Nu förstår jag vad det är vi har ställt till med
Förstår man vad det betyder att vinna ett SM-guld när man är elva år? Förstår man det ens när man är sjutton? I söndags var det nästan så att jag tvekade, men nu har jag äntligen insett vad det egentligen är vi har ställt till med. Vi är mästarna från Malmö. Och visst är det lycka jag känner?
Elva år. I vilken fas av livet befinner man sig då? Man tillbringar förmodligen sina vardagar i skolan, tillsammans med sina kamrater, i trakten kring femte klass. Man befinner sig någonstans på sluttampen av den lekfulla skolan, som i mångt och mycket är en acklimatiseringsfas, med mer lek och bekvämlighet än det där viktiga, som kommer i stora lass senare. På fritiden är man väl fortfarande ute och härjar, kanske med bollen nära fötterna? Kanske är man förälskad i fotbollen och kanske redan då bunden till en fotbollsklubb?
När jag var elva år vann Malmö FF sitt femtonde SM-guld. Året var 2004 och jag fanns på plats på Stadion i mina föräldras sällskap. Det var förresten mina föräldrar som lärde mig att vara himmelsblå, med en uppväxt vars öppnande av dörrar ledde direkt till en välkomnande MFF-familj. Jag minns den där dagen 2004 som ett pussel, med pusselbitar tagna från alla möjliga ställen. Mitt egna minne, bilder från olika källor, historier som berättats och klipp från matchen bildar tillsammans en bild av hur det var den där dagen för sex år sedan. Men jag kommer allvarligt inte ihåg om jag förstod vad det var som hände. Förstår man det när man är elva år? Förstår man vad det betyder att vara bäst i Sverige, vinna SM-guld och vara mästare?
Med sjutton långa år, vårar, somrar och höstar på nacken skulle jag säga att jag börjar komma till åren. Det brukar jag i alla fall tycka är roligt att säga när ännu yngre förmågor än jag själv når seniortruppen i det lokala fotbollslaget där jag spelar. Med sjutton år på kontot har man faktiskt hunnit uppleva en del, bland annat som supporter till Malmö FF. Sjutton år ung (nåja, snart gammal) innebär en lista full med meriter - med sorger, med besvikelser och med stunder av passionerad glädje. I söndags nådde jag den högsta toppen hittills i mitt sjuttonåriga supporterskap. I söndags bärgade Malmö FF återigen ett SM-guld och nu, ja nu, tror jag att jag förstår vad det innebär att vara bäst i Sverige, vinna SM-guld och vara mästare.
Med en nyligen dokumenterad dos av körtelfeber i kroppen fanns vissa förhinder inför söndagens uppladdning och efterspel, som förhoppningsvis skulle bestå av firande. En kropp fylld av känslor och adrenalin hade dock inga problem att mota undan både feber och värk redan från det att avfärden mot Malmö inleddes hemifrån. Den spända känslan inombords fanns där och jag var på plats på ståplatsläktaren långt över timmen innan matchstart.
60 minuter plågsam väntan. Av nervositet. Av rädsla. Av ett stilla, lite oroväckande, lugn någonstans där djupt inom mig. Eldande växelsång, som gav upphov till heltäckande gåshud. Och ännu ett bedårande vackert tifo. Jag var redo. Vi var redo. Hela Malmö var redo.
När minuterna upp till 90 blev allt färre fick man plötsligt mer och mer svängrum på ståplatsläktaren. Trångt blev det istället ett etage ner, på planen. "Mästarna från Malmö, här är vi" ljöd från våra strupar. Jag kramade någon liten kille. Någon äldre man. En tjock herre. Och även ett gäng med pågar i min egen ålder. Jag dansade (eller hur du nu bäst beskriver taktfasta rörelser till tonerna av supportersång), jag sjöng och jag kände mig mer kry än någonsin tidigare på mitt körtelfeber-lov. Jag har svårt för ordet lycka, det har sina brister. Men visst, där, då, här, nu - visst är det att vara lycklig?
Slutsignalen gick. Allt blev kaos. Jag hade ingen plan, jag bara sprang. Daniel Andersson strök förbi, men jag nådde inte fram till honom. Han såg lycklig ut. Jag stod där tillsammans med tusentals andra och bara skrek. Någon nisse förkunnade att vi var mästare. Vi skrek lite till. Sen sjöng vi om gulden vi bärgat, ett efter ett. Sexton SM-guld, ja det har vi.
Allt gick så fort. Det gick så fort att jag, när jag kom hem och la mig ner för att landa, undrade om jag egentligen förstod vad som hade hänt. Det gick så långt att jag började tvivla på att sjutton år är ålder nog för att förstå vad det innebär att vara bäst i Sverige. Jag tvekade för en stund om jag visste vad det var jag sjöng när jag lät världen omkring mig veta att jag minsann var en mästare från Malmö. Någonstans inom mig vet jag att jag som elva-åring inte förstod vad guldet innebar för alla, då tyckte jag snarare att höjdpunkten var att tuta och väcka HIF-bekanta när mörkret lagt sig och vi kommit hem efter hemfärden från Malmö. Men nu, sex år senare och äldre, måtte det väl ändå vara annorlunda? Då borde jag väl känna någon förtvivlat passionerad kärleksfull glädje - och inte den lättnad, som nu låg som ett lugn inom mig.
På Stortorget igår, när våra hjältar hyllades, insåg jag äntligen vad det var som hände i söndags. Den där påtagliga känslan av passionerad glädje blandades med lättnaden inombords och jag tycker plötsligt inte att ordet lycka är något märkvärdigt alls. Det är ju inte svårare än så här. När jag kom hem pratade jag med min mamma och insåg när proppen gick ur. "Det känns som att jag förstår vad det egentligen är vi har ställt till med", sa jag och log. När man är sjutton år behöver man tydligen få se ett guldutsmyckat lag, ett fullproppat himmelsblått torg och en robotdansande duo i form av Danne och Yago för att inse vad det är som skett. Vi har ju tagit guld. Vi är ju mästarna från Malmö. 16 SM-guld, ja det har vi.