Matchrapport MFF - AIK: Det värsta tänkbara resultatet
Stämningen var tillbaka. Självförtroendet lika så. Spelet såg bra ut till och från. Det var match, nästan lite derbykänsla. Vädret på topp och ingen himmel så blå som min. Men ibland får man inte den produkt man vill även om man har många av de bästa faktorerna. Vi hjälpte er inte, vi gjorde bara vårt jobb…
Snackisen inför matchen irriterade mig något enormt. ”Vinner Malmö ger de guldet till Helsingborg.” Jag tror inte tv-kommentatorerna förstår hur mycket ångest ett sådant utlåtande framkallar hos en MFF:are.
Men det fanns bara en väsentlig sak att göra för det himmelsblå kollektivet idag. De skulle kriga. För sin stad, inte för någon annans, och för sin tabellplacering. Inte för någon annans. Och eftersom det inte finns något som heter ”att lägga sig” i varken Rikard Norlings vokabulär eller i någon av spelarnas, så bjöd pågarna upp till en ordentligt långdragen fight hemma på Stadion. En fight där båda lagen ville komma ut från borgen med tre pinnar i famnen. Men nu i efterhand vet vi… Ingen lyckades.
Första halvlek.
Malmö ställde upp med en ganska väntad startelva. Dahlin med sin försvarssköld bestående av Dansken, Kungen, Kaptenen och Lill-brassen. Framför dessa radade namn som Dumaz, Pekalski, Skalle-Per (även kallad Jeff) och Hamad upp. Och längst fram i leden fanns Herr Ranégie och Turbo- Larsson.
Den första halvlekens inledande tio minuter består för Malmös del av slarviga mottagningar samt passningar och en lite väl yr defensiv, som gärna ger nerverna en extra omgång innan situationerna räddas.
Ett exempel är när AIK skaffar ett tidigt läge efter ett försök till mottagning av Ivo på mittplan som misslyckas. Det bidrar till en rörig vistelse i straffområdet där Jeff blir räddaren genom att sätta en stadig fot bakom bollen som praktiskt nog beger sig bort till ”rätt” sida av planen.
Redan där urskiljer sig även matchens två innermittfältskaraktärer, där Jeff ovanligt nog är den som överglänser Ivo även resten av matchen.
Malmö befinner sig ofta med mycket spelare på liten yta under stora delar av första halvlek vilket visserligen bidrar till ett stort bollinnehav men även till att de har svårt att få upp bolltempot och hitta ytor vilket i sin tur minimerar spelalternativen för att skapa lägen. Men ibland lyckas pågarna även konstruera genialiska anfall där endast marginalerna är avgörande till att utdelningen uteblir.
I samband med att klacken drar igång en enormt mäktig växelsång tolv minuter in i matchen så följer Larsson order och rusar framåt (för) Malmö. Dock vinkas det offside och målchansen absorberas.
Efter en misslyckad frispark för AIK inleder DA en otroligt effektiv kontring där han maskar igenom en passning till Ranégie som i sin tur kan lägga fram bollen till en Ricardinho med enormt hög ax. Men även denna gång hindras anfallet till ett avslut mot mål.
Några minuter senare är matchens säkerhet själv, Jeff, i farten igen då han serverar Ricardinho långt upp på vänster långsida, där Ricardinho kan lägga in bollen till Ranégie med vilkten på fel fot som därför inte lyckas skapa något farligt läge av situationen.
Med knappa halvtimmen av halvleken spelad är det återigen Jeff som slår bollen till Ranégie som strax utanför boxen som vanligt vinner sin nickduell och skickar in bollen till Hamad i boxen. Hamad satsar på volley men Turina i AIK-målet räddar utan några större problem vilket ger AIK chansen att kontra.
Många anfall liknande dessa ligger på rulle för Malmös del resterande del av halvleken, där Ranégie ofta är en av huvudpersonerna och speciellt hans pannben är vad som hamnar i rampljuset.
AIK kommer visserligen med sina anfall till och från de med, men inget som får MFF att backa något nämnvärt.
Halvlekens bästa läge kommer i 41:a minuten när Larsson tar en djupledslöpning och kommer utan större problem in i boxen med Turina som enda hindret framför sig. Men DL glömmer att lyfta blicken och siktar i papperskorgen och får endast en hörna i utdelning.
Första halvlek slutar mållös, trots matchens enorma vikt och de båda lagens taggade spelare… Men det öppnade givetvis upp för en ännu mer intressant och spännande och till stor del allsvenskt avgörande andra halvlek.
Andra halvlek.
Halvleken inleds med en härligt gungande fotboll med Hawaii-stämpel som fick en att hålla andan både för mål framåt och bakåt. Kontringarna korsade planen, hit och dit, fram och tillbaka.
För att se till Malmös stormningar så skapar Durmaz ett tidigt läge och Ranégie ett senare. Hamad utmärker sig genom att visa prov på lite Ibrox-kvalitéer som ytterback och Dahlin får visa upp sig med mer och mindre svåra räddningar.
Även Ulrich får vädra sina kvalitéer på den offensiva planhalvan då han dribblar in i straffområdet och avlossar ett skott med aningen för mycket kraft måttat, tyvärr.
I minut 62 kommer Wilton in istället för en ovanligt blek Ivo. Fullt logiskt byte om ni frågar mig.
Kontringsspelet som ständigt pågick under inledningen av andra halvlek mynnar ut i ett mer lågintensivt spel under en ganska lång period och övertaget växlar från lag till lag, även om det inte är något av lagen som övertygar.
70 minuter in i matchen hoppar Agon Mehmeti in och Larsson, som hållit ett högt tempo hela tiden, får gå av planen.
Sista kvarten börjar ta form och några tankar surrar till det i mitt huvud när det tycks vägra öppna sig framåt för något av lagen. Oavgjort var det absolut sämsta resultatet man kunde tänka sig. En seger skulle gynna oss mest, givetvis. Tre poäng är alltid vad vi satsar på. Men samtidigt skulle en förlust dämpa journalisternas guldrubriker och förlänga kampen om guldet.
Men en oavgjord skulle dels bara innebära en poäng, men även att vi är de som hjälper ”fel stad” säkra guldet.
I 83:e minuten får Dardan ta plats på planen och Durmaz vika av.
83:e minuten är dock även den minut då situationen som får Malmö att tappa fotfästet uppstår. Pavey avlossar ett sinneshårt skott som Dahlin touchar ut till en hörna. Hörnan slås mot den bortre stolpen och bollen blir därefter hängande i luften länge men trillar till sist in i målburen tillsammans med Dahlin.
MFF ger därmed tillbaka guldglansen till råttornas ögon.
Men samtidigt tycks enorm revanschlusta och några riktiga krigare väckas i det himmelsblå kollektivet. Både Agon och Ranégie skapar varsin chans innan Ranégie (igen) helt plötsligt befinner sig inne i boxen under tilläggsminuterna, utan gräs under fötterna och släcker AIKs gulddrömmar med en ordentlig stänkare till nick som blir kvitteringen.
Detta följs upp av en mycket märklig situation. Turina ser att Pontus Jansson tänker ta bollen och springa ut med den för att få igång spelet snabbt. Turina får då för sig att starta en brottningsmatch för att förhindra detta. Anledningen förstår jag inte, då det borde vara minst lika viktigt för AIK att få tid till att ta ledningen. Men tydligen brottas han hellre än spelar fotboll och det blir ordentligt irriterat. Resulterar i tre gula kort till Ponne, Turina och även Jeff.
Hamad får sista ordet i matchen med ett ypperligt läge inne i boxen, men får dålig träff och bollen går strax utanför.
1-1 it is…
- - -
Oavgjort. Det värsta resultatet som denna match kunde sluta med. Absolut värsta.
- - -
Men för att luska fram det positiva ur denna tillställning:
Det känns som en viss supportergrupp fått sin betydelse för den Malmöitiska läktarkulturen bekräftad. Skönt att volymknappen på Norra läktaren är åter funnen!
Skyller även på ljudvolymen för att Agon fick ett gult kort, men det är en värdslig sak, för att säga som Karlsson på taket.
- - -
Ranégie fick även bevisa att det inte var någon engångsföreteelse att han gör mål i Malmötröjan. Tack!
- - -
Undrar för övrigt om detta känns som en dubbel förlust för Rikard Norling, månne?
- - -
Skönt att slippa vakna med ett ryck med en AIK-nalle bredvid ansiktet och ett AIK-fan till bror i ett försök till att få en historisk bild imorgon bitti. Detta var precis vad som hände morgonen efter förlusten på Råsunda tidigare i år…
