Osäkerheten kan bli vårt fall
Att vi har ett snabbt passningsspel med låg felprocent är den enskilt viktigaste variabeln för att MFF ska vinna matcher. Det är grundstenen i vår spelideologi. Det är vår Bibel, vår hjärna.
Ett fotbollslag är betydligt mer komplext än en samling fotbollspelare och en tränare. Ett lag kan ha världens bästa fystränare, världens bästa fotbollspelare, världens bästa tränare och världens bästa publik och ändå inte vinna om det finns något i kedjan som inte starkt nog. MFF årgång 2010 var en perfekt kedja där alla delar av klubben uppnådde hög standard.
MFF årgång 2011 består kanske av ungefär samma spelare och tidigt på säsongen även av samma tränare, men det ser ändå inte alls likadant ut. En enkel och kanske delvis korrekt anledning är mättnad. Förra året handlade allting om guldet. I år handlade det inför säsongen lika mycket om guld som Champions League, kontrakt, tränarbyten och ekonomisk kris.
Sen finns det ju dock en annan sak som för många i publiken är ett mysterium; passningsspelet. Vi kan diskutera huruvida spelarna har färre alternativ att passa till i år eller om det är lägre kvalitet på spelarna på grund av skador. Men när Ricardinho står strax över mittlinjen med tre passningsalternativ och ändå behöver fyra tillslag på bollen innan han passar bollen; då handlar det inte om spelarens kvalitet eller medspelarnas aktioner. Det handlar om att veta vad man ska göra.
MFF år 2010 var en maskin och maskiner fungerar om alla delar i en maskin fullgör sitt syfte. Varje spelare visste vad de skulle göra när de fick bollen. Vi rullade bollen snabbt mellan lagdelarna, speciellt i offensiv zon. Det spelade ingen roll vilken situation vi ställdes inför, spelarna visste ändå precis var de hade varandra. Detta är resultatet av hårt jobb och mycket träning. Även en så pass temposvag och velig spelare som Wilton passade in i det systemet eftersom han hade alternativ runt sig som var så självklara. Att veta var man har sina medspelare och kunna spela ett snabbt passningsspel är resultatet av att ha sålt in en spelidé hos spelarna som de både klarar av och som de tränat rakt in i ryggmärgen.
I år har den säkerheten försvunnit. Vad det beror på kan man diskutera (tränarkaos, kontraktsförhandlingar, skador), men det är resultatet av det som är intressant. Att vi har ett snabbt passningsspel med låg felprocent är den enskilt viktigaste variabeln för att MFF ska vinna matcher. Det är grundstenen i vår spelideologi. Det är vår Bibel, vår hjärna. Det är vad gul färg är för Simpsons, vad svanktatueringar är för white trash-människor, vad metaforer är för Rikard Norling och vad böter är för SVFF:s ekonomi.
Vi har sett det om och om igen i år: En spelare tar emot bollen, har ett par passningsalternativ, duttar på bollen, duttar på bollen, duttar på bollen, duttar på bollen, passar till den spelare han tänkte på innan han duttade på bollen första gången. Dessa små tillslag på bollen är det som kännetecknar MFF årgång 2011. Det är osäkerheten och bristen på mod. Förra året var den första tanken det man utförde direkt. Det var inte alltid helt rätt eftersom vårt spel kunde vara lite omständigt, men att spela bollen snabbt i sidled eller till förutsägbara mottagare fyller också en funktion. Det gör att din motståndare rör på sig. Speciellt när vi möter lag som spelar med hög press. Ett enkelt men snabbt passningsspel tvingar motståndaren att hela tiden agera och till slut agerar de fel. De missar något i pressen och vi får ett läge att bryta mönstret. Däremot så kan man inte spela så som MFF gjort i år. Det vill säga ett förutsägbart och långsamt passningsspel. Det ger motståndaren mer tid att tänka och då gör man färre misstag. När motståndaren slutar gå bort sig i sina defensiva positioner blir vi desperata och slår en svår, omöjlig passning eller en långboll och då tappar vi oftast bollen.
Inför säsongen pratade tränare och spelare om hur vi skulle skruva upp tempot för att klara oss i Europa. Istället spelar vi långsammare, med fler tillslag och de senaste matcherna även lite mer desperat. Vi kan inte gå ut på Ibrox och spela med six-touch. Vi kommer bli uppätna, söndertuggade och det som händer efter att tarmsystemet bearbetat oss.
Det finns ingen enkel lösning heller. Vi kan hoppas att vårt försvar håller tätt och vi då kan ställa om mot ett oorganiserat Rangers genom ett rakt och långt spel. Eller så hoppas vi på att självförtroendet kommer tillbaka när spelare tillfrisknar.
Det spelar ingen roll vem vi värvar så länge det kollektiv som finns nu inte har självförtroende nog att spela det spel vi vill spela. Det är ingen tacksam miljö för en ny spelare att komma in i.
MFF årgång 2011 består kanske av ungefär samma spelare och tidigt på säsongen även av samma tränare, men det ser ändå inte alls likadant ut. En enkel och kanske delvis korrekt anledning är mättnad. Förra året handlade allting om guldet. I år handlade det inför säsongen lika mycket om guld som Champions League, kontrakt, tränarbyten och ekonomisk kris.
Sen finns det ju dock en annan sak som för många i publiken är ett mysterium; passningsspelet. Vi kan diskutera huruvida spelarna har färre alternativ att passa till i år eller om det är lägre kvalitet på spelarna på grund av skador. Men när Ricardinho står strax över mittlinjen med tre passningsalternativ och ändå behöver fyra tillslag på bollen innan han passar bollen; då handlar det inte om spelarens kvalitet eller medspelarnas aktioner. Det handlar om att veta vad man ska göra.
MFF år 2010 var en maskin och maskiner fungerar om alla delar i en maskin fullgör sitt syfte. Varje spelare visste vad de skulle göra när de fick bollen. Vi rullade bollen snabbt mellan lagdelarna, speciellt i offensiv zon. Det spelade ingen roll vilken situation vi ställdes inför, spelarna visste ändå precis var de hade varandra. Detta är resultatet av hårt jobb och mycket träning. Även en så pass temposvag och velig spelare som Wilton passade in i det systemet eftersom han hade alternativ runt sig som var så självklara. Att veta var man har sina medspelare och kunna spela ett snabbt passningsspel är resultatet av att ha sålt in en spelidé hos spelarna som de både klarar av och som de tränat rakt in i ryggmärgen.
I år har den säkerheten försvunnit. Vad det beror på kan man diskutera (tränarkaos, kontraktsförhandlingar, skador), men det är resultatet av det som är intressant. Att vi har ett snabbt passningsspel med låg felprocent är den enskilt viktigaste variabeln för att MFF ska vinna matcher. Det är grundstenen i vår spelideologi. Det är vår Bibel, vår hjärna. Det är vad gul färg är för Simpsons, vad svanktatueringar är för white trash-människor, vad metaforer är för Rikard Norling och vad böter är för SVFF:s ekonomi.
Vi har sett det om och om igen i år: En spelare tar emot bollen, har ett par passningsalternativ, duttar på bollen, duttar på bollen, duttar på bollen, duttar på bollen, passar till den spelare han tänkte på innan han duttade på bollen första gången. Dessa små tillslag på bollen är det som kännetecknar MFF årgång 2011. Det är osäkerheten och bristen på mod. Förra året var den första tanken det man utförde direkt. Det var inte alltid helt rätt eftersom vårt spel kunde vara lite omständigt, men att spela bollen snabbt i sidled eller till förutsägbara mottagare fyller också en funktion. Det gör att din motståndare rör på sig. Speciellt när vi möter lag som spelar med hög press. Ett enkelt men snabbt passningsspel tvingar motståndaren att hela tiden agera och till slut agerar de fel. De missar något i pressen och vi får ett läge att bryta mönstret. Däremot så kan man inte spela så som MFF gjort i år. Det vill säga ett förutsägbart och långsamt passningsspel. Det ger motståndaren mer tid att tänka och då gör man färre misstag. När motståndaren slutar gå bort sig i sina defensiva positioner blir vi desperata och slår en svår, omöjlig passning eller en långboll och då tappar vi oftast bollen.
Inför säsongen pratade tränare och spelare om hur vi skulle skruva upp tempot för att klara oss i Europa. Istället spelar vi långsammare, med fler tillslag och de senaste matcherna även lite mer desperat. Vi kan inte gå ut på Ibrox och spela med six-touch. Vi kommer bli uppätna, söndertuggade och det som händer efter att tarmsystemet bearbetat oss.
Det finns ingen enkel lösning heller. Vi kan hoppas att vårt försvar håller tätt och vi då kan ställa om mot ett oorganiserat Rangers genom ett rakt och långt spel. Eller så hoppas vi på att självförtroendet kommer tillbaka när spelare tillfrisknar.
Det spelar ingen roll vem vi värvar så länge det kollektiv som finns nu inte har självförtroende nog att spela det spel vi vill spela. Det är ingen tacksam miljö för en ny spelare att komma in i.
Kaveh Kohshahikaveh.h.k@gmail.com2011-07-26 07:00:00
