Markus Halsti: "Jag blir nog aldrig en Ricardinho"
I ett långt samtal med Himmelriket berättar Malmö FF:s finländska försvarare om känslorna efter matchen mot Rangers. Också hur han ser på den närmaste framtiden och varför han gillar att spela ytterback.
Hej Markus, hur mår du?
– Bra, lite trött som man alltid är andra dagen efter en match. Annars är det bara fint.
Livet som fotbollspelare är rätt trevligt för tillfället tänker jag?
– Klart det är så. När det är många matcher som gäller mycket är det hur roligt som helst. Framför allt roligare än att träna två pass per dag…
Beskriv känslorna efter matchen mot Rangers.
– Det var hyfsat lugnt faktiskt, eftersom vi vet att det är långt kvar innan vi är vidare. Men naturligtvis var vi väldigt glada, samtidigt som vi var rätt trötta. Om jag talar för mig själv så kände jag mig mentalt sliten, det hade varit sånt fokus under 90 minuter. Det gällde att hela matchen vara på tårna, för man ville ju inte ge motståndarna chanser att göra mål. Så det var rätt lugnt efteråt, och det var inget vilt firande i omklädningsrummet.
Det måste ha varit en fantastisk match att spela, och dessutom vinna. Hur upplevde du stämningen på Ibrox?
– Jag trodde att det skulle vara värre och högre från hemmalagets supportrar. Inför matchen hörde vi bara MFF-klacken sjunga, jag vet inte vad det var för något, det gick inte riktigt att höra, men det var MFF någonting; och Rangers hemmapublik var ganska tyst. I och för sig hördes de mest precis när vi började spela, men sen när vi gjorde mål var det ganska lugnt. Hemmapubliken var väldigt tyst, medan vår klack hördes jättebra.
Hemmapubliken kommer nog inte att vara tyst på onsdag i returmötet.
– Nej, det tror jag inte. Jag hoppas på ett fullsatt Stadion, och att det kommer att bli jävligt bra stämning.
Efter matchen i Torshavn satt du med de andra spelarna på en stenmur och väntade på spelarbussen. Några småkillar var framme hos dig och frågade efter dina skor när du och jag småpratade med varandra. Det var en väldigt familjär stämning, nästan som efter en träningsmatch på våren. I Glasgow var det annorlunda med riktig presskonferens och mixad zon och hemligt MFF-hotell. Det känns som två helt skilda världar.
– Det var lite annorlunda kan man nog säga. Allt var så mycket större i Skottland. Glasgow är ju en riktig fotbollsstad, och det är ingen tvekan om var fotbollen betyder mest. De bryr sig lite mer i Glasgow än i Torshavn om man säger så. Till exempel, när vi kom tillbaka till hotellet efter matchen var där en kille som visade sig vara Celticsupporter, och du kan ju förstå hur glad han var. Där var tre andra killar som hälsade på oss och gratulerade oss till ett bra jobb. De skrattade och menade på att ”ni körde över dem” och sådär. De var tokigt glada.
Hur hade de hittat till ert hotell?
– Nej nej, de var där när vi kom. Av en ren slump skulle jag tro. De såg vår buss och på den står det ”Malmö Player´s Bus”, så de råkade bara vara där när vi kom. Som sagt är det en helt annan värld i Glasgow än i Torshavn, också om man jämför med Skandinavien. Jag tror inte man riktigt fattar hur stor fotbollen är där.
Fick killarna i Torshavn dina skor förresten?
– Hm, jo de fick mina skor. Säg ingenting till Puma är du snäll (skratt). Det var synd att jag bara hade ett par för de var rätt många barn runt mig. Men killen som fick mitt par blev glad som fan.
Sen åkte ni hem därifrån och du gjorde mål mot Helsingborg några dagar senare.
– Ha ha, det händer inte ofta.
Du gjorde väl ett förra året också?
– Ja, mot Kalmar. Ett mål per år verkar det vara för min del. Men jag hoppas att det kommer mer, för det är så väldigt roligt. Det är som en bonus till en försvarare när vi får bli målskyttar, framför allt som det nu var mot Helsingborg. Jag kände att de hade ett övertag, både i spelet och i målprotokollet, så det var viktigt att vi fick 1-1 där.
Fast för att vara en så ovan målskytt tycker jag att du firade väldigt sansat efteråt. Blev du så förvånad att du glömde bort att fira ordentligt?
– Ja, det var lite så. Jag hade tänkt innan matchen att om jag mot förmodan skulle göra mål, så hade jag bestämt att jag skulle fira ganska lugnt, med tanke på vad som hade hänt i Norge dagen innan. Men jag måste erkänna att jag blev väldigt glad, samtidigt minns jag att jag tänkte ”va, vad hände, gjorde jag mål?”. Sen var det någon som hängde över mig och skrek ”mål, mål, mål” i örat på mig. Jag blev nog rätt överraskad får jag säga. Det händer ju som sagt inte så ofta. Jag måste öva på det. Nästa träning kanske ni ser när jag stannar en halvtimme extra och gör något ni inte förstår vad det är, men då är det att jag tränar på att göra mål.
Ha ha, jag ska hålla ögonen öppna framöver. På lördag är det Djurgården, som inte får glömmas bort i matchandet mot Glasgow Rangers. De har två finska mittbackar (Jani Lyyski och Joona Toivio). Känner du dem bra?
– Ja, rätt så bra.
Då har du tips till Daniel Larsson med flera hur man överlistar dem?
– De, och hela Djurgården, har spelat bra nu ett tag, men jag tycker att om vi får till ett sånt passningsspel och tempo som vi hade senast mot Glasgow så kommer Daniel, och Wilton, Agon eller Dardan, vem som nu spelar ihop med Larsson, få lägen. Och då måste de göra mål. Daniel visade ju senast att om han får ett bra läge så blir det mål.
Har ni hunnit prata något alls om lördagens match än?
– Nej, inte ännu. Vi som spelade i tisdags fick ledigt i dag, så det blir först i morgon vi gör det. Men det är på Djurgården vi har fokus redan i dag. Först efter den går vi vidare. Matchen nästa onsdag har vi inte alls snackat om.
Med det här hårda matchandet, är det inte svårt att ladda om?
– Det tycker jag inte. Förvisso är det lättare att ladda till inför stormatcher som den mot Glasgow, men för fortsättningen av Allsvenskan är Djurgården en riktigt viktig match. Och när det dessutom är en hemmamatch med mycket publik på läktarna är det inte svårt alls att tända till. Jag tänker också att det är viktigt med ett bra resultat på lördag att ha med oss i ryggen till onsdagens match, att vi har en bra känsla helt enkelt.
Egentligen är du mittback. Hur tycker du att det går för dig som ytterback?
– I början gick det tungt, framför allt i midsommarveckan när vi hade tre matcher på sex dagar. Där måste jag säga att det var tufft. Det är ändå en skillnad att spela på de olika positionerna, framför allt att man som ytter har längre löpningar. Men jag känner att jag nu har lite bättre koll på vad jag ska göra. Jag har spelat en 5-6 matcher, och det har gått hyfsat bra.
Det går bättre för varje match?
– Ja, men så är det – man behöver lite tid att vänja sig.
Mot Rangers senast gick det väl bättre än hyfsat, eller hur?
– Jo, det gick bra. Precis som för alla i laget. Nu måste vi hålla samma nivå i de nästkommande matcherna.
Som ytterback är det tänkt att du ska följa med upp i anfallen också, vilket innebär att du får springa mer än som mittback. Är det jobbigt eller bara roligt att få se motståndarnas försvarsområde lite oftare?
– Det är roligt så länge som jag orkar (skratt). Jag gillar att följa med upp, så det passar mig rätt bra detta. Målet mot HIF kom också till på det viset, att jag hade följt med upp i anfallet. Fast det är inte bara jag som tycker att det är kul, alla i laget vill upp och göra mål. Vi vill spela anfallsfotboll och gå framåt. I början var detta ett problem för mig, för som mittback tänker jag att jag ska vara defensiv. På sistone har jag börjat tänka allt mer som en offensiv ytterback, att kanske ska jag ta mig lite högre upp i banan. Och fördelen som ytterback är att man får ha boll lite mer, att man ska ta med den uppåt. Just den biten gillar jag. Men man kan nog lugnt konstatera att jag aldrig kommer att bli en Ricardinho-ytterback…
Inte?
– Nej, då borde jag nog ha börjat spela ytterback lite tidigare, och kommit från ett annat land. Jag kan ju i och för sig ge mig på att göra en del av det han kan, men då kommer det först och främst inte att bli så bra för laget. Och sen kommer tränaren be mig att aldrig göra om det (skratt).