Örebro SK - Malmö FF 1-2: Äntligen är det slut
Det är roligt hur saker aldrig blir som man tänkt sig. Inför den här säsongen föreställde jag mig att vi skulle spela om guldet på Behrns Arena mot ett guldutmanande Örebro. Istället var det två lag utan något riktigt att spela för som möttes inför drygt 5000 personer. Det avspeglades också i hur matchen gestaltade sig. Det var väldigt lågt tempo, många indivudella prestationer och stundtals väldigt slarvigt. I och för låter det som alla våra matcher den här säsongen...
Med Johan Dahlin och Dusan Melicharek skadade (tack SVFF!) fick Dejan Garaca vakta målburen. Garaca vars kontrakt inte kommer att förlängas efter säsongen fick en unik chans att visa upp sig själv och presentera sina bästa sidor för klubbar på jakt efter billiga målvakter. Det började väl inte riktigt så bra. En utspark rakt på Örebros ettriga anfallare Riski var nära att leda till ett baklängesmål. Dejan jobbade sig tillbaka med ett par bra räddningar innan han han hade svårt att greppa bollen vid några inlägg. Man kan inte säga att Dejan var stabil och tyvärr var det ett osäkert ingripande från hans sida som ledde till att Örebro tog ledningen nästan direkt efter halvtidspausen. Dejan lyckades inte hålla kvar ett inlägg från matchens bästa Valdet Rama som slogs via marken utan tappade ut den rakt ut i straffområdet där Paulinho enkelt kunde lägga in bollen.
I övrigt gick det mesta i snigelfart. Spelarna ser trötta och osäkra ut. Det blir antingen för många tillslag och gåfotboll eller för duttigt utan någon plan i spelet. Ingen verkar vilja ta ansvar och gå framåt.
Ingen förutom Pontus Jansson.
Pontus må ha problem med positionsspelet i försvaret, speciellt när han inte spelar med Daniel Andersson, men det finns något härligt kompromisslöst med hans spel. Han utstrålar vilja och glöd när han ska göra något så enkelt som att dricka vatten. Han tar tag i vattenflaskan och dricker skiten ur vattnet, vilket inte alltid kan sägas om övriga spelare. Pontus är inte den som backar för en glidtackling i eget straffområde och han är en sådan som alltid blir bättre ju svårare situationer han ställs inför. Därför var det fullkomligen logiskt att det var Pontus som kvitterade till 1-1 med mindre än en minut kvar av matchen.
Då hade Malmö spelat med en man mer ett tag och Pontus hade flyttats upp till anfallet för att bidra med tyngd och längd. Daniel Larsson och Wilton Figueiredo övertygade inte särskilt mycket som anfallspar även om Wilton individuellt var ganska duktig. Daniel Larsson fortsätter att ha problem med sina avslut och behöver verkligen lite vila och omstart. Därför var det självklart bra att det var just Daniel som i 93:e minuter äntligen fick göra mål och skjuta hem segern till Malmö.
En minut efter det blåste domaren av matchen och den allsvenska säsongen 2011. Likt den sköna känslan man får av att precis slutat slutat desinfektera ett svidande blodigt sår är nu säsongen över och vi kan gotta oss med lite fortsatt spel i Europa och vila. Nu ska såret läka över vintern så att vi nästa år kan köra ner guldet 60 kilometer till där det hör hemma.
*****
Ni som kastade bangers efter matchen; hur känns det att vara intellektuellt underlägsna varelser?
*****
Saker att se fram emot den här hösten: Fortsatt spel i Europa, Camp Fritzl, Silly Season och långa diskussioner på forumet om bengalers vara eller icke vara.
