Sex och Jävligt offside: Daniel Larsson, på tiden
Listan tackar av några som gjort sig förtjänta av det, och förundras över en del supportrar. Onsdag igen och listdags.
Daniel Larsson (NY)
Jag ringde Daniel Larsson häromveckan. Jag hade tänkt göra en avskedsartikel med och om honom, men av olika anledningar blev det inte så. Vi pratade om hans tid i Malmö, hans framtid i Spanien och så undrade jag om det var okey för honom att jag hör av mig när han gör sitt första hattrick i sin nya klubb. Han skrattade gott åt frågan, vad nu det tyder på. Sen sa han att om jag har vägarna förbi Valladolid så är jag välkommen att hälsa på. Jag hade tittat på kartan innan samtalet, och tackade honom men det lär nog inte hända tyvärr, för ”ingen har väl vägarna förbi Valladolid, det är som att helt oförhappandes hamna i Sveg”.
Daniel har målmässigt haft ett tungt år i Malmö FF, men slet och rev och kämpade för att kompensera detta. Han är en av hjältarna från 2010, han har varit fyra år i MFF, han har satt avtryck, både som fotbollsspelare och person. Han är en av dem som jag lärt mig tycka allra mest om. Det var därför lite sorgligt när han lämnade. Så lite sent omsider: Tack för allt, Daniel!
Framtiden och baktiden (NY)
Pa Konate, Pabel Cibicki och Alexander Blomqvist skrev i veckan på lärlingskontrakt med Malmö FF. Det innebär inte att de per automatik kommer att bli morgondagens stjärnor, men förhoppningarna finns där förstås. Nu har de fått chansen, det är upp till dem att ta den. Samtidigt som det ska bli roligt att följa deras framsteg, är det också ett tecken på att MFF fortsätter alstra lovande unga spelare.
Om andra lovande unga spelare, och äldre med mer erfarenhet, kan man läsa om i min kollega Henrik Zackrissons fantastiska nostalgiserie Det mörka årtiondet. Samtidigt som det är en viktig bit av MFF:s historia som lyfts fram, sköljer minnena över en. Spelare som vi trodde på som det inte blev så mycket av, unga spelare som vi trodde så mycket på och som fick en fin karriär. Man lär sig att alla inte blir stjärnor, men det finns de som blir det. Som tar steget.
Ekonomin (NY)
Jag blir inte klok på om ekonomin är urkass, hyfsat dålig, under kontroll eller till och med rätt skaplig. Men några personer i min närhet (hej Thomas, Ulf, och Kaveh med flera!) förklarade att den är bättre än vad det tycks verka. Så jag litar på dem, och på VD-Nilsson som inte verkade alltför orolig på medlemsmötet i måndags, och känner mig försiktigt positiv. Full satsning på unga spelare till nästa år, kryddat med några etablerade nyförvärv samt de som finns kvar – ja, det finns kanske hopp om framtiden ändå.
Leif Engqvist (NY)
Mannen med världens största prilla (Leif lägger inte in snus, det är snuset som lägger in Leif), mannen med den sköna humorn och värmen i rösten, mannen som för evigt är sammankopplad med Malmö genom mål, många matcher och ett stort ledarskap, den mannen lämnade/blev tvungen att lämna MFF på grund av ekonomisk åtstramning. Lunds BK är bara att gratulera. Lycka till framöver, Leffe!
Europaspel 2013 (NY)
Den här punkten gör efter en veckas paus comeback på listan. Jag drog en djup suck när Allsvenskan var slut. Den ständiga nervositeten och anspänningen tog hårt, och sen rullade det på med Norling/Ågren och den unge spelaren som tycks ha haft olovligt intimt umgänge. Men drömmarna om Europa nästa år, funderingarna kring vilka länder och lag som kan bli aktuella och minnena från 2010 är starka. Malmö FF – Xäzär Länkäran FK, till exempel, låter som en match helt i min smak.
Zlatan Ibrahimovic (NY)
Finns det fler superlativ att lägga till arsenalen av ord för att beskriva Sveriges genom tiderna bästa spelare? Jag tror inte det. Så nu försöker jag inte ens längre, utan skrattar bara högt när han tar fram sin magi. Och det gör han mer eller mindre varje vecka sen ett tag tillbaka. Jag blir lycklig av att se Zlatan Ibrahimovic spela fotboll.
En del av West Hams och Lazios så kallade supportrar har i veckan sjungit antisemitiska sånger när deras respektive lag har mött Tottenham. Att det alltid finns några få på en läktare med huvudena kvarglömda i sylten är något som vi har varit tvungna att vänja oss vid, de finns ju överallt annars i samhället. Men när en stor klick sjunger sånger som hyllar Hitler och knivattacker på Tottenham-supportrar, så finns det inte längre ord att beskriva galenskaperna och vidrigheterna. Fast varför förvånas jag egentligen, när utvecklingen i stort tycks gå allt mer mot ett vi mot dom-tänkande?
