hamad till matchvinnare och att Mjällby ska tacka Asper för att siffrorna inte blev större.
00:30 Framme! Hemma! Termometern visar -5 och brevlådan har frusit fast. I övrigt är allt sig likt. Konstigt. Som om inget hade hänt.
00:40 Tömmer bilen, väcker sambon och slänger av mig skor och jacka. Halsduken behåller jag på.
00:45 Häller upp en whisky. Tar ett djupt andetag och ger mig på ett tappert men dödfött försök till att skriva en vettig krönika om vad jag idag varit med om.
Framåt Malmö
Heja di blåe
I med och motgång tillsammans
… och sen är SM-guldet vårt.
