Rikard Norling: "Vi visste att vi hade en smörgås och vi åt upp den"
Himmelriket ringde upp Malmö FF:s Rikard Norling dagen efter 4-0 mot AIK. Föga förvånande var det en minst sagt nöjd tränare som bland annat berättar om betdelsen av sådana här föreställningar - på många plan.
Jag säger till Rikard att jag inte tänker ställa frågan ”hur känns det” eftersom jag mycket väl förstår att det måste vara helt underbart en dag som denna.
Fast innan jag hinner fortsätta meningen med det jag egentligen ville komma till, svarar han att det är fantastiskt sådana här dagar.
– Att man inte får sova så mycket efter en sådan här seger gör ingenting. Å andra sidan, när allt är frid och fröjd, så behöver inte spelarna mig dagen efter en match överhuvudtaget. Då kan jag, omedvetet kanske, tillåta mina tankar att fladdra på ett sätt som jag inte får göra om vi har förlorat.
Egentligen ringde jag Rikard mest för att bocka och buga för föreställningen. I bilen hem igår efter segern, den stora, gicks det igenom detaljer av Mikael, Anders och mig, vi skrattade, vi var överlyckliga, vi kände en rusig glädje, tacksamhet över att vi fått vara med om några magiska timmar. Då ville jag ringa Rikard och uttrycka vår denna tacksamhet, låta den få lämna bilen och rikta den mot någon som kan hållas anvarig för våra bubblande känslor.
Samtidigt insåg jag att det inte nog inte var någon vidare god idé. Det hade blivit något enormt ostrukturerat. Det hade inte blivit läsvärt alls.
Så jag säger det i dag strax efter lunch i stället: Jag vill bocka och buga och tacka för föreställningen. Han tackar.
– Första halvlek spelade vi bra fotboll, det kan ingen ta ifrån oss. Men det som främst känns fint.... eller det vet väl alla som följer laget, det finns väldigt mycket kvalitet och skicklighet här. Däremot att vi klarar av de här utmaningarna är något som stärker oss än mer i och med att vi inte har tagit de här trepoängarna efter ledigheter och uppstarter av olika slag. Det är något som jag tycker är det bästa av allting, att vi motsvarar förväntningar och levererar en produkt som...
När man talar med Rikard Norling får man vara beredd på tvära kast. Mitt i en mening kan han komma på något som är ännu intressantare att säga, för att sen återkomma till ursprungssentensen. Det är rätt hisnande, det är oerhört intressant.
Jag skulle aldrig för mitt liv få för mig att göra en intervju med honom utan att sätta på en diktafon; jag hade i så fall det närmaste fått hitta på svar från honom, eller åtminstone – jag hade inte gjort honom och hans svar rättvisa.
Vad var vi? Jo, han höll på att berätta om en produkt som levererades. Där, mitt i meningen, ställer han mig plötsligt en fråga. Han undrar om jag vet vem Alexandra Flodin är, vilket jag väl vet eftersom hon tidigare var fotograf på Himmelriket.
Rikard berättar att han efter matchen i går fick ett sms från henne.
– Hon skrev att hon hade haft med sig några brorsbarn eller kusiner, något sådant, på match för första gången, och efter att matchen var slut frågade barnet när nästa match är. Man ska inte underskatta betydelsen av sådant, att vi levererar någonting som gör att man vill komma tillbaka igen och igen. Det är inte bara det att det föds riktigt tajta supportrar, det drar även till sig dem som pendlar någonstans mellan ett årskort och till att gå och titta på sju, åtta, nio hemmamatcher. De sistnämnda är också jätteviktiga.
Det var drygt 14 500 på plats i går. Det är en förvånansvärt låg publiksiffra sett till motstånd, väder och vilket lag som hade hemmaplan. Jag inbillar mig att där är många, många som ångrar sig så här dagen efter.
– Ja, och det är... I första halvlek var det ett magnifikt tryck på Stadion, och det är också en sådan sak som gör att man sätter sig i bilen och drar de där kanske 20 milen enkel väg till Malmö för att man inte vill missa en sådan här upplevelse. Vi, laget vill säga, måste öka procentsatsen så att det blir mer sannolikt att det blir sådana här insatser än sådana, där man önskar att man inte hade åkt de där 20 milen.
Efter första halvlek, när domaren blåste av, kändes det som att jag bara ville ha mer och mer; jag hade gärna sett att halvleken fortsatt i ytterligare 45 minuter. Passande nog, ute på ståplatstorget lagom till jag kom dit, satte DJ:n på Depeche Modes ”I just can´t get enough”.
– Ha ha ha, underbart!
Det blev spontandans och det var en glädjeyra man sällan ser i en paus mellan två halvlekar.
– Mm, härligt. Det var fint, jättefint.
Inför matchen stod jag med några vänner och pratade. Vanligaste frågan: Vad tror du? När det var min tur svarade jag att det antagligen slutar 1-1 eller så blir det en urladdning och typ 4-0. Det var så det kändes.
Jag berättar för Rikard om detta, och säger att efter Elfsborgs förlust i lördags kom jag att tänka på Murphy´s lag, den om alltings jävlighet. Det skulle vara så typiskt om... Eller för att seden dit man kommer och dra till med en liknelse: Skulle smörgåsen falla, nu när chansen fanns att krympa avståndet till boråsarna, med pålägget neråt eller uppåt?
– Ja, alltså, man kan säga så här: Det är ganska svenskt att tänka att man ska tappa den där mackan, och hoppas att den ska ramla åt rätt håll. Det som jag tycker är så spännande är att se till att man inte tappar smörgåsen. Det är det jag tycker vi inte gjorde igår. Vi visste att vi hade en smörgås, vi visste att vi var jättehungriga, vi hade fått den serverad. Och vi åt upp den.
Malmös tränare pausar och jag påbörjar nästa fråga, men blir avbruten. Han fortsätter sitt resonemang.
– Det är som detta, som det så ofta heter, att vi når max kvartsfinaler med landslaget till exempel. Jag tänker i stället att vi ska leverera när det som mest behövs, så att vi inte alltid ska vara underdogs. Det ska till stora lag för att få den pressen på sig, att vinna när det behövs, och där är vi. Och när man då motsvarar de förväntningarna tror jag också att passionen och den här glädjeyran, och tillströmningen av nya passionerade människor, kommer.
Så man kan säga att ni gav Murphy´s lag fingret igår?
– Det kan man kanske säga (skratt).
Rikard, avslutningsvis bara: Än en gång tack för igår!
–Tusen tack själv för vad du och andra bidrog med. Fast det är en ny utmaning nu... Vi kan ta det här idag också, i morgon bitti måste vi börja tänka på nästa måndag. I alla fall vi. Jag vet inte hur länge passionerad MFF:are kan tänka sig att njuta av gårdagens 4-0. Det kanske är ända fram till söndag?
För egen del njuter jag nog fram till söndag morgon, och därefter börjar nervositeten inför Örebromatchen att äga min kropp.
– Okey. För en annan är det fram till klockan 8 i morgon bitti ungefär.
Men någonstans i bakhuvudet ligger ändå segern kvar resten av veckan även hos dig väl, som en påminnelse om livets skönhet?
–Absolut. Det infinner sig en självkänsla och ett självförtroende som alltid är... Så här, vinnande föder vinnande, det tror jag. Och det kan man utveckla, men skit samma, vi kommer inte längre där. Du hade väl avslutat den här intervjun för ett tag sen, eller hur? (skratt).
Det är ingen fara. Jag lyssnar om du har mer att säga.
– Nä, det räcker väl så. Du, hälsa alla supportrar och alla du känner från mig.
Det ska jag göra. Och hälsa du tillbaka till spelarna och tacka från oss alla himmelsblå.
– Se det som gjort.
