Sex och Jävligt offside: Hör ni sången, hör ni sången, hör ni sången i Borås
Kollektiv med spetskvaliter, skadeglädje och Håkan Lindman. Där är några punkter på veckans lista.
Kollektivet (NY)
Efteråt, segerrusiga och på väg söderut med den vackra sommarkvällshimlen som fond, försökte vi komma fram till vilka som egentligen var bäst i 3-2-segern. Jag tog fram papper och penna och bad de andra nämna sina sex favoriter. Ett namn stack ut (se punkt 2), i övrigt var det kollektivet som visade sig ha vunnit matchen. I stort sett alla spelare nämndes och fick röster: Jille var fantastisk sa någon, Miiko var bra. Liksom Ricardinho. Och Friberg växer. Glöm inte Halsti, sa Kim. Och så vidare. Malmö FF är ett kollektiv med spetskvaliteter. Hör ni sången, hör ni sången, hör ni sången i Borås?
Johan Dahlin (NY)
Viktor, som snart ska börja åttan, ansåg att Johan Dahlin var bäst i måndags. Och det går bara att hålla med honom. Först gjorde Johan en reflexräddning på ett friläge i första halvlek (0-2 där hade blivit tufft att vända), och sen tog han Wandersons straff hur säkert som helst. Att tala om matchavgörande räddningar kan vi definitivt göra här. Johans skicklighet och pondus kan bli guld värt.
Vårt anfallspar (2)
Trots att kollektivet segrar och vinner matcher och tar hand om veckans förstaplacering, måste Mathias Ranégie och Daniel Larsson (också, förutom Dahlin) nämnas lite extra. Dessa bägge, varandras motsatser på planen, kompletterar varandra så väl, och nu är dessutom bägge i form. Mathias längd och styrka parat med Daniels oerhörda snabbhet, detta tillsammans med att de numera kan varandra utan och innan – det funkar rätt bra nu, kan man lugnt påstå. Gefles backar sover nog inte alldeles skönt fram till lördag.
Håkan Lindman (NY)
Förra veckan placerade kollega Zackrisson året 1988 överst på listan. Han skrev bland annat ”Håkan Lindman, den spelare som likt ingen annan kombinerat ardennerns råstyrka med fullblodets grace...”. I måndags fick jag möjligheten att för första gången träffa Håkan på restaurang Vasastan i Göteborg. Vi var några stycken som pratade med honom en stund, som blev fotade, som fick en ytterst bra start på kvällen. Den kommande segern var naturligtvis fantastisk. Men nästan lika roligt, minst lika stort, var det att få se och prata med legenden, myten, målgöraren.
Rikard Norling (NY)
Vi var många på läktarna som stönade och undrade varför Wilton Figueiredo byttes ut mot Markus Halsti. Efteråt är det bara att lyfta på solkepsen för det geniala i det. Den finske mittbacken/ytterbacken/reserven/han-som-aldrig-beklagar-sig stängde igen mittfältet totalt, och var inte bara en som sparkade undan bollen i panik, utan lugnt och sansat levererade bollar till rätt adress. Det är lätt att klaga på konstiga byten, vi har svårare för att klappa åt de bra. Detta var ett sådant, Rikard. Snyggt jobbat.
Payback time (NY)
Nej, skadeglädjen är inte den sanna glädjen. Men den är för oss långsinta en ytterst angenäm känsla när chansen dyker upp. Efter 0-5 mot Häcken (förlåt om jag påminde er, ni som jobbat på att förtränga det) i påskas fick jag höra om den förlusten mycket, mycket, mycket av mina IFK Göteborgskompisar. I lördags var det dags att betala tillbaka. Tack Gefle! Tack Håkan Mild! Tack Mikael Stahre! Ni är underbara.
2003, ett år innan det efterlängtade guldet, stack Peter Ijeh till IFK Göteborg för en påse pengar. Knappt 11 år senare blir han inbytt i slutminuterna för ett annat göteborgslag efter att ha åkt Norden runt och aldrig lämnat några bestående minnen efter sig. Varje gång han möter Malmö FF påminns han om vad han hade kunnat ha. Ångrar han sig? Det var en retorisk fråga. Det är klart han gör. I stället för Håkan Lindman- eller Niklas Skoog-status och ädla medaljer hemma i hyllan är han en Ingen, vars bäst-före datum passerat för länge sen. Närmare bestämt 2003.
